Otrevlig bortskämd sjuåring, jag orkar inte mer!

här är en av trådarna!

www.familjeliv.se/Forum-3-170/m58669148.html

undrar också om ni provat att er dotter (också) får stöd avseende broderns funktionsneds? inom habiliteirngen tex finns ofta ett uppdrag att ge stöd till anhöriga.

Såklart man blir arg som förälder, läser igenom hela tråden så kanske du förstår hur idiotiskt ditt inlägg var

Har ni testat att ta bort så mycket socker ni bara kan? Barn kan bli helt odrägliga av för mycket socker. Gör ett belöningssystem tex  en stämpel på ett papper och vid tex tio stämplar gör ni något hon tycker om. Prata med henne om att hennes bror behöver mycket stöd och hjälp pga att han inte klarar sig själv så mycket som hon.Belöna henne med beröm men inte med mer egentid eller att hon skall sätta upp reglerna för det är ju ni som är vuxna i familjen och ni som styr den. Lycka till du klarar det

Tack för alla era ord!

Jag citerar inte utan svarar på allt ni skrivit i ett inlägg hoppas ni läser.

Jag har ju som sagt köpt lite nytt pyssel eftersom JAG ville att vi skulle ha något trevligt att göra, som en mamma/dotter grej, men som hon dessutom kan roa sig med när väder är dåligt eller kompisarna är på fritids. Jag tänker lite på det rådet som du Mevea gav. Att hon får säga ifrån när hon vill ha oss lite extra för sig själv, varva ner eller så. Men då blir det så att hon vill pyssla HELA tiden, och jag kan inte sitta med henne hela tiden och lägga pärlor. Tex om jag sagt  att hon ska få mysstund med mig i sängen, då hade hon aldrig nöjt sig sen, utan begärt mer. Det är lite del i problemet, hon blir liksom inte nöjd, utan surar för minsta lilla.

Idag var dom på bio, grabben var med och det tog inte lång tid hemma "filmen var dålig, det är inte roligt att gå på bio" Nähä svarar min man, då slipper du följa med nästa gång. Åter igen.... inte nöjd.

Detta med egen mamma dotter tid, för försöker verkligen få med mig henne i mycket av det jag gör, det är bara trevligt att ha henne med. Men hon visar inget större intresse idet heller. Igår tex, jag skulle åka till ica och handla godis, hon vill följa med, givetvis får hon det.

På väg till bilen "jag vill inte ha  tröja på" -jo det är kallt och du blir sjuk om du tar av dig. "jag bryr mig inte" och tröjan åker av, Jag sätter mig ner på en bänk och säger att vi går inte en meter innan tröjan är på. Den åker på rätt fort, men när vi går mot bilen så ser jag i skuggan att hon går och kastar saker på mig, jag varnar henne en gång, sluta nu annars får du gå hem igen, hon flinar åt mig. (jag tvingar henne att se mig i ögonen) Hon brukar säga att hon inte vill se mig i ögonen för då skrattar hon.

Vi kommer till bilen, då är hon kissnödig och törstig. Vi kan köra hem och kissa och dricka, NEJ jag ska ha vatten i affären och kissa där! Nej, nu kör vi hem..... och det gjorde jag.

Detta var bara en liten monolog om hur det kan vara, förstår ni? hon är så otroligt stingslig och tjurig och grinig hela tiden. Jag varnar en gång sedan är det nog. Och jag kan även blir jävligt förbannad. Jag ser mig själv inte som svag och vek.

Socker har vi märkt har en dålig inverkar på henne, men eftersom hennes lillebror har en diagnos så har vi inget socker hemma (så gott som iaf) Men ibland bakar vi och då blir hon helt tokig, kan gå upp tidigt på morgonen och trycka i sig allt vi bakat, eller om hon vet att det finns glass. (hon är normal viktig /smal) Det har definitivt en dålig inverkan på henne. Till hösten börjar en syskongrupp på barnhab i vår stad, det ska hon få gå på.

