Omplacering eller avlivning? Snälla hundkunniga, läs.
Hej,
Här kommer ett långt inlägg, jag hoppas att ni orkar läsa.
Jag skriver med anledning av min 7 åriga Australian shepherdtik Meja min fina kloka, älskade hund. Jag gråter så mycket att jag inte kan prata.
Jag vet inte när det här började, men Meja har alltid varit en stark, envis och ganska skarp hund som har varit svår att fostra och forma. Jag vet att det kommer an på mig som hundägare, och jag har aldrig beskyllt någon annan än mig själv för Mejas eventuella brister i sitt beteende. Kanske var hon en för stor utmaning för mig redan från början, men gudarna ska veta att jag verkligen har försökt att ge henne det hon behöver; en fast hand, aktivering och hjärngympa, långa promenader och mycket kärlek. Trots detta såg jag redan när hon var liten hennes utmärkande dominans i kontakten med andra hundar. Hon brottade ner vilken hund det än månde vara och anpassade inte leken efter den andra hundens nivå. I vissa situationer morrade och nafsade hon sin lekkamrat om denna visade för mycket motstånd. Jag kan idag fråga mig om jag skulle ha gjort någonting annorlunda då, men det är väl egentligen lönlöst att spekulera i.
Strax före två års ålder MH-testades Meja och resultatet gjorde att hennes uppfödare ville avla på henne, vilket hon fick. Meja fick 6 valpar och var en duktig mamma, om än något trött och stressad på slutet (men det är väl naturligt när 8-veckorsvalpar biter i juvren och man aldrig får vara ifred).
Situationen med Meja och andra hundar utvecklades dock när hon kom tillbaka efter valpningen till att hon inte gick ihop med tikar, utan att hon då alltid brottade ner, morrade och nafsade tills den andra hunden skrek, och inte ens då slutade Meja. Det gick inte längre att låta henne leka i hundgården i parken, utan jag började istället gå långa omvägar för att slippa träffa någon. Kanske var det då bristen på hundumgänge (hon hade fortfarande några hundkillkompisar som vi träffade och promenerade och lekte med) som gjorde att hennes beteende utvecklades till att även gälla hanhundar. Visst måste hon sedan även ha påverkats av min rädsla under promenader så fort det dök upp en annan hund. Jag var medveten om att jag säkert överförde känslan till henne istället för att vara den ansvarfulla, lugna trygghet som hon egentligen behövde i hundmöten. Men jag var inte mer än människa. I samband med denna utveckling hade jag kontakt med hundtränaren Johan Andersson som jag hört mycket gott om. Jag betalade dyrt och han försökte hjälpa oss, men även han hade svårt att komma till bukt med Meja, trots att han tog hjälp av sin stora stabila gamla tik. Mejas aggressivitet spred sig från tikar till att gälla alla hundar, och sedermera även människor som ser ut eller beter sig lite annorlunda. Det var så pinsamt att Meja började skälla och göra utfall mot i synnerhet människor som redan är utsatta; handikappade, fyllgubbar, tiggare och ibland mörka människor. Hur skulle jag förklara det för dem? Det var bara att be om ursäkt och gå vidare. Det här beteendet eskalerade och jag hade svårt att hantera det. Trots det har jag alltid försvarat Meja, till exempel inför folk (vänner, familj, bekanta och okända) som sagt att hon är galen. Jag har inte beskyllt någon annan än mig själv.
Hemma har Meja varit en helt underbar hund. För det mesta har hon kopplat av helt inomhus (såväl hemma som på tunnelbana/bussar eller hemma hos andra). Hon har gått och lagt sig och vilat eller sovit, varvat med gos eller lek med mig (mindre lek de senaste åren). Jag har så tydligt sett den klassiska ”av- och påknappen” hos henne, och många gånger tyckt att det är synd att de som kallat henne vild och galen inte fått se den mjuka, fina, snälla älsklingshund som hon var med mig. Den snälla hund som aldrig skulle göra dem hon älskar förnär, som var tålig och lugn och tydligt visste vem som bestämmer. Meja älskar att gosa, att sitta i knäet, att bli kliad. Hon är otroligt klok och underfundig. Snabblärd om hon är motiverad. Hon älskar nästan alla människor och är lätt att tycka om.
Nu till det aktuella. Trots att situationen gradvis har försämrats hela tiden (jag har inte velat se det, men såhär i backspegeln kan jag konstatera att det är så) har det nu skett en ordentlig försämring. För 3 månader fick vi en liten dotter, Olivia. Någon månad innan detta flyttade vi till en ny lägenhet. Redan då märkte vi att Meja var stressad inomhus, hon sprang från rum till rum och kunde inte hitta lugnet hon alltid haft inomhus. Stod vi upp hoppade hon runt/på oss och skällde. Satte vi oss i soffan var det samma sak, hoppade upp på oss och upp i soffan (där hon aldrig fått vara, en regel som hon respekterat), sprang runt och krafsade på än det ena, än det andra, kastade leksaker (som hon inte varit speciellt intresserad av de senaste åren) märkbart speedad och stressad. Det här var en period då jag var hemma hela dagarna (slutet på graviditeten) och min sambo och jag tog ut Meja på långa aktiveringspromenader flera gånger om dagen. Under dessa promenader hände det vid ett par tillfällen att Meja helt oprovocerat gjorde utfall mot människor vi mötte, eller som kom ikapp oss bakifrån. En gång hoppade hon upp och bet en person som kom bakom oss så att hans byxor gick sönder. Detta resulterade, förutom att vi blev 800 kr fattigare p.g.a. ersättning av dyra jeans, att Meja fick börja med munkorg. Inte roligt när folk tittar på henne som om hon var en farlig mördarhund, men vi vågade inte gå med henne annars, hon attackerade ju folk till synes helt utan anledning.
