• Anonym (Ts)

    När slutar man reagera på andras positiva graviditetstest?

    Jag har två barn. 1 och 3 år. Fick dem sent i livet, är 42 år nu. Pga detta var det några väldigt intensiva år av att försöka få barn, med ett par missfall längs vägen. Jag hade ändå turen att kunna bli gravid naturligt och relativt snabbt - vi började när jag var 37. Men - stressen och kampen mot klockan jag upplevde gjorde att det verkligen just blev en hel del ångest inblandat och avundsjuka när andra lyckades, särskilt när jag fick missfall.

    Det här har satt sig och jag känner fortfarande rejält avundsjuka när jag hör att andra plussat - det är som att kroppen och psyket fortfarande är kvar i önskan av att verkligen bli gravid och känna en stress över när andra blir det. Även trots att vi fått två barn som var vår stora dröm när vi började.

    Släpper sånt här? Det var ju en sån otrolig livsstress några år, att jag först inte trodde jag skulle få barn, hade landat nästan i det mentalt vilket var en sorg, sen träffade mannen i mitt liv, sen stressen att ändå hinna få de där barnen jag drömt om.

    Hade jag varit 10 år yngre hade jag nog önskat en trea, men som livet är nu käojag att för att räcka till för de vi har så är två barn nog. Men kanske är det den sorgen med, att huvudet ville ha fler barn när det väl fick chansen efter att ha motvilligt accepterat en barnlöshet.

    Det är ju lite jobbigt att känna såhär, så vad gör man? Hoppas det går över med åren?

  • Svar på tråden När slutar man reagera på andras positiva graviditetstest?
  • Anonym (Ts)
    Anonym (..........) skrev 2024-11-26 17:57:34 följande:

    Jag kan inte säga att jag förstår känslan, jag blir bara glad för deras skull, du får nog rannsaka dig själv varför du känner så här och lära dig att styra om tankarna


    Nej, men du kanske inte har gått igenom mitt liv heller där livet tog en 180-graderssvängning i sista minuten och jag gick ifrån att ha accepterat att inte bli mamma efter flera års sorg kring det till att vips få chansen men att känna en enorm stress kring att hinna innan fertiliteten försvinner.

    Jag har ju rannsakat det, det är ju det jag beskriver ovan. Men känslorna kommer upp ändå, även om jag kan förstå varifrån de kommer.
  • Anonym (Ts)
    Aliona skrev 2024-11-27 05:24:17 följande:

    Det låter ju som att du förstår varför du har de där känslorna sim du har, och att du inser att de är orimliga. Jag läste en gång att känslor som man försöker trycka undan blir som en badboll - ju mer man försöker trycka ner den i vattnet, desto hårdare kommer den fara upp igen. Det är bättre att lugnt bara konstatera att nu kommer den dät känslan igen, konstatera att den kommer från år av barnlöshet och fertilitetsstress, och säga till känslan att du har dina barn nu, avundsjukan för andras graviditeter har ingen plats längre. Eller omfomulera det som du vill, att det är ok att känslan kommer, men att den inte behövs. 


    Ett annat sätt skulle vara att försöka omvandla känslan av avundsjuka till tacksamhet. Typ att vara glad för att den känslan kommer upp för den påminner dig om vilken tur du hade som träffade din älskade man och att ni trots allt fick era fina barn, och att den där jobbiga tiden i ditt liv är över. 


    Tack, kloka ord. Det är ju så, känslan kommer av åren av att först ha bearbetat en oönskad barnlöshet (men utåt spelat rollen av den nöjda barnfria singeln) och därefter under några år stressat med att hinna få barn när möjligheten vips kom. När andra barnet kom upplevde jag en lycka men också en enorm trötthet som nog inte släppt än heller.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Nja) skrev 2024-11-27 04:34:19 följande:

    Nu är jag yngre, och väntar mitt första barn... Men kan ändå förstå dig på något sätt. Gick själv med en stor barnlängtan i tio år med en man som hela tiden sköt frågan på framtiden, vilket till slut resulterade i ett uppbrott. Sen gick det några år innan jag träffade min nuvarande sambo och då gick allt väldigt snabbt. Blev oplanerat gravid och har inte riktigt landat i det. Jag är fortfarande mycket äldre än de runt om mig som får barn nu. Jag är glad för vad jag har men det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt det. Det är inte missunnsamhet jag känner, jag är på ett sätt glad när jag hör om andra som blir gravida, samtidigt som jag känner ett sting av avund för att deras liv liksom föll på plats på ett annat sätt än mitt? Svårt att förklara och det är säkert inte så enkelt för dem som de ger sken av. Jag vet inte hur man får bukt med känslan, jag tror att det är ganska mänskligt. Det är okej att känna känslor, även negativa. Men man måste ju inte låta det styra ens beteende. Sen är det ju inte varje dag en väninna blir gravid, så det är inte direkt något som stör ens vardag...?