Tack för ert stöd, jag fortsätter skriva, jag skriver även lite exempel på saker som händer i vardagen så kan ni se vad som händer och vad jag ev gör för fel? (som när vi skulle åka till ica)

Men om du ger henne en tidsgräns då? En äggklocka och sätter den på 15 minuter, till att börja med? Så kanske ni får ta oftare pysselpauser ett tag? Säga "jag pysslar gärna med dig en stund, men jag kan bara sitta 15 minuter just nu. Jag sätter på den här äggklockan så ringer den och då behöver jag gå och göra lite annat, men sitt du gärna kvar, jag vill gärna se vad du gör sen".

Och det där med tröjan. Är hon inte stor nog att kunna bestämma det själv? Klädstrider nu på sommaren tar inte jag med barnen. Om dom blir kalla så får dom ta på sig igen. Jag säger bara "ta av dig om du vill, men jag vill inte höra att du klagar sen, ta bara på dig när du fryser". Och så får dom springa så. Det är inte kylan som gör en sjuk och barn springer ju runt och håller uppe värmen på ett annat sätt.

Och när pappan sa "men då behöver du inte följa med nästa gång". Kanske behöver hon istället höra "men VI hade trevligt och jag tyckte det var trevligt att du var med"?

Jag spånar fritt  

 

Jag tycker hon verkar osäker. Hon straffar dig för att hon fick ha på sig tröjan trots att hon inte ville och du straffar genast tillbaka?! Du är säkert inte varken svag eller vek men varför tvingar du henne att se dig i ögonen? Vad kastade hon som du såg i skuggan men inte kände?

Ursäkta mitt frågande men jag blir inte riktigt klok på varför du beter dig som du gör. Barn vill vara till lags, vuxna också men just nu verkar du lära henne tvärt om.

Säg om du ignorerat hennes kastande men försökt avleda åt det trevligare hållet istället, du kunde pratat om något som hon tycker om, simskola till sommaren, vad ni ska göra till helgen, vad hon vill göra när ni kommer hem eller kanske vad hon tycker är roligast att göra rent allmänt. Ibland är min dotter inne på den negativa stigen och då får jag fråga vad hon tycker är tråkigast och värst med dagis, hemma, mig m.m.

Bara lite tankar från en annan förvirrad mamma.

Glömde...

det där med vad som blev sagt efter bion... Jag kan tänka mig att hon kanske inte KAN ge uttryck för annat än missnöjde just nu iom att hon gjort det så länge? Dels är det ett sätt hon vet hur ni hanterar så även om det är negativt så är det vad hon är van vid, kan föreställa sig och ändå känna viss trygghet i? Det händer ju mycket i huvudena på dom små...

Så istället för att förmana, ignorera det och tryck på att NI har kul och VILL ha henne med. Och i neutrala situationer försöka prata lite smått med henne om att ni förstår att mycket rör sig hos henne och det inte är lätt eller att man ens VILL prata om det, men det blir tråkigt för dom som är runtom och som vill umgås med henne om hon alltid säger vad hon tycker är tråkigt. Att ni gärna försöker, med henne då naturligtvis, hjälpa henne säga vad hon tycker är roligt istället? 

Ja, nej du har rätt. Istället för att blivit irriterad så skulle jag avlett henne. Man tänker inte riktigt.

Men, ni säger olika, en säger att hon är för liten för vissa saker, sedan vissa saker är hon stor för. JAG tycker att om det regnar och är kallt (vi har ganska kallt just nu fast det är sommar) jag tog beslutet att hon skulle ha tröja på, om man ser sig omkring så har alla vuxna och barn sina jackor på, men du tycker hon ska vara utan? Då är vi där andra skrev i tråden, hon ska INTE bestämma, jag är vuxen, hon är barn, jag tar den ledande rollen.

Vad blir inte klok på mig?? Vad defensiv du är! om du tycker jag är så jävla värdelös så skit i och skriv i tråden, jag gör så gott jag kan!

