Barnlös....gå vidare och inte bli bitter!!

Tro mig, det tar tid. Och du och din partner är de som vet bäst, hur och när ni känner att ni lever bra utan barn. Vi är alla individer, en del blir faktiskt bittra för resten av sina liv, har träffat sådana kvinnor. Men också de som på alla sätt och vis gör allt för att få kvalitet i livet utan barn. Men som sagt, det är bara ni själva som vet hur. Självklart kan ni och ska söka professionell hjälp om ni känner att det är nödvändigt. Men som sagt ni bestämmer. Jag önskar dig det bästa av vad ni än väljer. Det enda jag vet är att det går.

Barkbam...kul att se dig igen. Titta p mina frågor till dig på inlägg 20.
Mvh Carola/tomcar1

tomcar1 skrev 2008-12-04 19:39:48 följande:

De första åren, 1976-1980 köpte jag faktiskt babykläder och stickade babykläder som jag lade in en byrålåda. Men efter 1980 gav jag bort dem. Jag ville och orkade inte ha dem som en påminnelse. Men det var fyra år som var ett riktigt helvete. Att plocka fram och smeka, de små underbart söta plaggen. Men det var inte förrän vi gav upp tanken på barn 1993, som jag slutade se och känna på barnkläder varje gång i juletid. Det blev enklare för varje år efter det. Nu idag, kan jag se och känna på barnvagnar, kläder, leksaker utan att det gör ont. Idag, när jag var på en bokhandel i Göteborg och signerade, kom en ung flicka och pojke in med en barnvagn och i vagnen tog hon upp, som det såg ut en alldeles nyfödd baby, som skrek alldeles förtvivlat verkade det som, (kanske svettig och hungrig)och det var underbart att se en så liten människa, och det gjorde inte ont alls, tvärtom värmde det mig i hjärtat bara av att se det lilla underverket. Konstigt, men så är det. Det var något jag aldrig trodde skulle hända när jag som mest längtade efter barn. Men jag har alltid älskat barn, och det har som tur är aldrig förändrats till bitterhet.

Jag har egentligen inget bra svar på din fråga TS. För jag tänker inte gå vidare. Jag är helt övertygad om att jag vill ha barn och kommer därför se till att jag får det.

Vi gjorde redan i början av vår barnlöshet upp en plan för hur det skulle gå till. Vi skulle göra upp till 6 stycken IVF/ICSI försök, om det misslyckades så skulle vi titta på ev donation av ägg eller spermier. Om inte heller det lyckades så skulle vi adoptera. Där kände jag mig väldigt trygg i vissheten om att jag skulle bli mamma på ett eller annat sätt.

Men livet blir inte alltid som man har tänkt sig.

Våra IVF försök har varit rätt lyckade och jag har faktiskt blivit gravid 3 gånger. Tyvärr så visade det sig att även jag har något problem för det har blivit 3 missfall. De har på utredning inte hittat något fel på oss.

I samband med vårt senaste försök så fick min man testikelcancer, han är sedan dess helt steril. Vi lämnade spermier innan operationen men tyvärr var de av så dålig kvalitet att det är tveksamt om de klarar av en upptining. Nu har han även fått ett återfall och börjar med cellgifter på måndag så nu kan vi garanterat glömma att vi ska få adoptera. Det här har varit väldigt svårt att acceptera, men man har inget val.

Vår nya plan är att göra en större missfallsutredning i USA där det finns mer kunskap om detta, och sedan försöka med de tre embryon vi har i frysen, tillsammans med behandling mot missfall om vi lyckas. Nästa steg är spermiedonation som vi ger ett par försök. Men blir det fler än två missfall så går vi vidare med surrogatmamma. Det är inte tillåtet i Sverige men det finns utomlands och det är inte olagligt att använda sig av det som svensk.

