Stor familj

Oj, herregud vad mycket diskussion det blivit. Kan inte svara på var och en av era meddelanden men kan säga övergripligen att jag aldrig sagt att jag FÖRVÄNTAR mig att få EKONOMISK hjälp av mina föräldrar. Det jag har sagt upprepade gånger är att jag förväntar mig stöd av dem (INTE ekonomiskt), det är väl inte orimligt att förvänta sig stöd av föräldrar? Och som jag tidigare skrivit finns det omständigheter då föräldrar inte kan hjälpa till, men har de en möjlighet är det en självklarhet för mig att de ska få ta del av barnens liv så mkt de vill och kan.

Jag vet att det inte är läge i mitt liv att skaffa ett till barn så nära inpå och jag är inte så dum att jag kommer göra det när jag vet att jag behöver jobba för att försörja de jag har. Det har jag också sagt tidigare. Det enda jag sa var att jag ville ha en till och att jag kände ett sug efter det, sedan har ni tolkat mina inlägg så att jag knappt själv förstår någonting längre.

Alltså, jag har 4 barn, vill ha ett till, vet att det inte går vid den här tidpunkten i mitt liv, får stöd av föräldrar (ibland ekonomiskt, men inte som ni skriver att jag förväntar att få stöd eller är beroende av det varje månad).. vad mer? vad vill ni veta?

Jo, det är orimligt att förvänta sig stöd av sina föräldrar, att ta hand om sina egna barn.

Bajs out skrev 2009-03-26 19:34:05 följande:

Har bara ströläst lite grand... Men jag tycker det är jätteskoj att du har och vill ha många barn. Själv har jag bara fyra (plus en liten ängel) hade gärna haft dubbelt så många.

Till alla som undrar över allt man inte "kan göra" när man har många barn: alla kanske inte vill resa? Jag tycker t ex inte alls att det är särskilt skoj och som ts skrev: att semestra i Sverige är verkligen inte fy skam. Dessutom finns det ett så stor värde i att ha en stor familj så mycket annat känns som av mindre betydelse. Sen finns det faktiskt ett liv efter att barnen har växt upp och då kan man göra sånt man inte hann/hade råd med när barnen var små. Min man och jag är idag 48 resp 53 och det låter säkert stenålders i mångas öron men så känner vi inte alls

Det finns dock några små saker jag reagerar på, ts, och som jag förstått att även andra gjort. Dels detta över att du verkar vilja skaffa barn för att må bra? Det kan nog bli fel i längden. Sen detta att dina föräldrar ställer upp? Inget du kan räkna med, de måste ju ha rätt till sitt liv nu när deras barn växt upp. Och så allt detta med bajs? Känns otroligt omoget och som mamma till många barn skulle nog jag har valt ett annat sätt att uttrycka mig. Eller är det bara jag som är gammal...?!

Hejsan. Jag vet precis vad du menar med att älska att vara gravid och nyförlöst. Känner likadant och önskar att jag alltid kunde vara det. Tycker också det är modigt och starkt att våga skaffa stor familj, oavsett om man är ung eller gammal, det är liksom inte helt accepterat i dagens samhälle.

Men samtidigt tycker jag att man måste se det orimliga i att skaffa barn bara för att få vara gravid eller ha en alldeles nyfödd liten bebis (kan vara så att jag har misstolkat dig här). Den tiden är ju oändligt kort och man måste ju kunna finna glädje i barnen även då de blir äldre (och tro mig, jag vet vad dessa lyckohormoner gör med en och hur beroendeframkallande det kan vara).

Dessutom tycker jag att det är nödvändigt att kunna försörja sig helt och hållet själva (visst om det är absolut nödläge att man kan behöva hjälp, men egentligen tycker jag att man ska ha utrymme även för sådana i sin ekonomi) innan man beslutar sig för att utöka sin familj. Och nej, jag tycker inte att man ska "räkna med" att ens egna föräldrar kan hjälpa en i vått och torrt, sen är det självklart bra om de gör det, men någonstans måste det vara på deras villkor. Däremot tycker jag absolut inte att dyra semestrar och annan lyx är något man måste unna sina barn.

Summa sumarum, skaffa gärna massa fler ungar men det är ju verkligen inge brådska så du kan ju försöka utbilda dig, få ett jobb eller vad det nu är vad du vill göra. Dessutom kan jag säga att jag tror inte att den här längtan efter fler barn kommer lägga sig än på en massa år så det kan vara en idé att dra ut på det så du får suga på karamellen lite längre (om du inte har tänkt dig typ 15 barn till:).

Lycka till, hur du än väljer att göra!

kjellis: Blev lite nyffiken på ditt inlägg med en mening som

 "Tycker också det är modigt och starkt att våga skaffa stor familj, oavsett om man är ung eller gammal, det är liksom inte helt accepterat i dagens samhälle."

men ts om ni inte får ekonomin att går runt nu med 4 barn under tiden du är fl så kommer ni ju garaterat inte gå runt med ett barn till?!

Fattar faktiskt inte hur du tänker där.....allt faller ju på sin orimlighet!

Man skaffar väl inte barn om man inte kan lösa ut det ekonomiskt UTAN att ta emot allmossor från mor-/farföräldrar??

