dennis02

Äldre 15 Jul 09:05

18 svar

Varför är folk så omedvetna om sig själva?

Jag tycker många gånger det känns som om människor överlag inte är ritktigt medvetna om sig själva och sina motiv eller medvetna om att de påverkas av varandra, t.ex. humör, sinnesstämningar osv.

Ta t.ex.ett par som ständigt bråkar och stör sig på varandra. Ingen av dem tycks fatta att man måste börja med sig själv för att den andre ska känna sig motiverad att bättra sig. Har sett alldeles för många förhållanden som präglas av ren egoism och en ibland alltför tydlig oförmåga att förstå partnern och hur denne känner.

När två människor har levt tillsammans ett antal år så är bråk och kiv nästan regel snarare än undantag, och ingen av parterna verkar göra något för att tända kärlekens och attraktionens gnista på nytt, den där gnistan som gjorde att man en gång blev tillsammans och hade ett kärleksfullt överseende med varandras fel och brister. Det ges idag ut en massa olika självhjälpsböcker som handlar om att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna känslor, och att man inte kan skylla på andra eller på omständigheter för sin situation. Ändå tycks par som har varit tillsammans i flera år inte alls ha förstått detta. Hela tiden är det den andres fel. Det är han/hon som är egoistisk, tanklös, slarvig, oekonomisk, burdus, elak och känslokall, aldrig man själv.

Likadant detta med humör och sinnesstämningar. Om den ene inte mår bra påverkas den andre till att må lika dåligt, men den andre tycks inte fatta att när någon mår dåligt eller är i känslomässig obalans så ska man ju göra sitt till, om man verkligen älskar personen, för att hjälpa till så att denne mår bättre och kommer i balans igen. För logiskt brukar det ju vara så att om den ene mår bättre så mår den andre snart också bättre - man påverkar varandra, fast i positiv riktning.

Jag har sett så många förhållanden krascha som skulle kunnat bli bra om bägge hade ansträngt sig lite istället för att spela offer och skylla på den andre. Varför tycks detta vara svårare idag, i vår medvetna och andligt upplysta tid 2013, än det var för äldre generationer, som faktiskt ofta lyckades hålla ihop ett helt liv, trots att kvinnan ofta hade en underlägsen position. Varför verkade de vara lyckligare i sina förhållanden än vi är idag? Kan det ha något att göra med att man faktiskt ansträngde sig för att relationen skulle fortsätta vara bra även i motgångar och trots omständigheterna? "I nöd och lust" och inte som idag, bara när lust finns.

Har vi blivit bortskämda och egoistiska? Och varför pratar alla om dessa självhjälpsböcker som tydligt skanderar att ta ansvar för sitt eget liv och inte skylla på andra, men väldigt få tycks verkligen ha läst dem och tagit till sig budskapen i dem?

Vari ligger våran brist? Borde vi inte vara mer medvetna idag, 2013 än vi var 1950?

faithfully

Äldre 15 Jul 09:17

#1

Stress, media, ideal...

Förr hade kvinnan hemmet
Mannen hade jobbet.
Idag ska bägge jobba och ta hand om hemmet. Vi har skapat oss mer pengar men mindre tid i hemmet för familjen.
Dessutom "ska" man renovera och måla allt vitt för att inte känna sig exkluderad från vänskapskretsen.

Idag är vi bra på att säga vad vi tycker, att kritisera, det var man nog sämre på då. Då var man nog glad att man hade mat att ge sina barn.

Mina äldre släktingar hade ett hårt liv som barn, de frös på vintern, åt det som fanns, hade flera syskon som dog i sjukdomar eller vid födsel. Jag tror människor lärde sig det hårda livet redan som barn och inte vid första separationen, arbetslivet osv som idag. Vi är nog lite bortskämda också.

Aniiee

Äldre 15 Jul 09:21

#2

Jag tror att du har ett rätt, men fatalt missar det andra. Visst, vår ÄR mer bortskämda och egoistiska, och vi har närmre till "flykten" så att säga, MEN våra.... mor/farföräldrar hade det knappast bättre. Skillnaden är att när en kvinna (för det handlar lite om kvinnans frigörelse här) idag tröttnar och vill gå sin egen väg så kan hon göra det på ett helt annat sätt än en kvinna kunde för 50-100 år sedan. Då hölls ett hushåll och ett äktenskap ihop för att valen fanns inte. Det EN orsak.

