Vad ska hända nu...? Jag vill inte vara med längre..

Kan inte förstå din rädsla då jag själv aldrig varit orolig inför förlossningarna, men respekterar den givetvis! Vill du ha snitt så tycker jag att du ska få det, MEN att föda vaginalt är fruktansvärt häftigt, underbart, coolt...kan nog rabbla massa fler namn för känslan det var att känna kroppen arbeta och att man till slut fick ut sin bebis med sin egen kroppskraft! Tyvärr tror jag dock inte att du kan ändra dina känslor hur man än försöker intala dig att en förlossning inte ÄR så hemsk som många säger/tror....så jag hoppas innerligt att dom lyssnar på DIG och på dina önskemål! Skulle det inte gå att få snitt så VET jag att du kommer fixa en vaginal förlossning galant! När det väl är på G så är man så fokuserad så man glömmer tid och rum och rädslor, men som sagt jag håller tummarna för dina önskemål ändå!

LYCKA TILL!

Vad skönt TS! För just dig verkar det vara det bästa alternativet. Försök nu njuta av sparkarna och bebisen fram till snittet!

Stor kram!

Vad härligt TS, suveränt att läsa att det ordnat sig för dig! Lycka till!

M V H

Ulrika

Men vilka dumhuvuden!
Vad bra att det ordnade sig!

Skickar dig en kram TS! Skönt att du fick ditt snitt ändå. Jag är själv väldigt flygrädd och ger mig gärna inte upp i luften... Det är tufft att möta sina rädslor. Men om du sen bestämmer dig för att bli gravid igen, se om du kan hitta någon riktigt bra person som lyssnar och kan peppa dig till att föda vaginalt. Om du vill... Många här som skriver väldigt bra om det och om hur häftigt det är!

Grattis, vad skönt att du kan njuta av den tiden som är kvar nu!

Det är helt förståeligt att vara paniskt rädd inför en förlossning, tror att det blir så mycket värre om man inte blir lyssnad på eller om andra försöker prata bort det eller inte ta det på allvar. Ibland kan man ju bara behöva få ur sig alla känslor och att någon kan ta emot det man har att säga utan att lägga värderingar eller försöka få en att ändra sig.

Hoppas att du mår riktigt bra nu och lycka till med slutspurten!

Jag vet att jag låter hemsk nu, men hon har rätt. Du MÅSTE ändra ditt tänkande!
Varför motarbetar du hjälpen du får så mkt?? Det blir bara mkt mkt värre av det!

En förlossning är något som är naturligt och ingår i en graviditet. Det gör ont, ja och det är en märklig känsla. Men du måste fokusera på det positiva! Det är n fantastisk känsla och man känner sig som en superkvinna, det är faktiskt underbart på väldigt många sätt.
Min första förlossning förnekade jag väldigt länge just för att jag också var rädd, men jag insåg att den är oundviklig och därför måste mentalt bearbetas innan. Lagom till det var dags var jag så less på graviditeten att det kändes ok.
Jag tappade dock kontrollen under förlossningen och blev hysterisk och ville bara därifrån och det förstörde hela upplevelsen även om jag fick tillbaka kontrollen och allt gick bra.

Min andra förlossning gick kanon och det var öfr att jag visste att A & O är att hålla sig lugn och bibehålla kontrollen. Fokuset var hela tiden att klara av hela förlossningen och se det positiva och att ha ett mål- få ut ungen ;)
Förlossningen gick kanonbra och det tack vare att jag var så lugn och fokuserad.

Jag kan förstå precis hur du känner nu för du har hamnat i ett totalt panikstadie, precis som jag gjorde under min första förlossning. Man känner att det inte finns någon utväg någonstans och det är en fruktansvärd känsla!! Precis allt annat tappar fokus och det är det enda du kan tänka på, alla känslor försvinner också, det är inget konstigt.
MEN du MÅSTE inse att det finns en utväg, det är bara det att det inte är den enkla utväg du hoppades på (och som jag hoppades på i form av snitt- de vägrade mig med). DU MÅSTE tvinga dig själv att inse att du behöver gå den längre och hårdare vägen som så oändligt många andra kvinnor.