Vi har nästan aldrig barnvakt TROTS att vi har en jättebra relation med mor & farföräldrarna men de har ju jobb & egna liv de med, vi skaffade inte barn för att någon annan skulle ta hand om dem i tid & otid.......Självklart passar de dem om det är något viktigt som ska göras men inte på daglig basis.

Du måste nog börja tänka mer med hjärnan & mindre med hjärtat, jag älskar också känslan när man får upp barnet på magen, när de är små & oskyldiga mensmå barn växer upp till stora barn med stora omkostnader...

Shit jag skulle nog inte orka med 5 barn jag :) du måste verkligen vara en stark person :) respekterar dig verkligen ^^

Tindra02

Vad är det som gör dig nyfiken?

Ja, jag har ju "bara" två barn och jag har hur många gånger som helst fått höra saker som "ska ni befolka världen", "ni är riktiga frögurkor ni" eller "va!! Kan du tänka dig en till" om jag råkar säga att jag inte alls är främmande för fler barn. Och det nästan alltid är i en nedlåtande ton det sägs, inte alls skämtsamt och ironiskt, även om folk emellanåt försöker få det att låta så.

Kan ju hända att jag umgås i kretsar där man är väl "storfamiljsanti", men jag tror ju knappast att det är hela sanningen.

Kan ju berätta om när vi för inte så länge sen var och hälsade på några kompisar som fått sitt första barn. Mamman säger till mig "Guuuud, vad jag är avundsjuk på dig som är klar med ditt nu" (och syftar på barnafödande) jag svarar att jag inte alls känner mig särskilt klar, då tittar hon på mig som om hon sett ett ufo och frågar med stora ögon "vaddå, va menar du?" som om det var hur konstigt som helst! Tycker det är en väldigt sorgligt (sen tycker jag det känns rätt sorgligt att hon tydligen kände sig tvungen att skaffa en till fast det inte verkade som hon alls hade lust).

Jag syftar alltså på rent socialt accepterat, samhällsstrukturen i övrigt har iaf inte jag upplevt några problem med. Men då har jag ju inte fler än två barn vilket verkar vara det enda rätta enligt många (iaf av de i min umgängeskrets).

Jag tycker i vilket fall att man kan visst kan förvänta sig stöd och hjälp av sin familj, inte ekonomiskt, men på andra sätt.

Min mamma ställer upp till 100 procent och passar Nicolas, åker och handlar blåbärssoppa till oss om vi ligger hemma och är sjuka osv.. Och SJÄLVKLART gör jag samma sak för henne. Jag har en sladdislillasyster som är 4 år, och hon har sovit över här många gånger för att mamma och pappa ska få lite "egentid" och för att vi har så mysigt ihop hon och jag. Jag går självklart och handlar mjölk eller kommer förbi och lagar middagen om min mamma är jättesjuk och behöver vila (min pappa ligger borta på traktamente om veckorna)

För mig är detta en ren självklarhet att i en familj hjälps man åt, för att man bryr sig om varandra, är mån om varandra, och för att så som man behandlar andra blir man behandlad tillbaka.

Ser att det fortfarande är folk som inte alls förstått at jag inte kräver ekonomiskt stöd av föräldrarna. Kräver inte heller att de ska hjälpa till med barnen, men eftersom de vill ha en bra relation med sina barnbarn och fortfarande är relativt unga och aktiva själva vill de gärna ta del av barnens liv ch kanske ta hand om dem då och då eller bara finnas där och hälsa på. Det är inte alls orimligt att förvänta sig detta av sina föräldrar och ni verkar tro att jag nästan tvingar dem att ta hand om mina barn ÅT mig och att de försörjer mig och mina barn ekonomiskt. Det gör de INTE! Jag tar själv fullt ansvar för mina barn, men bara för att jag är ung känner inte jag att jag ska behöva bevisa mig hela tiden genom att vara ngn sort supermamma som aldrig låter ngn annan umgås med barnen utan mig, självklart ska min familj också få ha en relation till barnen och de får vara precis hur delaktiga de vill utan att jag tvingar dem. Vill de inte umgås med barnen ngn vecka så fine! Jag har inga problem att ta hand om mina barn. Vad jag inte förstår är vad alla här har för relation till sina föräldrar om barnen inte kan vara hos mormor och morfar ngn kväll för att det är att förlita sig på att de ska ta hand om barnen? Kan man inte lita på sina egna föräldrar?

Och så var det ngn som skrev att man måste njuta av barnen även när de blivit äldre. Självklart gör jag det, älskar alla mina barn precis lika mkt och hoppas det inte verkar vara på ngt annat vis.

Det är pre

har inte läst hela tråden, men jag tycker att TS ska vänta lite med att skaffa en till. Koncentrera dej på dom ni har nu, leta större boende och försök få tag i ett jobb s ni har en stadig ekonomi, så får du dessutom gögre föräldra penning sen när du vill skaffa en. Men jag tycker att ni ska lugna er et par år nu faktsitk. Jag har svårt at tro att man har så mycket tid för alla barnen när de alla är så små. Njut bara av er barn nu och er lyckliga familj =)