En annan orsak är TID. För 50-100 år sedan fanns mycket mer tid till allt möjligt. Ta hand om sitt äktenskap, till exempel. Det skulle inte skjutsas och hämtas och gymmas och internet-används och tv-tittas.

En tredje orsak är att alla får för sig att man måste gå och vara Förälskad hela tiden, annars är det ingen idé. När förälskelsen slocknar så slocknar det ofta mycket korta äktenskapet. Få verkar förstå att förälskelse måste gå över innan man kan älska någon (Förälskelse är en psykos, kärlek är förnuft.)

Det finns säkert fler orsaker, men jag har varit vaken i 27 timmar och är lätt hjärnslö nu...

Yaoi is the opiate of the fangirls

Tonårsmamman1

Äldre 15 Jul 09:21

#3

Jag tror inte att männsikor var lyckligare förr, de hade bara inte samma möjlighet att lämna som man har idag. Kvinnan var mer beroende av mannen, vilket gjorde att man stannade kvar.

dennis02

Äldre 15 Jul 09:54

#4

Aniiee skrev 2013-07-15 09:21:01 följande:

Jag tror att du har ett rätt, men fatalt missar det andra. Visst, vår ÄR mer bortskämda och egoistiska, och vi har närmre till "flykten" så att säga, MEN våra.... mor/farföräldrar hade det knappast bättre. Skillnaden är att när en kvinna (för det handlar lite om kvinnans frigörelse här) idag tröttnar och vill gå sin egen väg så kan hon göra det på ett helt annat sätt än en kvinna kunde för 50-100 år sedan. Då hölls ett hushåll och ett äktenskap ihop för att valen fanns inte. Det EN orsak.

En annan orsak är TID. För 50-100 år sedan fanns mycket mer tid till allt möjligt. Ta hand om sitt äktenskap, till exempel. Det skulle inte skjutsas och hämtas och gymmas och internet-används och tv-tittas.

En tredje orsak är att alla får för sig att man måste gå och vara Förälskad hela tiden, annars är det ingen idé. När förälskelsen slocknar så slocknar det ofta mycket korta äktenskapet. Få verkar förstå att förälskelse måste gå över innan man kan älska någon (Förälskelse är en psykos, kärlek är förnuft.)

Det finns säkert fler orsaker, men jag har varit vaken i 27 timmar och är lätt hjärnslö nu...

Men då infinner sig ju ganska naturligt frågan: Varför skiter man inte i TVn och datorn och umgås på riktigt istället? Det är klart att det inte kan bli någon kommunikation i ett förhållande om det ständigt ska tittas på TV. film eller facebookas / spela dataspel med mera. Ärligt talat tycker jag det är ganska efterblivet att som vuxen människa inte har mognad eller disciplin nog att avstå fördummande förströelser. Har man t.ex. små barn så är det alltid de som ska gå i första hand, kolla på TV eller spela dataspel kan man göra när man har tid över. Barn tar i förlängningen skada av att inte få någon riktig kontakt eller umgänge med sina föräldrar.

Men det övriga håller jag med dig om, att det har blivit stressigare överlag och det är väl svårt att göra något åt.

Ja, jag anser nog att folk separerar lite för lättvindigt idag. Om allt inte är 100% så går man sin väg. Jag tycker det tyder på väldigt dålig karaktär och frustrationstolerans. Att ge upp så lätt är ren slapphet och ovilja att ta tag i det som inte är bra.

dennis02

Äldre 15 Jul 09:58

#5

faithfully skrev 2013-07-15 09:17:04 följande:

Stress, media, ideal...

Förr hade kvinnan hemmet
Mannen hade jobbet.
Idag ska bägge jobba och ta hand om hemmet. Vi har skapat oss mer pengar men mindre tid i hemmet för familjen.
Dessutom "ska" man renovera och måla allt vitt för att inte känna sig exkluderad från vänskapskretsen.

Idag är vi bra på att säga vad vi tycker, att kritisera, det var man nog sämre på då. Då var man nog glad att man hade mat att ge sina barn.

