hur hanterar ni era vuxna barn...och känslan när de behöver hjälp
Jag önskar jag kunde skriva ickeanonymt, men av respekt för mina vuxna barn, får jag nog vara anonym.
Ni mammor till vuxna barn, hur hanterar ni situationen när barnen behöver hjälp som vuxna.....och reagerar ni som jag?
Jag bor utomlands och mina vuxna barn bor I Sverige. Men det jag kommer beskriva här, pågick även när jag bodde I Sverige.
Jag tillhör inte den rikare föräldragruppen. Men om mina unga vuxna barn har behövt hjälp med en extrakrona.....eller en akut räkning eller några mindra akuta summor, så har jag alltid försökt hjälpa så mycket jag kan. De har inte ens behövt fråga. Det har varit en inre drift o instinkt hos mig att alltid försöka hjälpa med det jag kan (en ganska vanlig instinkt kan jag tänka mig)
Mitt exempel nu:
Mitt vuxna barn sitter I en situation där han inväntar sin första lön.....jobbar over sommaren I Norge. Och nu fick jag reda på att han inte har en krona tills den kommer. Hela min insida värker. Jag har försökt på alla sätt att få iväg en slant till honom....men det geografiska är ivägen och jag har inte lyckats.
Han sager att det är okej och att det kommer ordna sig.....så det är inte han som sätter press på mig.....det är JAG. Jag satt o pratade med min man här igår:
Det känns som om min son är en treårig liten pojke som sitter alldeles ensam och ropar på hjälp fast ingen hör honom....och jag kommer inte åt att hjälpa.
Det är så klart inte sant.....logiskt sätt......men min känsla skriker detta.
Om jag följde min känsla så skulle jag ta hand om barnen hela livet.....alltid sett till att deras kylskåp var fulla och deras räkningar betalda osv osv. Men så fungerar ju inte livet logiskt.....och det förstår jag så klart så väl.
Så vad jag vill med den här tråden är att höra hur ni mammor med stora barn känner.....hur hanterar ni att barnen behöver hjälp med något, men ni I det tillfället inte kan hjälpa? Hur hanterar ni när era barn går igenom en kris?
För detta är något som oxå kan äta upp mig innifrån. Alla går ju igenom kriser ibland.....och så även vuxna barn. Men de ganger mina barn har gjort det, så tar jag på mig hela krisen känslomässigt. Oroar ihjäl mig. Letar febrilt lösningar....om det finns sådana. Även om barnen sager att de klarar sig och de hanterar det på egen hand.....så har jag hela deras problem inom mig, om de har ett problem eller kris. Blir ni oxå enormt påverkade om era barn genomgår något svårt?
Ja man ska klippa navelsträngen. Och låta barnen leva sina liv och ta sig igenom sina motgångar. Detta är friskt och hälsosamt. Och detta lever jag så gott jag kan efter. Men inom mig pågår känslokrisen så snart barnen har det svårt och inom mig skriker instinkten efter att hjälpa dem....som om de fortfarande var mina små barn. Är det samma för er? Ni andra föräldrar till vuxna barn?
Mina känslor när det kommer till deras behov av hjälp är inte I proportion till verkligheten. Ja ibland kan det hjälpa att möta spegelbilden för att få den att bli klar igen. 
Det kändes så. Men ja, det är inte kul att sitta en hel helg ensam utan snus om man är snusare och I synnerhet när man just startat ett nytt arbete. Så tanken att han ska behöva gå igenom helgen så. är väl inte så bekväm.