Så fort vi kom in, betedde hon sig som att hon var jättekissnödig eller hade något annat skriande behov av något; hoppade, skällde, sprang runt och härjade. Vi kan inte förstå varför, det kan väl inte handla om att vi flyttat till en ny, större lägenhet?
Nu när Olivia har kommit och jag är hemma med henne och Meja känns situationen ohållbar. Meja skäller konstant hemma (det har hon aldrig gjort förut) och beter sig oavbrutet så som jag beskrev här ovan. Det spelar ingen roll om jag går med Olivia i famnen eller om jag sitter och ammar, Meja beter sig som att hon hade varit instängd i 8 timmar utan mat, vatten och kissmöjligheter. Hon blir märkbart stressad av bebisen. Hon är snäll mot henne, kan komma fram och lukta på henne, men hon är så hetsig och vild att jag är rädd att hon hoppar på henne utan att mena något illa. Om Olivia ligger och sover i vagnen kan Meja ibland lägga sig ner för en stund. Om jag eller min sambo är hemma själva med henne är hon lugn och fin, så som hon alltid varit hemma (fram tills för ca 6 månader sedan). Så fort bebisen vaknar är cirkusen igång. Jag undviker ibland att prata och gulla med Olivia när Meja är i närheten för att inte hetsa upp henne. Det känns så onaturligt och fel att inte kunna prata och gulla med sin bebis. Meja har aldrig visat några tecken på aggression mot familjen, verkligen tvärtom, hon är väldigt kärleksfull och kelig. För att kunna ha både Olivia och Meja går jag ut och går, eftersom det är enda sättet att hålla Meja någorlunda under kontroll. Ibland är jag ute och går mer än jag är hemma (blir många mil per dag) och jag känner mig helt utmattad. Som en zombie som bara går och går och går.
Meja är mer stressad och utåtagerande än någonsin. Detta trots att hon ”objektivt” aldrig har haft det så bra som hon har det nu; jag är hemma hela dagarna och går långa promenader med inslag av hjärngympa. Jag tar mig mycket tid att kela med henne så att hon inte ska känna sig bortglömd nu när bebisen finns. Hon har aldrig varit i närheten av såhär krävande. Hon är en annan hund, trots att min goa, fina älskade Meja finns där också. Tyvärr är jag snart den enda som kan se det, och det gör ont i mig.
Jag har nått en punkt där jag inte orkar längre. Situationen känns ohållbar; Meja mår inte bra, jag känner mig ständigt stressad och kan inte njuta av min lilla dotter, och jag är i längden rädd om Meja inte har tillräckligt med spärrar för att inte göra Olivia illa. Skulle något sådant hända skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Jag känner att jag gjort allt, men att det inte går att ha kvar Meja.
Det gör så ont i mitt hjärta att det har blivit såhär, och trots att jag vet att jag har gjort och gör allt jag kan, så har jag så dåligt samvete. Känns som ett misslyckande. Som att jag sviker min fina älskade vän. Samtidigt vet jag nu att jag gjort allt jag kunnat utan att det räcker. Att Meja inte mår bra av att ha det som vi har det nu. Att jag dessutom känner att min mammaledighet och tiden med Olivia rinner iväg utan att jag är riktigt närvarande. Jag måste göra det här för Mejas skull, för min skull, för min sambo och vår relations skull och inte minst för min lilla dotters skull.
Under den senaste tiden har jag många gånger funderat i de här banorna, men hoppats att det ska lösa sig på något annat sätt, trots att jag innerst inne har förstått att jag bara har skjutit det jobbiga framför mig.
Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag önskar henne det allra bästa, skulle vilja att hon kom till ett par utan barn eller andra hundar, men med mycket tid för promenader och utomhusvistelse, aktivering och kärlek. Det här handlar inte om att jag inte kan ge henne den uppmärksamhet och tid hon förtjänar, för jag ger henne mer än jag någonsin gett.
Det onämnbara känns inte som ett alternativ.
Jag har hört av mig till Mejas uppfödare för råd. Hennes svar blev att hon tycker att jag ska låta Meja somna in. När jag läste det grät jag så jag hulkade och det gör så vansinnigt ont. Bara tanken på att inte få träffa Meja igen (om jag skulle lämna bort henne till någon) får det att knyta sig i magen. Att jag skulle ta henne till någon som tar livet ifrån henne känns så fel, så egoistiskt. Tanken kan jag knappt tänka, och gör jag det blir jag nästan spyfärdig. Det gör så ont i hela kroppen och jag tror och är rädd för att det skulle jaga mig med dåligt samvete och ånger för resten av livet. Det har tagit mig flera månader av denna galna cirkus innan jag kunnat erkänna för andra, men framför allt för mig själv, att situationen är ohållbar. Att det enda som återstår kanske är att jag måste lämna bort Meja till någon. Det andra alternativet har jag knappt haft en tanke på. Jag inser samtidigt att min sorg och känslor till Meja inte får stå i vägen för att ta rätt beslut. Det om något skulle vara egoistiskt. Men jag älskar henne så och vi har haft det så fint tillsammans, vi är en enhet, vi har gjort allt ihop. Och jag vet att hon är en sån fantastisk underbar hund på tumanhand. Det skulle kännas som ett sista svek mot en älskad familjemedlem. Uppfödaren bor i Småland och har inte möjlighet att träffa Meja för en egen bedömning. Jag vill givetvis vara 100 % säker innan jag tar ett oåterkalleligt beslut.
Tror ni att det finns hopp för Meja? Tror ni att det skulle kunna finnas någon som kan ta sig an henne?
Snälla, bespara er kommentarer om att jag borde ha tänkt på det innan jag skaffade barn etc, det gör redan tillräckligt ont.