Mina äldre släktingar hade ett hårt liv som barn, de frös på vintern, åt det som fanns, hade flera syskon som dog i sjukdomar eller vid födsel. Jag tror människor lärde sig det hårda livet redan som barn och inte vid första separationen, arbetslivet osv som idag. Vi är nog lite bortskämda också.

Ja jag lutar åt det hållet. Ibland är det nästan så att man på allvar önskar att det kom hårdare tider så att folk verkligen fick känna på vad riktiga motgångar är. De flesta problem man har i förhållanden idag är rena I-landsproblem. Finns ju t.ex. kvinnor som separerar bara för att inte mannen har råd att hålla henne med cigaretter eller god mat, + presenter då och då.

Virriga Vera

Äldre 15 Jul 09:58

#6

dennis02 skrev 2013-07-15 09:54:38 följande:

Men då infinner sig ju ganska naturligt frågan: Varför skiter man inte i TVn och datorn och umgås på riktigt istället? Det är klart att det inte kan bli någon kommunikation i ett förhållande om det ständigt ska tittas på TV. film eller facebookas / spela dataspel med mera. Ärligt talat tycker jag det är ganska efterblivet att som vuxen människa inte har mognad eller disciplin nog att avstå fördummande förströelser. Har man t.ex. små barn så är det alltid de som ska gå i första hand, kolla på TV eller spela dataspel kan man göra när man har tid över. Barn tar i förlängningen skada av att inte få någon riktig kontakt eller umgänge med sina föräldrar.

Men det övriga håller jag med dig om, att det har blivit stressigare överlag och det är väl svårt att göra något åt.

Ja, jag anser nog att folk separerar lite för lättvindigt idag. Om allt inte är 100% så går man sin väg. Jag tycker det tyder på väldigt dålig karaktär och frustrationstolerans. Att ge upp så lätt är ren slapphet och ovilja att ta tag i det som inte är bra.

Men hur kan du veta vad som är för lätt eller inte? Det är väl upp till var och en att välja hur länge man skall stå ut i ett dåligt förhållande? Jag tycker ärligt att det stora problemet är att man flyttar ihop och bildar familj för lättvindigt inte att man ger upp för tidigt. Varför kämpa för något som kanske var dödsdömt från början. Ingen vinner på att dra ut på pinan.

virrigavera.wordpress.com/

dennis02

Äldre 15 Jul 10:05

#7

Virriga Vera skrev 2013-07-15 09:58:19 följande:

Men hur kan du veta vad som är för lätt eller inte? Det är väl upp till var och en att välja hur länge man skall stå ut i ett dåligt förhållande? Jag tycker ärligt att det stora problemet är att man flyttar ihop och bildar familj för lättvindigt inte att man ger upp för tidigt. Varför kämpa för något som kanske var dödsdömt från början. Ingen vinner på att dra ut på pinan.

Nu pratar jag inte om förhållanden som var dödsdömda från början, utan mer förhållanden där allt var strålande solsken och en dans på rosor i början, men så fort motgångar och vardagens tristess gör sitt intåg så tycker man bara att allt är bajs och ger sig av. Det är det jag menar med slapphet. I övrigt kanske det är så att vi är "för fria" idag, dvs vi har för mycket valmöjligheter. Det är en bra sak i sig (vi lever ju i en demokrati), men danar inte direkt karaktären eller skapar uthållighet. Ju mer valmöjligheter man har och ju friare man är, desto mer gnäller man och klagar. Går det inte ofta hand i hand?

Virriga Vera

Äldre 15 Jul 10:13

#8

dennis02 skrev 2013-07-15 10:05:06 följande:

Nu pratar jag inte om förhållanden som var dödsdömda från början, utan mer förhållanden där allt var strålande solsken och en dans på rosor i början, men så fort motgångar och vardagens tristess gör sitt intåg så tycker man bara att allt är bajs och ger sig av. Det är det jag menar med slapphet. I övrigt kanske det är så att vi är "för fria" idag, dvs vi har för mycket valmöjligheter. Det är en bra sak i sig (vi lever ju i en demokrati), men danar inte direkt karaktären eller skapar uthållighet. Ju mer valmöjligheter man har och ju friare man är, desto mer gnäller man och klagar. Går det inte ofta hand i hand?

