Blev adopterad till Sverige från Korea när jag var fyra månader gammal. Har aldrig känt någon önskan om att söka upp mina biologiska föräldrar eller besöka mitt födelseland. Mina enda riktiga föräldrar för mig är mina svenska föräldrar. Konstigt, tycker många. Är inte bitter på något sätt, bara glad att jag hade turen att få komma till ett så bra land som Sverige. Jag känner mig 100% svensk i själ och hjärta. Någon som känner som jag?
Jag känner flera vuxna adopterade som inte har något intresse av att besöka sitt ursprungsland. Det är naturligtvis upp till var och en, alla är ju olika och det som känns viktigt för en del är ointressant för andra.
Vilka är det som tycker att det är konstigt att du inte vill resa tillbaka?
Jag har en kompis som är också är adopterad från Korea och hon känner precis som du.
Jag känner ett helt gäng vuxna adopterade och endast två av dem har varit på återresa. De andra är inte ett dugg intresserade. Faktiskt helt ointresserade.
Ibland tänker jag att vi som adopterar nu får itutat oss hur viktigt det är att bejaka barnens rötter osv och Kina finns ju alltid i mitt hjärta eftersom vi blev föräldrar där, på världens häftigaste resa, till världens mest underbara pojke. Men samtidigt måste man ju inse att HAN kanske inte kommer bry sig ett skvatt om det när han växer upp. Det kommer nog kännas lite snopet men självklart kommer vi respektera det (och åka på återresa utan honom, hahaha. För vi längtar jämt tillbaka till Kina!)
Jag har aldrig önskat att åka tillbaka till mitt födelseland, har inte varit intresserad av min bakgrund eller landet. Visst har det alltid varit kul att träffa personer som varit där och kan berätta och visa bilder men för mig har det räckt. Nu när jag själv är mamma och även adopterat barn och mitt intresse för vår sons födelseland är mycket stort och jag längtar tillbaka dit varje dag så har även mitt intresse för mitt eget födelseland ökat något. Jag hoppas kunna resa dit någon dag- tillsammans med min familj. Så ts du är inte alls onormal för att du inte vill åka tillbaka 
TS: Jag känner fem vuxna adopterade. En av dem har velat göra en återresa, men det ligger inte som nr ett på priolistan i livet. En annan av dem har t o m uttryckt att hon tycker att det är jättejobbigt med dessa ständiga frågor om ifall hon inte vill söka sina rötter. Hennes rötter är hemma i svenssonvillakvarteret hon sin mamma och pappa, savar hon! Tror det kan vara väldigt olika. Respektera dina känslor och var bara den du är!
HEj ! Jag är adopterad från Chile o jag skall åka dit nu om 1 månad o söka mina rötter ! Jag tror att mitt intresse för min bakgrund ligger mycke i att i området jag är uppväxt i fanns d många jämnåriga kamrater till mig som vars föräldrar kom från chile. Det kommer bli spännande o nervöst . / joel
Måste väl vara upp till var och en!
Själv ångrar jag mig inte en minut att jag sökte o. fann mina rötter, numera har jag failjemedlemmar i två länder istället .
glömde visst ordet känner 
Håller också med!!Kunde skrivit det själv (förutom att jag var 14 månader när jag kom). Skönt att höra att det finns andra som känner som jag, man hör ju mest om dom som inte mår så bra.
Fast jag skulle absolut tänka mig att åka till Korea men som en "vanlig" turist inte för att försöka finna mina rötter eller leta efter mina biologiska föräldrar. Korea verkar vara ett spännande land och jag älskar att resa.
Jag har varit tillbaka i srilanka många gånger innan jag besökte mina bio.föräldrar. Innan var det för att jag älskar landet. Kulturen och naturen och framför allt människorna är såå vackra och landet är ett paradis. Även fast man känner sig svensk i själ och hjärta så är det ju kul att se landet man är född i. Ofta får man negativa kommentarer som oftast kommer från de som själva är adopterade och som säger att de absolut inte är intresserade av att besöka sitt födelseland. Och som Spomenka säger, det är ju absolut upp till var och en. Själv är jag stolt över mitt ursprung.
En av mina vänner som är adopterad från Korea vill åka dit och finna sin familj. Det han fått reda på är - inget - det är ingen idé att åka. De vet inte ett smack om honom. Han blev lämnad på en parkeringsplats och förd till ett barnhem. Han är jätteledsen över att få höra det och han tycker det är tråkigt att han inte kan hitta sin biofamilj.
Har flera nära släktingar som är adopterade och ingen av dom har sökt upp sina biologiska föräldrar, de har till och med namn och adress på dom. Den ena besökte barnhemmet som tonåring, men har ingen längtan till något mer. De andra har inte ens åkt dit och är inte speciellt intresserade.
Men det kan ju vara värt att åka ändå bara att få se landet, uppleva människorna, kulturen osv. Många många många adopterade har ingen möjlighet att hitta sina bioföräldar av olika anledningar men att få uppleva landet man är född i kan betyda väldigt mycket också. Allt behöver inte handla om att hitta sina biologiska föräldrar och syskon.
Skönt att veta att man inte är ensam! Det är svårt att känna barndet mellan mina biologiska föräldrar och mig när jag inte har någon relation till dem, jag är ju ändå inte samma person idag som när jag låg i magen och förstod väl knappast att jag adopterades bort. Det kan säkert vara lättare för många som kommit hit som äldre och har minnen kvar av sina bioföräldrar att känna en dragning att vilja resa tillbaka.
Håller med om att det där med återresa eller inte är ett individuellt val. Tycker att båda alternativen, dvs vilja åka eller inte, är lika normala. Jag har vuxna adopterade vänner från båda "läger".Det finns så mycket åsikter om det där med återresor. Strunta i vad folk tycker utan gör det Du känner för!
Det är väl toppen att du känner så och jag hoppas att mina barn också kommer känna liknande! Men jag tycker också det skulle vara kul att komma ut i världen och resa med mina tonårsbarn/nyvuxna och då gärna flera gånger till deras födelseländer och till länderna runt omkring. Asien är så stort med så mycket mäktig natur, spännande teknik och nytänkande, god mat, mm, så mycket gott att upptäcka, även om man inte måste ta resan som en upptäcka sina rötter resa.