Någon mer?? är verkligen konstigt att känna sig så här nervös och rädd när man har klarat av det en gång innan men jag tror det är för då visste man inte vad som väntade nu vet man och det är det som gör mig nervös..finns det någon mer som känner likadant? /Emma
här är en.. jag är mer nervös denna gång än förra..men det är nog på grund av att det gick så fort förra gången å man har ju hur att i vanliga fall så går det fortare andra gången än första..å vi har ca 1,5 timme till bb och en liten tjej som kommer att vara 20 månader när nästa kommer att ta hand om..vill ju inte föda i bilen..
Hej på er allihop!
Jag vart igångsatt med min dotter i v.39+0 och förlossningen tog allt som allt 7,5 timme. Det gjorde förbaskat ont, men var ju självklart värt det.
Innan jag nu vart gravid med tvåan har jag skrutit om hur mycket jag ser fram emot att föda igen och att jag kan tänka mig 10 barn för det var så underbart att föda. Jag kände verkligen så... Men det var innan jag vart gravid igen! Nu sitter man här, svettig och dan och oroar sig för hur man ska klara av att föda fram något så fantastiskt, men oj så stort IGEN!!!
Denna gång bor dessutom sambon (särbon) i Stockholm om veckorna fram till BF pga nytt fast jobb på en rättspsykiatrisk klinik och nu är jag SKITSKRAJ att det hela sätter igång när jag är ensam hemma med dottern nu 1,5 år, mitt i natten. Jag har dessutom ingen släkt eller något i Norrköping som kan komma mitt i natten!
Vi var på läkarbesök häromdagen och hon förklarade att jag skulle få gå på en koll i v.39+0 för att se om jag är mogen för igångsättning. Detta för att kunna planera barnvakt och att min "särbo" ska kunna vara med när även hans nummer två kommer till världen!
MEN HALLÅ??? Tänk om det sätter igång en vecka innan dess. Läkaren lämnade ingen garanti på att bebis kommer just v.39+0!!!
Och då sitter jag här 20 mil från honom, med värkar och en dotter på då 2 år! Yeah yeah, bara hoppas att jag inte glömmer ladda tel om jag behöver ringa taxin!
VAD TROR NI 
samma här...allt som allt gick på 5 timmar..i vecka 38.. mina värkar började på en gång å jag hade inga förkänningar alls..hur ska man göra om det går fortare denna gång och om man får 2 veckor tidigare..har heller inga släktingar förutom min bror här, men han har ju sitt jobb å sitt barn å tänka på om det skulle hänfda mitt i natten...oj oj oj...
Nu är hon här!!
Lilla Elisia föddes efter en igångsättning fredagen den 20/3. Det tog allt som allt 7 timmar.
Som jag har oroat mig för denna dag...
Vi fick ju ett datum satt den 20 (BF 26/3) att vi skulle komma in och så blev det.
Klockan 7.30 ringde dom och sa att vi skulle vi vara på Huddinge kl.14.
Vi kom in, fick ett rum, träffade en barnmorska som gjorde en undersökning (åh vad jag hatar dessa vaginala undersökningar) och konstaterade att jag var ju inte ett dugg mogen !!!
Va? Tänkte vi.
Efter många byten av barnmorskor (kom tydligen in under en väldigt hektisk dag) och två timmar med CTG kom äntligen en läkare för att se om det gick att sätta in en bard (ballong) http://www.vardguiden.se/templates/Article.aspx?c=3257
och det gjorde det ju skönt nog. (klockan var nu ca.18)
Sen fick jag ligga ytterligare 2 timmar med CTG...kan säga att jag hade bra ont i kroppen efter ett tag efter allt liggande.
Bad att få komma upp och gå lite och vips så trillade barden ut efter bara två timmar liggandes! 
(med dottern tog det 6 timmar och då var jag uppe och gick typ hela tiden)
Dom hade lite problem att ta hål på vattnet men efter några olika försök gick det äntligen (detta vid ca. 18.15) sen efter det började jag få lite onda samandragningar.