Jag försöker vara en bra förstående mamma, men detta är mitt äslta barn och jag har INGEN INGEN som jag kan rådfråga, ingen av mina jämngamla har barn, jo som är typ nyfödda. Jag/vi har fått klara oss själva, chansa och gissa oss fram till vad som är rätt, jag kan inte se att "nu vill hon detta eller detta, för hon gör ju si eller så" Jag hade inte skrivit tråden om jag hade vetat hur man fostrar en sjuåring, jag försöker göra detta på bästa vis och ber om råd.

Spåna på, det är jätte bra råd! Såg nu att rådet om jackan var ditt så det svaret var riktat till dig. Men ja, jag vet inte hur mycket man ska låta så pass små barn bestämma, om de nu inte kan fatt rätt beslut. Min dotter är så jädra envis att hon skulle nog frysa bara för att hon ska visa sig "vunnit" men det är ingen kamp här, om jag säger något så är det så. Men hon försöker verkligen maktkampa.

Hon försöker strida om precis allt! Säger jag, gå och kissa säger hon nej, säger jag, du FÅR inte gå och kissa, då gör hon det. Om jag säger, vi ska gå till bilen, då säger hon jag vill inte följa med gör jag tvärtom, nu ska JAG hämta bilen själv, då säger hon, jag SKA följa med..... Förstår du, allt allt allt blir en kamp! Det kvittar vad jag säger, vad jag gör så ska det vara på hennes vis, även om det inte gynnar henne i längden.

Vi andvänder oss av en speciell klocka till sonen och det blir så att den används till dottern automatiskt. Ksnske ska göra det ännu oftare?

Ja, han skulle kanske sagt så..... det tänkte varkens han eller jag på. Men jag vet att jag sa efter detta att nästa gång vill jag att vi går hela familjen utom bebisen och det tyckte hon var en bra ide.

Men ja jag vet inte.

Ett annat tips är att välja sina strider, om vi tar t.ex detta med tröjan, istället för att bråka om det, lägg ner en tröja utan att göra någon affär om det.
När det gäller kisseriet, så säg bara att det är hennes bekymmer om hon är kissnödig och det inte finns tillfälle/möjlighet att kissa.
Bilen, ja, då går du till bilen.
Dvs du tar vapnet ur händerna på henne.
Däremot är det något viktigt, så får du visa att här ger du dig inte.
Något annat som kanske behövs är att visa dina egna gränser, att hon ser och förhoppnings i längden accepterar dina gränser, självklart skall det vara ömsesidigt. Hon får lära sig att känna sin egna gränser, självklart på en rimlig nivå.
Det är en träning att bli stor.
Många gånger fastnar folk i regler och gränser, men för mig är gränser ens personliga.

Ok, jag är väl ingen bra rådgivare - ber om ursäkt, min mening var faktiskt bara att komma med råd som alla andra men det fungerar tydligen inte.

Jag tycker inte alls att hon skulle få välja att gå utan tröja, vad får du det ifrån? Jag har själv en dotter som helst springer naken mitt i vintern men låter faktiskt inte heller henne göra det. Helt klart ska du bestämma och jag tänker inte säga mer om vad jag tycker då du redan fått bra tips.

Alla chansar vi, det är väl enda sättet. Jag tror du gör så gott du kan och försöker så du spricker. Ta det lite lugnt, jag ska inte störa mer.

Nej förlåt, det var inte riktat till dig utan till Mevea

Dina råd är välkomna, men det är sååå tufft så du kan inte ana, jag vill bara hålla tonen god och kände mig väl lite tilltryckt. Just att du inte förstår varför jag "beter mig som jag gör"

Jag ber om tips, och alla är välkomna. Tack för din hjälp!

Ja, det har du helt rätt i och det säger ju alla, och jag säger till mina vänner med barn i treårs trotts, "välj era strider" lite ironiskt när jag själv inte kan hantera min egen unge

Hur menar du med mina egna gränser?? du får gärna utveckla det mer. Den som gett mig mycket råd är min mamma, och hon känner inte alls igen detta, jag var inte såhär som sjuåring, min dotter är ganska "gränslös" Hur får man henne att INTE vara det? och lära sig hitta sina gränser? hon har inte kommit ur detta med att prata med alla främmande människor, "vad ska ni? vad gör ni, vad heter du ect" Förstår du?