- Inse fakta, en förlossning är nära förestående
- Fokusera på målet- bebisen
- Lär dig andas lugnt när paniken kommer (behövs även under förlossningen)
- Bestäm dig för vilka smärtlindringar du önskar
- Skriv ner allt positivt du kan komma på runt förlossningen
- Lär dig att slappna av och ta allt som det kommer, försök verkligen att inte oroa dig
- Ta hjälp av en doula eller annan lugn närstående mamma för coachning under förlossningen
- Tänk att när du har klarat av det så KOMMER du att känna att "wow- jag gjorde det!!"

Allt handlar om att du måste Acceptera förlossningen, när du väl har gjort det så kommer du klara de andra punkterna galant!
Lycka till nu, du kommer att klara det!!

Ok, jag förstår!
BRA att du fått den hjälp du kände att du behövde. Kanske känns det lite lättare att ta till sig nu?
Även om du gör ett snitt så är det nog inte så dumt att följa råden jag skrev.

Jag tror att du kanske kan ha en överhängande risk att få förlossningsdepp efter förlossningen, se till att ha tät kontakt med en psykolog veckan efter förlossningen. Är det så att du får det så behöver du hjälp snabbt med midiciner för hela din familjs skull.
(Jag fick det efter andra barnet och en lättare variant efter första)

Som du säkerligen vet vänder hormonerna upp och ner på en efter förlossningen och när mjölken rinner till blir man lätt sagt knäpp och gråtig. Men fortsätter det sedan så sök hjälp.

Jag gissar att mycket av det du känner nu beror på graviditetshormoner, hoppas att det snabbt släpper sedan och att du slipper bli deppad efter!

Håller tummarna för dig!!

Just det. Du är inte ensam om att ha svårt att känna för bebisen i magen! Det är självklart svårt att älska något man aldrig har sett, man kan bara fantisera och gå på sina hormoner. Men om hormonerna är upp och ner så är det självklart att du har svårt att känna för bebben!

Jag och många med mig hade tom svårt att visualisera mammaskapet och bebisen ANDRA gången, så jag kan verkligen tänka mig hur jobbigt du måste ha det.

Det enda jag kan säga är att det tar tid för många, flera veckor innan man fattat att man faktiskt fått ett barn och det tar ännu längre tid innan man verkligen lär känna det lilla livet och först då kan en verklig kärlek växa fram som inte beror på hormoner och instinken att ta hand om sitt barn.

Det pratas tyvärr alldeles för lite om det här, man förväntas älska sin mage, sin graviditet och bebisen direkt och allt är himlastormande vackert och kärleksfullt. Men verkligheten är långtifrån sådan för många.

Kan vara bra att ha i baktanken att det inte är så ovanligt at det kan vara så här! Men det är tyvärr inget folk pratar om...
Men hjälp finns ju som tur är om man har svårt att ta sig ur "det svarta hålet" som jag brukar kalla det!

Det var så lite så! Det är ju det familjeliv är till för =)

jag blev helt chockad när jag läste om ditt bemötande av vården ??? HJÄLP säger jag bara!

O alla som skriver tillbaka "men gud det är ju HÄFRIGT O COOLT att föda barn" "det är som ett träningspass" osv ni verkar absolut INTE ha förstått.

Är man sådär rädd (som jag själv var, skräckslagen) så ser man inte på sin kommande förlossning som ett positivt träningspass på friskis o svettis!!!!

typ ingen jag känner har faktiskt beskrivit det som "positiv smärta" nästan bara ren skräckfylld smärta faktiskt.

Jag är så glad för din skull TS att du fick ditt snit o din drömförlossning!

Sjukt att du inte skulle kunnat få den hjälp du sökt tidigare o kunnat njuta av din graviditet utan rädsla.