Även de flesta dödsdömda förhållanden har ju varit en dans på rosor och strålande solsken, det är ju så det är för de allra flesta när de är nyförälskade och det är när vardagen kommer som man märker att det enda som fanns var rosor, solsken och passion, inget annat att bygga sitt förhållande på. Varför då anstränga sig om det verkligen är bajs och man upptäcker att man flyttat ihop med någon man upptäcker att man faktiskt tycker fruktansvärt illa om i vardagen? Varför skall man då stå ut och dana karaktären? Jag tycker som jag skrev tidigare att man istället skall ta det lugnt och vänta innan man flyttar ihop med någon, lär känna personen innan.

virrigavera.wordpress.com/

dennis02

Äldre 15 Jul 10:29

#9

Virriga Vera skrev 2013-07-15 10:13:49 följande:

Även de flesta dödsdömda förhållanden har ju varit en dans på rosor och strålande solsken, det är ju så det är för de allra flesta när de är nyförälskade och det är när vardagen kommer som man märker att det enda som fanns var rosor, solsken och passion, inget annat att bygga sitt förhållande på. Varför då anstränga sig om det verkligen är bajs och man upptäcker att man flyttat ihop med någon man upptäcker att man faktiskt tycker fruktansvärt illa om i vardagen? Varför skall man då stå ut och dana karaktären? Jag tycker som jag skrev tidigare att man istället skall ta det lugnt och vänta innan man flyttar ihop med någon, lär känna personen innan.

Glömde säga att jag håller med dig om att man ska tänka sig för i början, vilket ju är mycket bättre

Glömde tillägga det då mitt huvud ofta är fullt med tankar då jag är på "inläggshumör".

Jag tror du missförstår mig lite. Om förhållandet är dömt att misslyckas är det klart att man inte ska behöva stanna kvar och stå ut. Vad jag menar är att folk i allmänhet idag separerar pga småsaker (som man kanske inte själv uppfattar som småsaker, men som i en jämförelse med verkliga motgångar är bagatellartade). Du kanske inte förstår vad jag menar men det finns det säkert andra här som gör.

Brukar ju vara så här på FL att så fort man ger uttryck för en åsikt som verkar lite auktoritär eller "gammaldags", så får man höra att man är trångsynt eller liknande. Nu har inte du sagt det men så brukar det ju vara här.

MadHatter

Äldre 15 Jul 10:37

#10

Är du säker på att folk var mer lyckliga i sina relationer förr? Kanske är det tvärtom med den skillnaden att vi har fler relationer idag. Och är det i så fall sämre att st fem relationer som vara i tio år vardera en en relation som varar i femtio år?

dennis02

Äldre 15 Jul 10:44

#11

MadHatter skrev 2013-07-15 10:37:23 följande:

Är du säker på att folk var mer lyckliga i sina relationer förr? Kanske är det tvärtom med den skillnaden att vi har fler relationer idag. Och är det i så fall sämre att st fem relationer som vara i tio år vardera en en relation som varar i femtio år?

Man kanske inte var lyckligare rent generellt (även om det verkar så när jag själv gör jämförelser), men iom att man fick arbeta hårdare för att överleva och försörja familjen, så fokuserade man nog inte lika mycket på det som eventuellt var fel eller obekvämt i förhållandet. Man hade mycket högre frustrationstolerans, och det kan ju vara en bra sak om man vill jobba på sitt tålamod och sin uthållighet. Lyckan kommer ju som bekant till den som kan vänta. Den som flackar hit och dit utan att någonsin vara nöjd, och därmed aldrig lär sig att nöja sig, kommer ju aldrig att kunna vara nöjd eller utvecklas i positiv riktning. Personen kommer sannolikt att göra om samma misstag igen och igen, eftersom viljan inte finns att lära sig något av livet.