    Tack som beskriver. Jo, så är det nog med - det blev som jag ville men inte på det vis jag tänkt. Jag hade ju aldrig velat ha ANDRA barn än de jag fick, för de är ju underbarast i mina ögon. Men just att ha den här stressen, inkl missfall som gjorde att jag hade en stark oro bägge graviditeterna att förlora även de barnen, med mardrömmar och stresspåslag. Och att tiden avgjorde antalet barn och inte jag - även om jag samtidigt är oändligt tacksam att jag fick mina två vilket var två mer än jag trodde när jag var 36.

    Så det är ju en enda mix av känslor som kroppen varit i och är än...
  • Anonym (Ts)
    Anonym (hur) skrev 2024-11-27 09:33:22 följande:

    Hur brukar du hantera livet, att man inte får allt man tänkt sig, att livet består av många utmaningar?

    Jag tänker att man hanterar realiteten i hur många barn, eller barn alls, man får på samma sätt som man hanterar andra av livets besvikelser eller känslor. Blir de känslorna alltför övermäktiga kanske du ska söka samtalskontakt?


    Tja, resten av sakerna i livet har jag nog inte lagt samma känslor i som just barn. Jobbet har jag inte mitt drömjobb, men jag har ett jobb som ger mig pengar att leva för och då känns det okej. 

    Just barn har varit en stor sak för mig, eftersom det var något där jag inte såg ut att få barn så länge och jag fick försöka ställa om tankarna så mycket till en barnlös andra halva av livet, mot hur jag drömde om. Det har känts som den saken jag inte kunnat påverka själv i livet (mot annat som utbildning, jobb, var jag bott mm som jag kunnat kontrollera på ett annat vis).
  • Anonym (Ts)
    Anonym (..........) skrev 2024-11-27 15:39:24 följande:
    Klart att jag inte har levt ditt liv, men har också gått igenom tunga sorger och förlorat barn. Däremot är jag inte lagt åt det missunsamma hållet och tar inte andras lycka som något negativt för mig.
    Snygg illa dold tjuvsmäll av att försöka hävda att du är bättre.. Du har inte gått igenom det jag har och vice versa. Du är inte jag. Du har säkert andra saker jag inte har samma reaktion på.

    Jag har för övrigt inte sagt att jag tar det negativt, bara att jag reagerar. Och om du inte gör det, vad gör du i tråden mer än att försöka trycka ned mig? Ärligt?
  • Anonym (Ts)
    Anonym (hur) skrev 2024-11-29 08:29:19 följande:
    Tror du att du är ensam om att ha gått igenom svårigheter och besvikelser i livet? Det kan du nog utgå ifrån att du inte är. 

    Låt känslorna komma och hantera dem, det är det enda du kan göra. och bli inte bitter och missunnsam mot andra, deras lycka stjäl inte från din lycka.  
    Har jag någonstans skrivit att jag är det?
  • Anonym (Ts)
    Anonym (hur) skrev 2024-11-29 09:21:03 följande:
    Det gjorde jag faktiskt. Jag föreslog samtalskontakt om känslorna blir så övermäktiga att hon inte kan hantera dem på egen hand. Men jag tror också att det är viktigt att klara av att hantera livet som det blir.

    Och att bli ledsen över att andra får barn är att vara missunnsam, för det har inget med hennes eventuella barnlöshet att göra. 
    Fast jag bad ju om andras erfarenheter med. Inte det standardmässigt samtalskontakt, utan mer hitta hur andra gjort och hur de löst det med att hitta vad knäckfrågorna är.

    Och nej, det är inte att vara missunnsam. Jag missunnar dem ingenting alls.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (hur) skrev 2024-11-29 14:24:52 följande:
    Det här har satt sig och jag känner fortfarande rejält avundsjuka när jag hör att andra plussat

    Rejäl avundsjuka, eller missunnsamhet. Ja, det är väl en tolkningsfråga. Men det man behöver inse är ju att andras lycka inte tar något ifrån en, det ändrar inget för ens egen situation. Om man inte inser det så blir livet väldigt jobbigt.

    Och man behöver även lära sig att hantera att livet inte blir precis som man tänkt sig.
    Anonym (Ts) skrev 2024-11-29 14:08:12 följande:
    Fast jag bad ju om andras erfarenheter med. Inte det standardmässigt samtalskontakt, utan mer hitta hur andra gjort och hur de löst det med att hitta vad knäckfrågorna är.

    Och nej, det är inte att vara missunnsam. Jag missunnar dem ingenting alls.
    Jag har löst och löser besvikelser i mitt liv genom acceptans. Det är min erfarenhet. 
    Avundsjuka är inte missunnsamhet.

    Och det låter ju fint att lösa saker genom acceptans - men det klassiska är ju att acceptans är det allra sista steget när man bearbetat något.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (hur) skrev 2024-11-29 14:33:46 följande:
    Ja, och då är det ju dit du behöver komma. 
    Och det var ju exakt därför jag startade en tråd för att få tips på hur.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (..........) skrev 2024-12-02 15:29:26 följande:

    Jag försökte inte att trycka ner dig eller säga att jag är bättre. 
    Eftersom du reagerar så starkt så måste jag ha tryckt på en väldigt öm punkt.


