Jag accepterar inte min partners julplaner med exet. Är jag verkligen den dumma här?

Min man hade väldigt svårt att säga ifrån till exet och jag blev totalt överkörd. Tyvärr stannade jag och fick till och med barn med honom. Otroligt dumt gjort.

Men jag var naiv och trodde att ett gemensamt barn skulle göra att balansen blev bättre men jag hade fel. Exet körde "dåligt-samvete-racet"  och min man var totalt med på tåget.

Det hela slutade med att inte bara jag blev utfrusen utan också min son. Det gjorde fruktansvärt ont att se hur min man favoriserade sitt äldsta barn och glömde bort sin son.

Så länge han var liten märkte han ju inte så mycket själv. Men den dagen han frågade varför pappa aldrig ville ta med honom till badhuset som han gjorde varje fredag med syskonet insåg jag att det inte höll längre.

Jag hittade en liten lägenhet för mig och sonen och flyttade så fort som möjligt. Vi har delad vårdnad och den första tiden var sonen hos sin pappa varannan vecka men efter ett par år bad han om att få bo helt hos mig. Han kände sig inte välkommen hos sin pappa.

Det är några år sedan och sonen är idag tonåring och hans pappa har inte frågat efter honom på över ett år. Sonen säger att han inte bryr sig men jag vet att han känner sig sårad.

Jag vet inte om du läst mitt tidigare inlägg men precis så blev det för oss. Inte bara vid högtider utan även i vardagen.

Det är min eviga skam att jag valde en sådan pappa till mitt barn.

Är han verkligen snäll? Han tycker det är helt ok att kvinnan han påstår sig älska sitter ensam på julafton. Vem är han egentligen snäll mot?

Jag kan ju inte säga till dig vad du ska göra men jag blir ledsen när jag läser dina inlägg. Jag ser samma förtvivlade hopp som jag kände. Hopp som aldrig blev verklighet.

I efterhand har jag insett att jag lät mig utnyttjas och förödmjukas i flera år för att jag trodde att han en dag skulle se oss som lika mycket värda som hans äldsta barn. Att min vilja och önskningar skulle ha i alla fall någon betydelse. Så blev det aldrig.

Tack!