MadHatter

Äldre 15 Jul 10:57

#12

dennis02 skrev 2013-07-15 10:44:56 följande:

Man kanske inte var lyckligare rent generellt (även om det verkar så när jag själv gör jämförelser), men iom att man fick arbeta hårdare för att överleva och försörja familjen, så fokuserade man nog inte lika mycket på det som eventuellt var fel eller obekvämt i förhållandet. Man hade mycket högre frustrationstolerans, och det kan ju vara en bra sak om man vill jobba på sitt tålamod och sin uthållighet. Lyckan kommer ju som bekant till den som kan vänta. Den som flackar hit och dit utan att någonsin vara nöjd, och därmed aldrig lär sig att nöja sig, kommer ju aldrig att kunna vara nöjd eller utvecklas i positiv riktning. Personen kommer sannolikt att göra om samma misstag igen och igen, eftersom viljan inte finns att lära sig något av livet.

Fast det är ju en värdering du gör, ett subjektivt påstående att en person som byter partner vart tionde år "flackar hit och dit utan att någonsin vara nöjd". Personen i fråga kanske är jättenöjd men känner sina gränser när kärleken tagit slut och det är dags att gå vidare. Samma med jobb - Måste man jobba med samma jobb i 40 år? Många tycker att det är utvecklade att byta med jämna mellanrum för att utvecklas och få nya utmaningar. Det är väl inte samma sak som att inte vara lycklig eller aldrig bli nöjd. Vad menar du för övrigt med lyckan kommersiell den som kan vänta? Ett annat ordstäv är ju "envar sin lyckas smed".

Dina08

Äldre 15 Jul 11:19

#13

Den teorin stämmer då inte på min släkt. Mina morföräldrar grälade ständigt på äldre dar, men kunde inte skiljas. Istället var de olyckliga, blev sjuka och dog tidigt. Mina föräldrar grälade också hemskt en period, men sedan skilde de sig. De är gamla och friska singlar nu. Jag och min man grälar inte alls, men när vi hade problem separerade vi en tid. Kort sagt tycker jag att vi har det bättre nu. Separation är sååå nyttigt när man kört fast och båda behöver förändras.

dennis02

Äldre 15 Jul 12:49

#14

MadHatter skrev 2013-07-15 10:57:05 följande:

Fast det är ju en värdering du gör, ett subjektivt påstående att en person som byter partner vart tionde år "flackar hit och dit utan att någonsin vara nöjd". Personen i fråga kanske är jättenöjd men känner sina gränser när kärleken tagit slut och det är dags att gå vidare. Samma med jobb - Måste man jobba med samma jobb i 40 år? Många tycker att det är utvecklade att byta med jämna mellanrum för att utvecklas och få nya utmaningar. Det är väl inte samma sak som att inte vara lycklig eller aldrig bli nöjd. Vad menar du för övrigt med lyckan kommersiell den som kan vänta? Ett annat ordstäv är ju "envar sin lyckas smed".

Jo jag får nog ge dig rätt där. Det är ju trots allt andra tider nu och Bibelns moralregler gäller ju inte längre, detta med att inte begå äktenskapsbrott osv. Självklart måste man prova sig fram. Men jag tror också att det kan vara utvecklande att försöka anstränga sig för att göra förhållandet bättre. Då blir man medveten om vad man själv kan göra för att "bryta trenden".

dennis02

Äldre 15 Jul 12:52

#15

Dina08 skrev 2013-07-15 11:19:02 följande:

Den teorin stämmer då inte på min släkt. Mina morföräldrar grälade ständigt på äldre dar, men kunde inte skiljas. Istället var de olyckliga, blev sjuka och dog tidigt. Mina föräldrar grälade också hemskt en period, men sedan skilde de sig. De är gamla och friska singlar nu. Jag och min man grälar inte alls, men när vi hade problem separerade vi en tid. Kort sagt tycker jag att vi har det bättre nu. Separation är sååå nyttigt när man kört fast och båda behöver förändras.

Nja, fast huvudtemat i min tråd gällde ju inte riktigt det, utan att folk, trots vår upplysta tid, med självhjälpsböcker och förståsigpåare, ändå inte tycks förstå att vi har en egen del i det som händer, att vi påverkar varandra och att vi själva kan göra en hel del för att reparera det som inte funkar. Detta tycks folk som levt länge i förhållanden ha blivit helt omedvetna om. (Eller så läser de inte utvecklande böcker).

