varför varför är jag så rädd för en kommande förlossning...?

Första gången blev jag klippt o tror att stygnen gick upp lite när jag halkade ute, de tog ca 2 mån innan jag kunde sitta på en stol utan att de gjorde ont. Andra gången gick jag "sönder" väldigt lite (3 stygn) o kunde sitta med sonen o leka på golvet efter bara 4 dagar.

Jag hade en bra förlossning (första barnet). Sprack ingenting. Inga problem med att gå på toaletten eller så efteråt. Det sved bara lite första dagen. Var lite öm i ca 2 veckor när jag skulle sitta, men ingen smärta. Vågade titta efter en vecka och då såg det ut precis som vanligt - märkligt - men det är ju meningen att man ska kunna föda barn så allt är väl väldigt tänjbart.

Hoppas ha turen att få föda barn igen (inte aktuellt än på ett tag). Det var en häftig upplevelse som jag absolut inte skulle ha velat vara utan (även om det givetvis gjorde ont).

Ja jag hoppas det också.... man skulle kunna säga att jag fött barn redan haft 7 mf men dom har ju inte varit så stora som fullgången bebis....

Jag hoppas att det släpper för mig om det blir nått plus igen....

Oj vad tråkigt...fasade för mf när jag var gravid...oroade mig hela graviditeten...men allt gick som tur var bra.

Hoppas du plusar snart...så att er lillskrutta får bli storasyster.

Angående vaginal förlossning: Jag var också rädd men tänkte att det inte var så mycket mening. Varför vara rädd för något man ändå inte har en aning om hur det kommer att vara. För mig var det en positiv upplevelse. Jag hade förväntat mig det värsta och hoppades att de skulle droga ner mig ordentligt. Det slutade med att jag klarade mig med lustgas och den där smärtan som skulle ge dödsångest...den kom aldrig!

skönt att inse att man inte är själv om att vara rädd.... jag och min sambo pratar om detta han säger att jag får välja helt själv han stöttar mig i villket som huvudsaken jag själv känner mig nöjd...

Jag tyckte det var bra att känna sig förberedd.

Jag läste på om de olika stadierna, olika förlossningsställningar etc. Jag pratade också med många vänner och kollegor om deras förlossningar. INTE om det sentimentala, INTE om smärtan (den är så oerhört individuell så det är ingen mening) utan om praktiska handfasta råd. Dvs hur de upplevt olika ställningar, om de tagit lavemang eller inte, om de duschat eller badat på förlossningen (om det hjälpte eller inte), hur de upplevt olika smärtlindringsmetoder, om man kan göra något för att undvika att spricka etc. Bra råd helt enkelt.

Jag fick en massa olika svar som ibland motsa varandra eftersom många hade haft helt olika förlossningar, men jag kände att jag hade ordentligt med kött på benen om vad en förlossning innebar och hur den kunde vara. Det gav mig trygghet och jag kände att det fanns en massa alternativ...

Sedan visste jag ju att jag inte kunde veta hur just min förlossning skulle vara. Jag är glad och tacksam för att min kropp var samarbetsvillig, men jag visste ju att det fanns EDA och andra saker att ta till om det skulle behövas...

Du ska se att det går bra vad du än bestämmer dig för. Det var absolut inte den skräckupplevelse jag sett framför mig. Smärtan kom ju inte plötsligt - började som svaga menssmärtor, som sedan blev intensivare (men samma typ av smärta, du förstår vad jag menar om du haft ont vid mens). Dessutom kändes den naturlig (inte som när man har ont annars) vilket gjorde att värkarna inte skrämde mig.

Jag var i och för sig rädd för kejsarsnitt också, så det var bara att köra på...

Lycka till med allt! Håller tummarna för dig.

JAg var själv extremt förlossningsrädd innan jag blev gravid och även ett bra tag in i graviditeten, hade ngn frågat vad de kunde hjälpa mig med för att lindra denna rädsla så hade jag sagt kan du va snäll och föda barnet åt mig. Men allteftersom tiden gått och jag har fått prata öppet om min rädsla med en Aurora Bm så har det släppt lite åt gången. Men vad som gjorde att det blev en helomvändning för mig var att jag gick en profylaxkurs tillsammans med min man. Helt plötsligt blev detta ett gemensamt projekt och jag har någonting handfast att göra om jag blir rädd för smärtan och min man får ett annat lugn för han vet hur han kan hjälpa till att lugna mig och förhoppningsvis lindra smärtan så att den blir hanterbar. Mitt förslag blir att du först och främst får prata med en Aurora Bm, det kan du göra innan du blir gravid och att du försöker tänka ut nåt som kan hjälpa dig att behålla kontrollen även om det blir jobbigt och prata prata prata med din sambo/man om hur du tänker kring frölossningen så att du med lugn hand kan lämna över allt ansvar till honom, din enda uppgift är att slappna av och låta din kropp föda ert barn. Jag tror definitivt att du kommer klara det galant. Vår profylax instruktör sa nåt som jag har som ett mantra nu: Det du fokuserar på växer! Det gäller ju både negativa och positiva saker. Lycka till med syskonskaffandet!

tack alla för era fina svar ! Känner mig som om jag aldrig skulle varig gravid fast jag har en tjej på 3 men det va ju länge sen.... Maken och jag kommer nog att köpa en del böcker nu och läsa och läsa ! Ja vem vet när/om man får ett plus så kanske det släpper lite :)