Mitt största råd är därför att göra en plan. Tänk igenom alla vägar som kan leda till barn och bestäm dig för vilka som är möjliga för er psykiskt, regelmässigt samt även ekonomiskt. Då tycker jag personligen att det är enklare att fokusera på nuet och glädjas över det som är bra i livet. Jag har även kännt att det är enklare att genomgå försök och ev misslyckas om man har en plan B.

Annars rekomenderar jag även terapi. Det tror jag att många av oss som har flera misslyckanden samt lång väntetid på barn behöver även om vi sedan lyckas. Det finns många som vittnar om att sorgen inte försvinner av sig själv då även om man trodde det innan.

Lycka till!

Kram

Gå vidare, vad menade din kompis med det? Att du skulle ge upp? Vad är din kompis i för position att säga så till dig? Förstår hon din smärta? Man behöver hantera de känslor man HAR, det räcker inte med att hitta en ny "hobby" så är problemet ur världen.

Jag tycker Bling ger många goda råd.

Har ni övervägt adoption?

Kram på dig vännen!!

Tack för alla era inlägg och synpunkter. Ja min man och jag har bestämt att nu får det vara nog med behandlingar. Problemet vi har ligger hos min man.
För varje misslyckande sjunker man längre ner och det blir jobbigare och jobbigare känslomässigt. Vi försöker hitta andra ljuspunkter i tillvaron för att gå vidare och ha det bra som ett par. Det är inte lätt, därav denna trådstart.
Av anledningar som jag inte tänker gå in på djupare här så kommer vi inte att adoptera. Vissa personer här verkar tycka illa om det men som sagt så ligger det till...
Min vän som sa det där med att gå vidare menade nog just det... att det måste finnas annat som får en att må bättre än vi gör idag.
Kram till alla för era goda råd och tankar!

Vildrosen, jag tillhör dom som gärna vill ha barn men inte vill adoptera. Jag kan bara säga att jag känner till viss del igen dom funderingar som Elly skrev att man kunde ha. Dom svaren som du gav henne är ju dina högst personliga svar och det behöver inte betyda att det är sanningen för alla. Jag tyckte att Elly hade ganska bra insikt i varför en del inte vill adoptera trots att dom vill ha barn.

TS, jag kan bara svara för mig själv på din fråga om hur man går vidare och för mig har det hjälpt att faktiskt fokusera på allt som är bra i mitt liv. Jag är så tacksam för min man, för att vi är friska, för att min mamma mår bra igen efter några jobbiga år, för vår underbara lägenhet där jag trivs så bra, för att vi tjänar bra och kan unna oss resor, god mat och gott vin, osv. Barn skulle säkert ge livet en extra krydda men i grund och botten har jag ett fantastiskt bra liv.

Lycka till!

Annedv skrev 2008-12-06 10:41:53 följande:

Jag tycker det är oförskämt att det finns de som tycker att ni ska adoptera! Jag skulle t.e. aldrig godkänts som adoptivförälder, dels för att jag ansågs frisk, och dels för att jag blev misshandlad som barn. Det går igen sägs det! Men jag har valt att öppet berätta om det. Men därmed är det inte fritt fram för andra att berätta om sin anledning, det är upp till var och en och det skall respekteras av alla.
kramar
Ramona

Ramona...håller med dig. Finns ingen anledning att berätta varför. Huvudsaken är att bådA parter kan tala om det och komma fram till en och samma bra sak i slutänden. Tack för svar på mina frågor. Min syster försöker skaffa barn och jag bearbetar vår barnlöshet som bäst och just nu i juletid är det tufft. Skulle inte förvåna mig om de berättar på självaste julafton att de ska ha barn igen. Jag vet inte hur jag kommer att reagera. Det gick bra med den första, men nu är jag jätterädd för min egen reaktion !