Stårschan

Äldre 15 Jul 12:59

#16

MadHatter skrev 2013-07-15 10:37:23 följande:

Är du säker på att folk var mer lyckliga i sina relationer förr? Kanske är det tvärtom med den skillnaden att vi har fler relationer idag. Och är det i så fall sämre att st fem relationer som vara i tio år vardera en en relation som varar i femtio år?

Tja, du slipper ju i alla fall fyra (förmodligen) jobbiga skilsmässor.

MadHatter

Äldre 15 Jul 13:13

#17

Stårschan skrev 2013-07-15 12:59:27 följande:

Tja, du slipper ju i alla fall fyra (förmodligen) jobbiga skilsmässor.

Fast hur jobbiga uppbrotten är beror ju på hur man förhåller sig till relationer och uppbrott. Jag håller med ts om att "vi" många gånger är lite för "lata" eller kastar oss in i eller ur relationer utan att tänka igenom - eller kanske fram för allt diskutera igenom vad vi vill först. Man kan ju se det i många trådar här att många kallt räknar med att partnerna har samma syn på förhållande, barnuppfostran mm och blir förbluffade när så inte är fallet. Det tycks bland vissa finnas en rädsla för att prata igenom saker - kanske är man rädd för att förstöra romantiken då? Att man inte riktigt vågar analysera situationer pch ta tag i problem som uppstår. Samtidigt tycks det finnas en "sjyll dig själv"-mentalitet som måste försvåra för många. Att om man inte redde ut alla frågeställningar innan man tex skaffade barn så har man "ingen rätt" att klaga eller ta tag i problemet i efterhand. Jag tror dessutom att vi många gånger har en för romantiserad bild av tvåsanheten och den eviga kärleken och glömmer bort att även en relation är ett åtagande som behöver jobb. Men jag tror inte att det var bättre förr eller att ett långt äktenskap är ett bra sätt att mäta lycka på.

dennis02

Äldre 18 Jul 08:15

#18

MadHatter skrev 2013-07-15 13:13:03 följande:

Fast hur jobbiga uppbrotten är beror ju på hur man förhåller sig till relationer och uppbrott. Jag håller med ts om att "vi" många gånger är lite för "lata" eller kastar oss in i eller ur relationer utan att tänka igenom - eller kanske fram för allt diskutera igenom vad vi vill först. Man kan ju se det i många trådar här att många kallt räknar med att partnerna har samma syn på förhållande, barnuppfostran mm och blir förbluffade när så inte är fallet. Det tycks bland vissa finnas en rädsla för att prata igenom saker - kanske är man rädd för att förstöra romantiken då? Att man inte riktigt vågar analysera situationer pch ta tag i problem som uppstår. Samtidigt tycks det finnas en "sjyll dig själv"-mentalitet som måste försvåra för många. Att om man inte redde ut alla frågeställningar innan man tex skaffade barn så har man "ingen rätt" att klaga eller ta tag i problemet i efterhand. Jag tror dessutom att vi många gånger har en för romantiserad bild av tvåsanheten och den eviga kärleken och glömmer bort att även en relation är ett åtagande som behöver jobb. Men jag tror inte att det var bättre förr eller att ett långt äktenskap är ett bra sätt att mäta lycka på.

Tråden handlade i första hand inte om huruvida det var bättre förr eller om långa och korta äktenskap /förhållanden, utan om själva faktumet att folk i gemen verkar vara så omedvetna om sig själva, sina motiv och av hur vi påverkas av varandra. Att trots att vi lever i en andligt upplyst tid och trots alla självhjälpsböcker som skanderar att var och en är ansvarig för sitt liv och att man aldrig kan skylla på någon annan för sina motgångar eller tillkortakommanden, så verkade det vara väldigt få som tagit till sig budskapen från dessa självhjälpsgurus (typ Dr Phil, Mia Törnblom, Wayne W Dyer, m.fl).

Å andra sidan kanske det har att göra med att det är lite "otillåtet" att vara medveten om sig själv och sina reaktioner, att vi förväntas vara känslomässigt "följsamma" för att inte verka oempatiska eller egoistiska...

Varför är folk så omedvetna om sig själva?

INNEHÅLL