Är/var du rädd/orolig/nervös för förlossningen?

Nja, jag var nervös och spänd av förväntan. Såg fram emot förlossningen med spänning och nyfikenhet...

Jag var läskigt rädd innan min förlossning. Gick i samtal med kurator i 6 månader före samt aurora. Det blev en svår och jobbig förlossning för mig (läs gärna min förlossningsberättelse i min blogg) och nu inför nästa har jag redan (i v 14) haft ett samtal med kurator samt bokat in aurora. Har även varit på läkarbesök där vi har planerat för förlossningen. Har lite tid på mig att bestämma om jag vill ha snitt direkt eller bli igångsatt med snittberedskap.

Det viktigaste med förlossningen är att ha folk omkring sig som man litar på och känner sig trygg med. Byt barnmorska om du inte känner på det viset. Se till att maken/sambon stöttar dig och kan ta den diskussionen om det behövs, för det är inte säkert att du orkar det.

Kram och Lycka till!

Så in i helsike! I början. Men ju närmre det kom, ju mindre rädd var jag. När man väl var där så kändes det mest som "tja, ok då"

Men jag blev ändå otroligt lättad när det beslutades om akutsnitt!

Stett fram emot förlossningen? Nej. Inte alls! Fasat för.

Ja...o är lika rädd nu inför tredje gången, vet ju hur jäkla ont det gör

Var va LIVRÄDD, bleh. Men det blev akutsnitt istället. Nu planeras nästa barn och nu är rädslan värre än någonsin. :/

ja. jag hanterade det så att jag slutade tänka sönder graviditeten och sen tog "problemet" när de kom

det gick bra, och dessutom hade det varit lönlöst att planera något då det var helt omöjligt att förutse hur de skulle bli.

nej, det är jag inte.
jag ser fram emot denna förlossning, nu vet jag ju vad det handlar om när det är bebis nr 2.
däremot känns det lite pirrigt och spännande då man inte vet hur det kommer gå den här gången.
jag har läst mycket om förlossningar denna gång och känner mig redo (om man nu nånsin kan bli redo....?)

Ja lite.

Det var då jag vaknade med REJÄLT värkar som gjorde ONT, mycket ONTare än när jag väntade min 1a barn.
Så tänkte jag hur fan ska jag klara med förlossning om det skulle gå SÅÅ ont.

Men jag tvingade mig själv att ta det lugn o överlämna alla "ansvar" till kroppen så kroppen kunde jobba i lugn o ro. Ca 40 min senare kom sonen...

Det gjorde inte så ont, när jag kryste fram min 1a barn var det ONTare än vad jag gjorde med sonen trots han var större o vägde mer.

Ja. Jag har fått tillbaka min panikångest..jag fattar inte hur jag ska klara av det- men har ju gjort det två ggr förut..men aldrig vart såhär rädd!

Hade inte ens hunnit fundera på förlossningen när sonen behagade titta ut.
Det var ju liksom bara att gilla läget när man låg där s.a.s.

Men jag har alltid föredragit att ta saker lite som dom kommer så inte led jag

Jag var inte rädd innan men nu efteråt så känner jag oro tills det är dax att sätta nästa barn till världen.
Hela min förlossningsbild gick åt hälvete. Blev igångsatt men allt slutade i katastrofsnitt.

Jag är inte gravid ännu men inom en snar framtid så är det väl dags för mig med.
 
I dagsläget är jag nog lite skraj för förlossning måste jag säga. Inte på grund av smärtan antar jag, utan mer av att det är helt sjukt att en hel människa ska komma ut mellan benen där det är ett litet litet hål... Svårt att få det att gå ihop... Rädd att något ska gå fel och barnet kommer till skada. Rädd för att "spricka" eller bli klippt och att man förmodligen inte kommer njuta av att gå på toa den närmsta tiden efteråt.

Samtidigt kan jag känna en nyfikenhet, häftigt att kroppen kan klara av det! Och eftersom de flesta förlossningarna tillslut går väl så kommer det nog att gå bra endå tror jag. Det är det man får leva på, hoppet och vetskapen att det för det mesta går bra och givetvis att det finns människor där på förlossningen som vet exakt vad dom gör!

Nej inte inför någon av mina förlossningar. Bara pirrig på ett bra sätt :)
Såg fram emot andra mer faktiskt.

jag kunde inte direkt vara rädd för jag hade ju ingen aning om hur det skulle kännas, mest nyfiken på om det gjorde så jävla ont som vissa sa eller inte så farligt som vissa sa..men jag tror alla upplever det helt olika. det är en sådan kraft och smärta att jag inte fattar hur jag har överlevt, men rädd hann jag aldrig bli som tur var. vill man ha barn så är det ju nåt man måste gå igenom, att föda..det går ju över, men det är vidrigt..

Jag var livrädd för en förlossning innan jag blev gravid. Men så fort jag blev gravid slogs jag av ett "lugn" eller vad jag ska kalla det. Hade även komplikationer under graviditeten men kände mig fortfarande väldigt lugn. Det var först efter förlossningen det kom ikapp mig alltihop.
Förlossningen var problemfri kanske jag ska tillägga.

Var lite halvrädd in i halva graviditeten. Men nu när jag har drygt 4 veckor kvar så är jag lugn. Resonerar som så att det är inget att hetsa upp sig över, du vet ändå inte vad som kommer hända. Det finns utbildat folk där som vet bättre än dig och som är där för att hjälpa dig. Och just nu är jag så nyfiken på vad det är därinne så jag är beredd att skita ut ungen

ja, eftersom jag inte har tid att slappna av och förbereda mig nångång, utan måste leta bostad hela tiden.