Anonym (eller) skrev 2025-03-12 10:52:31 följande:
Jag tror att när barnen kommer upp i en ålder där de är mer självständiga så måste föräldrarna anstränga sig lite mer för att bibehålla en relation. Du har inte en vardag med dina barn, så det kommer inte som en naturlig del att umgås med dig. Det blir ett aktivt beslut att komma till dig, och då måste det vara mer lockande än annat man vill göra.
Många tonåringar har inte nån annan relation med föräldrarna än att de finns därhemma som service och en bas att utgå ifrån. Och det är ju egentligen det mest normala. Man umgås inte med föräldrar på det sättet när man är tonåring.
Det kan också finnas känslor av övergivenhet när du flyttade och bodde så att barnen inte kunde vara hos dig regelbundet. Det kan vara så att ditt mellanbarn for illa av det, eller i alla fall att relationen mellan er for illa av det.
Så jag tror att du måste jobba på lite olika fronter. Dels försöka bli mer av en naturlig del av hans vardag. Hålla dig informerad om vad som händer i hans liv, provet igår, hur gick det, kompisen som var taskig, löste det sig, och hur blev det med nya gympaläraren? Allt sånt måste finnas som en naturlig grund i er relation.
Sen måste det vara lite lockande och kul att komma till dig. Roligare än att vara hemma eller hänga med vänner. Så försök hitta nåt som lockar honom, fika, aktivitet, annat?
Och låt inte honom känna att han har ansvar för dina känslor, visa honom att du saknar honom och vill ses, men även att du förstår att hans liv består av många delar, och du är en av dem. Se bara till att du är en del som han vill ha och gillar.
Tack för ett fint svar! Jag känner att det är på denna vägen jag ändå försöker hålla mig.
Försöker hålla mig ajour via skolans föräldrasidor för att kunna fråga om saker i skolan som jag annars inte får veta, ställa frågor så ofta jag vågar utan att bli tjatig om vardagliga saker och hur det är med dem. Ta varje stund tillvara när vi ses att få veta hur han har det med vänner och liknande. Komma på så många matcher det bara går, försöka få skjutsa dit.
Hämtmat så ofta plånboken tillåter och bio, restaurangbesök osv.
Försöker fokusera på att berätta mina positiva känslor för honom och kring hur glad jag är för varje minut vi kan få tillsammans.
Hur jag mår när det är motsatsen och vi inte ses försöker jag att inte berätta för honom utan hålla för mig själv eller anförtro någon annan.
Det är så mycket skuldkänslor inblandade för mig efter separationen. Mitt boende första halvåret var ofrånkomligt i det läget då inget annat fanns att få och läget var ohållbart i relationen. Så fort jag kunde hittade jag större och har önskat varje dag att ha barnen mer hos mig. Men man måste se till helheten för dem och ju mindre bråk desto bättre har jag tänkt. Försöka visa att jag finns här när de vill. Men även en mamma är ju bara människa och ibland är det svårt att göra rätt och veta vad det är i stunden.
Tack igen för fint svar!