Känner verkligen igen mig i det där att man går och oroar sig för sin egen reaktion när andra berättar sina "glädjebeske". Det går ju inte att veta innan hur man ska reagera när man verkligen står där.

annedv...nej, det gör inte det och det värsta är oförståelsen om man nu skulle reagera med sorg. Då är man nästanm en "skitstövel" som "missunnar" de som är gravida.
/tomcar1

tomcar1 skrev 2008-12-06 21:14:06 följande:

Jag minns de gånger mina vänner berättade och då fick jag ta på mig en mask. Precis som skådespelare som går in i en annan människas kläder. Så gjorde jag, men när jag kom hem, tog jag av min mask och grät floder. Fast det gjorde också att det kändes bättre efteråt, när jag gråtit mina ögon till svullnad. Kramar till er alla.

är spermiedonation lika otänkbart som adoption för er, TS?

Något som triggar och gör mig bitter är när omgivningen jämställer barnlöshet med vilken annan livskris som helst och menar att alla ska väl drabbas av nåt. Det gör mig skitarg.

Jag tycker dessutom att jag har gått igenom tillräckligt mycket i livet för att kunna göra egna jämförelser.

- Jag har ofrivilligt gått igenom en skiljsmässa. Blev dumpad av min ex make kvällen före julafton tre månader efter vi hade flyttat in i ett 1800-talshus och påbörjat renovering - hade rivit ut allt in till timmerväggarna och ner till trossbotten när han kom hem och sa att han skulle flytta - vilket han också gjorde en halvtimme senare. Sen såg jag honom inte igen...

- Jag har älskat en man (efter min f d make) som visade sig vara svårt psykiskt sjuk och som jag var tvungen att lämna för att inte själv förgås - trots att jag fortfarande älskade honom djupt.

- Jag har levt med en dödssjuk syster i många år.

Jag skriver inte detta för att nån ska tycka synd om mig!! De har alla varit förfärliga livskriser, men de har ändå släppt taget om mig och jag om dem. Jag har liksom följt de olika krisstadierna och lyckats ta mig vidare.

Jag har inte alls kunnat hantera barnlösheten på samma sätt. Där börjar chockfasen om och om igen liksom. Det handlar om resten av mitt liv! Jag är livrädd för hur resten av mitt liv ska bli.
Vad jag ville säga var nog att en stor del av min bitterhet beror just på omgivningen och min egen oförmåga att förhålla mig till den. Jag är också bitter över att landstingen behandlar oss barnlösa så otroligt orättvist och att jag befinner mig i ett av de allra sämsta ur det perspektivet.

Förlåt TS - den här tråden skulle ju handla om hur man går vidare inte om hur man blir kvar...

När jag har bra dagar brukar jag försöka se och vara tacksam över helheten i mitt liv. Min nuvarande underbara man, vår gård, stuga, våra bra och hyfsat välbetalda jobb. Ibland hjälper det mot sorg och bitterhet.

barkbam...vet ju det, läste det i din bok och jag försöker verkligen. Börjar bli bättre och bättre skådespelare : )

Tickan:

Beklagar allt du gått igenom! Jag har också vissa saker i mitt bagage som har varit otroligt jobbigt men som du säger så sörjar man dem färdigt.
Barnlösheten finns kvar vare sig man vill eller inte. Den finns kvar även när man är gammal och vännerna får barnbarn men det är nog inte många som förstår det. Jag kan dock förstå så som många skriver här inne att man finner ett sätt att gå vidare men innan man är färdig med sin egen process så är det ju skönt om folk runtomkring en förstår.
Jag hittade en otroligt bra artikel på villhabarn.com där barnlösheten och sorgen över den beskrivs på ett väldigt bra sätt. www.villhabarn.com/annlal.html

Tror jag ska skriva ut den och be mina närmsta vänner och min närmsta släkt läsa den så kanske de förstår lite bättre vad man går igenom..