Vid 20 hade jag ont...kunde få tre kraftiga värkar på samma gång men fick därefter en ganska lång stunds vila innan nästa vända kom.
Barnmorskan jag hade satte aldrig värkdropp då hon tyckte att kroppen kunde få sköta det själv eftersom jag hade värkar...det är jag taksam över!
Till skillnad från sist så fick jag tid att andas mellan värkarna den här gången!
Men matt i kroppen efter en lång tid med dålig sömn, sorgen efter pappa, begravningen som var dagen innan så orkade jag bara inte.
Jag grät, det svartnade för ögonen och jag kallsvettades vid varje värk som bara blev kraftigare och höll i sig längre för varje gång så gav jag upp och bad om EDAn.
Var då öppen ca.6 cm, klockan var 22.15 ...jag orakade bara inte mer!
Narkosläkaren kom gaefter 15 minuter och medans han la lokalbedövningen började det trycka på...det var allt vi hann med....öppen mer än 10 cm och dax att börja krysta så det var bara att avbryta och köra, klockan var då 22.35.
20 minuter senare är lilla Elisia född!
Klockan 22.54.
Allt gick med andra ord snabbt och hur bra som helst bortsett från paniken att inte orka med...men det gjorde jag ju!
Å va roligt!! GRATTIS!!!!
En till som är jäääättenervös!
Dottern föddes med igångsättningfrån att vara öppen 3 cm---> att hon var ute,gick på 30 min så jag fasar verkligen för att inte hinna in denna gången!!!
Heej alla jag har fått några barn jag med och är rädd för förlossningen jag tror att de kanske är att jag skrämmer upp mej själv ..grubblar samtidigt som jag längtar men jag haatar smärta har också ångest fast jag inte behöver ..men som sagt liv rädd är jag ...
Jag känner precis som du TS! Med första barnet var jag inte ett dugg nervös inför förlossningen, tyckte mest det var spännande då. Men jag kommer ihåg att jag under förlossningen att jag tänkte "fy fan det här gör jag ALDRIG om!". Och nu sitter jag här höggravid och det finns liksom ingen återvändo. Är skitnervös och har ångest.
Pretty in scarlet skrev 2009-05-03 20:08:39 följande:
Känner prcis likadant är sååå nervös! Ibland får jag nästan panik herregud 9 veckor kvar. Det är ändå skönt att läsa att det är såå många som känner precis likadant som jag gör. Har ältat förra förlossningen med barnmorskan många gånger vid det här laget och jag tycker att det uppkopmmer fler och fler frågor!
Lycka till allesammans1 Vi klarar detta tjejer!!
Skönt att höra att man inte är ensam om denna ångest/oro inför andra förlossningen. Jag fattar inte hur jag ska orka en gång till även om jag förståss förstår att man får ngn slags kraft när det väl gäller. Vill bara fly när jag tänker på förlossningen samtidigt som jag så klart vill få ut den lilla bebisen...
Är rädd för att man låser sig totalt när man kommer in till förlossningen och kanske påminns ännu mer om hur jobbigt det var sist. Fast å andra sidan så kanske man är så fokuserad då så att man inte hinner tänka så mycket. Är säkert värst när man går hemma och bara väntar, hinner ju då få en hel del fantasier
jag var sån med.. hade en ganska jobbig första förlossning.. o var livrädd för andra..!! gick på samtal osv..
men.. nr 2 räddade upp väldigt mycket..
gick fortare, jag visste vad som hände, hur det skulle kännas, vilken smärtlindring jag ville ha osv..
o den gjorde inte alls lika ont faktikst.. *skitont gör det ändå, men jämfört med första*
så det blev en 3:a 
iofs så bråkade hon sen o kom med snitt (säte+ mer , ej vändbart!!) men va inte rädd sista ggn..
så.. när du väl är där så känner du igen allt fortare, o vet varför vissa saker sker osv..
o när bebis väl ligger där så struntar man i allt ändå o e beredd på att göra om det, bara man får sin lilla klimp =)) *eller, jag iaf*
Lycka till !!