Hjältinnor - Till dom på Neo

Jag hade tur jag. Behövde bara ligga kvar med Neo i 2 veckor. När det gått lite tid så får man lite mer distans på det. Lätt var det inte men tack och lov till grymma läkare och sköterskor! Doktor Elisabeth Persson i Göteborg, mina favvo sköterskor Marie på Östra och Ann-Gerd på Mölndals Sjukhus. Man lärde sig att lyssna till rätt personer.

Tror inte man kan jämföra sina erfarenheter. Vissa är beredda på det, för andra kommer det som en överraskning. Själv fick jag en tillväxthämmad kille på 1970 gram i v42 så han var inte premis.

Hej på er igen

Oj, vad jag generaliserar.. Hade bara en naiv tro att andra hade ungefär samma upplevelser av den första tiden under sådana traumatiska förhållanden som det är att få ett så sjukt barn. Men jag skrev även att jag kan förstå att man tycker den är fin.

Det tog mig ungefär tre månader innan jag ens vågade se och drömma om en framtid tillsammans med mitt barn, nästan två veckor innan jag fick hålla mitt barn och inte ens då fann jag någon egentlig njutning på grund av att jag inte kunde se att det sköra, sjuka lilla, lilla knytet skulle klara av att överleva. Visst fanns det ett lite hopp men ännu mer ovisshet. Vid två tillfällen fick vår lille kämpe återupplivas och en annan gång var han riktigt, riktigt dålig.

När man väcks mitt i natten av en hysterisk sköterska som säger att man ska skynda sig att komma för att ens barn är så dåligt och sedan får stå och se på när personalen gör allt för att rädda ens barn så är det svårt att drömma om framtiden.

När läkaren som gjorde tillväxtultraljudet dagen innan jag snittades inte gav oss mycket hopp ställde vi in oss på det värsta. Succesivt började vi vänja oss vid tanken på att han trots allt hade kommit för att stanna, vår älskade lilla kämpe.

Ha det så bra!
/Camilla

camilla, dina rader känns mer verklighet för mig oxå.. nu behövdes vårt barn aldrig riktigt återupplevas men det finns bara ett barn som varit mindre än hon å som klarat sig så vi hade ju inte så stort hopp..

stina, jaha å var har jag klankat på dina känslor?
alla vet att det finns en ej obetydlig risk att föda förtidigt, å jag ville kunna ta aktiva beslut för mitt barn å ha kunskap om vad som händer, vad man kan förvänta sig osv.. så långt jag kan
utan att vara sakunnig innom området.

jo jag vet att många vill inte ens tänka på det, å inte på komplikationer som kan komma med åren osv osv.. utan leva i en drömvärd å som sagt inte fel de heller, men jag tackar gud för att jag inte tänker så för annars hade vi inte haft nått barn alls i dag! eller i bästa fall haft ett svårt sjukt hjärnskadat barn...

som sagt alla lever i den värld de vill, jag vill vara delaktig, förberedd på de värsta för att kunna göra det bästa av situationen. Alla tänker å tycker olika vad är problemet?

Herre gisses. Har inte läst allt men vart spårade denna tråd ut?
Denna tråd var om en liten fin lapp som någon hittade på sjukhuset, en lapp full av känslor. Alla känner olika för tiden på NEO och så är det bara. En del hamnar på Neo efter en jobbig förlossning, en del är sjuka, en del är svårt tillväxthämmade och en stor del för tidigt födda. När man väl är där så blir det översvämmning i hjärtat och hormonerna rusar värsta loppet. När det väl gått en tid kan man se tillbaka med både sorg och glädje.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men på den där lilla lappen läser man bara om mammans stora kärlek till sin lille fjutt.

maria C S 75
Bra skrivet!

Maria C S 75 skrev 2008-04-30 09:03:57 följande:

Ts. Precis så var det. Fin lapp och en verkligen för många