Svårt....

Har bara läst ts.
När min son höll på så där så började jag FÖRE vi skulle någonstans att tala om hur jag ville ha det. Dvs inget gnäll på mat, aktivitet ect. Inget bråk eller slag. Talade om att konsekvensen blir avbrytning direkt av aktiviteten.

Sen var jag tvungen att stå för det också. Det var inte kul eller lätt att lämna bion första gången. Lämnade biljetter och popcorn och åkte hem. Nästa gång (och det dröjde) vi skulle på bio gjorde jag samma sak före och påminnde om att förra gången gick vi faktiskt därifrån. Den gången kom gnäll efter om att godiset eller nått sånt inte var...ja vad det nu var. 
Nästa gång barnet ville på just bio sa jag nej. Jag vill inte gå med bio med dig för du är inte nöjd och gnäller. Lovandet om gnällfrihet kom men jag höll fast vid mitt nej. Sen, typ en vecka efter föreslog jag bio. Talade igen om villkoren och sa att blir det gnäll efter filmen så är det sista gången vi går på bio överhuvudtaget.
Inget gnäll förekom och vi hade en trevlig dag bara!

Jag har gjort samma sak med godis, julkalender, presenter osv. Om du gnäller kan jag garantera att du inte får någonting.

Det är inte kul för oss föräldrar med missnöjet och det är inte kul för barnen att vara missnöjda. Jag vet att mitt barn mår bättre när han inte "får" klaga utan måste hitta det som var roligt i det vi gör tillsammans.

Har bekanta som tycker jag är elak men det är jag inte. Kan säga att mitt barn får väldigt mycket och är dessutom glad över det lilla.

Kan tillägga att han inte är rädd att tala om när något är dåligt, eller inte passar men det är just gnället vi båda har kommit bort ifrån.

Min tanke är at barnen kan inte lära sig om dom inte får möjlighet, alltså hade jag låtit henne ta av tröjan.

Gränser? Vad vill DU? Och varför? När du kan svara på det kan du hålla på dina gränser och hon lära sig sina.
Istället för "du ska"eller "du måste" så använd "jag vill/vill inte". Skippa "man gör inte så", säg "jag vill att du slutar göra så".

Och den som kör maktkamp tycker jag låter som du, faktiskt. Hon svarar bara. Jag tycker det låter som att ni har regler bara för att, och hon reagerar mot det. Kanske skulle hon vilja ha lite mer ansvar och att ni visar att ni litar på att hon kan ta vissa beslut själv (som när hon ska kissa eller ha tröja på sig. Men då måste hon ju få en chans att lära sig det också).

Ens egna gränser, det är vad som känns bra för en själv. Ett exempel, ett barn vill ta på mammans bröst hela tiden, mamman upplever det obehagligt, då skall hon se till att barnet slutar och lära barnet samtidigt att man inte tar på en annans kropp utan att personen vill det. Då lär man (kanske inte efter första gången) barnet till slut att man skall respektera en annans fysiska gräns och förhoppningsvis lär sig barnet att sätta upp sin fysiska gräns.
När det gäller ens mentala gräns, så kan ju man genom att t.ex inte be barnet tjata och vara på. I ditt fall så vill flickan att ni hela tiden skall umgås med henne, hon respekterar och accepterar inte ett nej från er. Genom att förklara, gång på gång, att hon överskrider din mentala gräns, att hon kan inte krypa folk in på skinnet.
Det viktigaste är att om du t.ex inte vill pyssla med henne, då måste hon lära sig att ta ditt nej. Det kommer säkert vara jättetufft och många tårar och ilska.

Hej! 

Jag vet inte om det här kommer fram efter så lång tid, men jag chansar! 

Hittade den här tråden när jag googlade "barn 7 år arg" och när jag läste ditt inlägg så kändes det som att det var mig och min son du skrivit om. Vi går igenom EXAKT samma nu (2022) och det är fruktansvärt jobbigt...

Jag undrar hur det gick för er? Hur mår din dotter nu? Hoppas såklart att allt löste sig tillslut 🙏🏻

Mvh / En förtvivlad mamma