Kram

tickan...håller med delvis om hur även jag kan känna det. Jag försöker att gå vidare och tycker att det går bättre och bättre även om vissa situationer och dagar gör det skitsvårt. Jag tänker mycket på hur det skulle bli om min man avled, hans barn skulle ju aldrig komma till mig och hälsa på. Är rädd för att inte ha någon gemenskap i farmtiden, när jag inte har familj.

Man har inget val, efter 2 års försök så går livet vidare, vare man vill eller inte. sen kommer dagar man känner att man bara vill gräva ner sig, men likväl vaknar man nästa morgon. Ett tips från mig är att det går aldrig att ersätta tomheten efter ett barn, den finns alltid där, överallt. Men jag har försökt att omge mig med saker jag tycker om, vänner som förstår, saker jag älskar osv.

Man känner likadant som med alla andra som försökt i några år...
Det är en tröst i sig att inte vara ensam om det!
Lycka till, ge inte upp!

Styrkekramar.

Tack TS och alla andra som skrivit i tråden. Känns skönt att läsa om flera som är i samma situation som en själv. Jag har PCOS och jag och min man har i flera år försökt få barn genom IVF-behandling. Varje försök har haft goda förutsättningar enligt läkarna, men det har aldrig blivit något plus på gravtest. I höstas hade vi tre embryon kvar i frysen som vi bestämde att vi gör ett sista försök med. Två klarade upptiningen och de fick vi tillbaka. Läkaren var mycket nöjd, allt såg lovande ut även denna gång, men återigen: minus på gravtest. Vi bokade en ny tid med läkaren för att diskutera ev. fortsättning (för det kändes inte bra att ge upp, trots att vi bestämt att detta var sista försöket). Efter att ha pratat med läkaren känns trots allt vårt beslut att ge upp nu som det enda rätta. Han sade att vi gjort allt vi kan, allt har sett bra ut varje gång och när det ändå inte blir någon graviditet kan läkarna inte göra mer för att hjälpa oss. Att inte bli bitter är jättesvårt, särskilt som vi ständigt har släktingar och vänner som är gravida och har småbarn. Vissa dagar måste man få tillåta sig att bara bryta ihop och gråta och verkligen känna sig bitter. Men jag tänker i alla fall som så att jag har ETT liv och ska jag slösa bort det på att gå omkring och vara bitter över något som varken jag eller någon annan kan påverka? Då blir svaret enkelt: Nej, jag tänker inte vara bitter! Bara ibland, för att lätta på trycket. För det är en svår situation vi sitter i och omgivningen, som har lätt att bli gravida, kan inte riktigt sätta sig in i hur det känns. Ofta får man höra att "Visst går det att leva utan barn", och "barn är inte bara roligt det är mycket jobb och bekymmer också"... etc. i all oändlighet. Det är bara det att de som säger detta aldrig känt vår enorma längtan efter barn. Jag blir så irriterad varje gång en gravid kvinna i min omgivning klagar på ont i ryggen, illamående och nu senast var det en kollega till mig som väntar barn i mars som beklagade sig över att hon inte kunde äta gravad lax och brieost m.m. när vi åt julbord på jobbet! Alltså där snackar vi lyxproblem! Men det är bara att inse att de inte vet något om hur det är att längta och hoppas och gripa efter halmstrån, de vet inte bättre än att klaga över sådant som vi ser som småsaker!

Kramar till er alla, som kämpar mot bitterhet...!

pyttegrisen...håller med, att man får försäka fylla tomheten med annat. Tyvärr växer inte de som förstår på träd : (
Vi är godkända som kontaktfamilj och hoppas fåe tt uppdrag efetr nyår. Det är etts ätt för oss att fylla tomheten, även om det absolut inte ersätter längtan på några vis : (

Aggi...nej, de förstår inte och det spelar heller ingen roll hur många gånger man kanske fint förskt säga, att man inte själv kan få barn. man får nästan ursäkta sig för att man inte kan och att man kanske kan må dilgt av andras graviditeter.
/tomcar1