Älska att vara med bonusbarn?!
Hej, jag håller att spricka.
För snart två år sedan träffade jag vad som känns mitt livs kärlek och med honom kom varannan vecka tre fantastiska barn. Om man nu måste ha bonusbarn kan jag inte tänka mig några finare barn. Alltid glada, alltid hjälpsamma, jag har aldrig någonsin känt mig ovälkommen hemma hos dom - ja de är faktiskt perfekta skulle jag vilja påstå. Jag har själv inga barn och aldrig känt att det varit ett måste eller att jag varit särskilt sugen på barn...tills jag träffade honom...Han har varit tydlig med att han inte vill ha fler barn, en sorg för mig och ett dåligt samvete för honom. Vi har ett bra förhållande, bråkar i stort sett aldrig utan vi har alltid kunnat tala om våra problem på ett fint och respektfullt sätt. Allt har fungerat super med barnen och jag har verkligen känt att, om man inte får allt (egen biologisk familj) så kanske man faktiskt får nöja sig med det man har och uppskatta det, jag kunde ju lika gärna fått bonusbarn som det inte alls fungerar med.
Så i somras hände det, trots försiktighet, trots dagen efter piller, trots att det bara hände en gång, blev jag gravid. Han fick panik, jag fick panik av det och valde att göra abort. Något jag både ångrar och inte ångrar. Jag är närmare 40 så det finns inte så många chanser för mig att få egna barn och då väljer jag att plocka bort det, samtidigt som jag absolut inte vill ha ett barn som inte är 100% välkommet och efterlängtat. Efter det är allt förändrat och jag kände att intresset för hans barn tvärdog. Jag känner att om jag inte kan få egen familj kan jag lika gärna få fördelarna av att inte ha barn. Jag hatar att sitta och titta på idol en fredag kväll eller fångarna på fortet en lördag kväll. Jag är helt ointresserad att titta på fotbollsmatcher att gå och familjebowla osv. Jag tycker att jag anstränger mig så myket jag kan men jag känner inte längre någon glädje av att hänga med hans familj. Kan det komma tillbaka? Jag har börjat gå i tankar att det kanske är bättre att jag träffar någon annan, som inte heller har barn och kanske han någon som har egna barn, någon som har mer "familjeförståelse" som gillar det klassiska fredagsmyset. Detta tycker han så klart är otroligt ledsamt och han förstår. Jag har förklarat hur jag känner och att jag gör så gott jag kan. Efter detta har han förklarat att nu ligger det på mig hur jag vill ha det och hur delaktig i hans familj jag vill vara och att han märker på barnen att de bir annorlunda med mig eftersom jag ändrat mitt beteende, han lägger över ansvaret på mig vilket gör att jag blir ännu mer avig. Jag kan inte förstå varför jag känner så här, jag har så otroligt dåligt samvete. De veckor han inte har barnen är allt perfekt. Jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan få tillbaka hur jag kände innan aborten. Jag vill verkligen inte vara den som varannan vecka väljer bort sin kärlek och bästa vän.
Är det någon som känner liknande eller har något tips, kan man "ändra sig tillbaka" tror ni?