    Jo, det var precis vad du försökte. Och hur jag reagerar? Jag skrev ett inlägg som svar och gick och gjorde annat. Så viktig är inte diskussionen i min värld.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (..........) skrev 2024-12-02 16:41:43 följande:
    Nej, jag försökte inte med det. Jag vet väl själv vad jag försöker? Jag försökte hjälpa dig att komma loss från dina dåliga tankar. Men skit i det och fortsätt vara misunnsam och negativ om du mår bäst i att vara sådan.
    Det är ju din bild av det. På samma vis som du inte tror på mig så tror jag inte på dig - så enkelt är det nog. Internetforum är ju så - alla tror inte på varann.

    Din hjälp var ingen hjälp, till skillnad från andra i tråden, till följd av hur du uttrycker dig. 
  • Anonym (Ts)
    Anonym (..........) skrev 2024-12-03 15:19:34 följande:
    Nej alla klarar ju inte av att höra klarspråk.
    Eller snarare, alla accepterar inte personer som bara går in i trådar för att visa sig förmer och försöka trycka till TS istället för att försöka hjälpa.

    Att vara "rak" är ofta bara ett försök till omskrivning att vara medvetet elak för att man vill.

    Men nu är vi OT så jag kommer inte diskutera mer med dig. Ha en fin fortsatt tid på detta forum.
  • Anonym (Ts)
    Anonym (Anna) skrev 2024-12-04 11:07:32 följande:

    Jag fick också barn sent i livet. Jag var också 37 när jag blev mamma. I mitt fall berodde det på att vi inte kunde få barn. Det tog 10 år av försök och lyckades till sist med provrörsbefruktning. Det blev bara ett barn för oss. 


    Mitt barn är 15 och jag har nu accepterat att det bara blev ett. Men det tog tid och är fortfara de lite av en sorg att det inte blev fler. 


    Jag förstår vad du menar med att du känner dej avundsjuk på andra. Jag har känt den och känner den fortfarande ibland. Min dröm som ung var minst 4 barn. Jag har alltid sett mej själv med en stor familj med massor av barn runt omkring mej. Det blev inte så, men jag hade önskat att det var så.


    Längtan och saknaden efter fler drog igång på en annan nivå efter jag blivit mamma. Innan längtade jag såklart också men det var som att jag efter fått barn  insåg hur fantastiskt det verkligen är med barn. Det var som om det var först då som jag kunde förstå vad det innebar med barn  och vad jag missat. Jag pratade aldrig om det med någon. Alla tyckte det bara var fantastiskt att vi äntligen lyckats bli föräldrar. Jag tror ingen skulle förstått min sorg över det som aldrig blev. 


    Såklart var jag överlycklig och är fortfarande över mitt barn. Han är mitt mirakel. Men det borde varit fler?


    Det som fick mej att acceptera hur det blev var min man. Jag ville direkt göra nya provrörsbefruktningar. Min man sa nej. Han orkade inte mer. Jag försökte övertala honom och tänkte att han skulle ändra sej. Han gjorde inte det. Nu förstår jag honom. Han ville njuta av att vi faktiskt dragit vinstlotten. Orkade inte med stressen och pressen med provrörsbefruktningar mer. 10 år räckte. 


    Min vändning kom när jag fyllde 40. Jag hade det som ett riktmärke när det var dags att sluta tänka bebisar. Jag bestämde mej att jag var färdig. Sorgen fanns där såklart fortfarande men att ha bestämt sej kändes skönt. Det gjorde att jag kunde släppa det. Jag tror att det som gjorde det så svårt var att jag inte själv hade makten att bestämma när jag var färdig med barnafödandet. 


    Det kommer lätta för dej med. Kanske kan det funka att bestämma en tidpunkt när du ska sätta punkt och bestämma dej att det räcker. Som jag gjorde. Även om man inte vill så hjälpte det mentalt att ha tagit ett beslut. 


    Tack!

    Jag tror en del av det hela för mig är att jag står mellan två kategorier vänner - en skara som är runt 40 som jag men där alla fick barn för 8-10 år sen och kommit till nästa steg i livet. Och en mammagrupp där de flesta är 10 år yngre än jag men med barn i samma ålder och där det diskuteras fler barn rätt friskt.

    Så jag hamnar mellan båda grupperna eller ja, med en fot i båda.

    Som du skriver är det - först när jag fick barn insåg jag att jag verkligen hade velat fått det tidigare. Det är ju inget att göra åt men känslan är ju där ändå kring det. Just att valen blev så få för mig. 

    Nu är jag ju ändå oändligt tacksam över att jag fick två, det är så långt från en garanti när man började så sent. Men det blev så kort tid att bearbeta om två var det antal vi hade önskat om vi haft fler val, jämfört med om andra kommit när jag var typ 33-35 iaf. Så myclet är nog också att det varit så intensivt och att åldern liksom satte stopp (vi hade förvisso säkert kunnat satsa på en trea tätt med, men det kändes inte rätt mot barnen vi har att bara försöka skapa maximalt utfall liksom och kanske inte i slutändan ha orken till så många så tätt).
Svar på tråden När slutar man reagera på andras positiva graviditetstest?