Anonym (Anna) skrev 2024-12-04 11:07:32 följande:
Jag fick också barn sent i livet. Jag var också 37 när jag blev mamma. I mitt fall berodde det på att vi inte kunde få barn. Det tog 10 år av försök och lyckades till sist med provrörsbefruktning. Det blev bara ett barn för oss.
Mitt barn är 15 och jag har nu accepterat att det bara blev ett. Men det tog tid och är fortfara de lite av en sorg att det inte blev fler.
Jag förstår vad du menar med att du känner dej avundsjuk på andra. Jag har känt den och känner den fortfarande ibland. Min dröm som ung var minst 4 barn. Jag har alltid sett mej själv med en stor familj med massor av barn runt omkring mej. Det blev inte så, men jag hade önskat att det var så.
Längtan och saknaden efter fler drog igång på en annan nivå efter jag blivit mamma. Innan längtade jag såklart också men det var som att jag efter fått barn insåg hur fantastiskt det verkligen är med barn. Det var som om det var först då som jag kunde förstå vad det innebar med barn och vad jag missat. Jag pratade aldrig om det med någon. Alla tyckte det bara var fantastiskt att vi äntligen lyckats bli föräldrar. Jag tror ingen skulle förstått min sorg över det som aldrig blev.
Såklart var jag överlycklig och är fortfarande över mitt barn. Han är mitt mirakel. Men det borde varit fler?
Det som fick mej att acceptera hur det blev var min man. Jag ville direkt göra nya provrörsbefruktningar. Min man sa nej. Han orkade inte mer. Jag försökte övertala honom och tänkte att han skulle ändra sej. Han gjorde inte det. Nu förstår jag honom. Han ville njuta av att vi faktiskt dragit vinstlotten. Orkade inte med stressen och pressen med provrörsbefruktningar mer. 10 år räckte.
Min vändning kom när jag fyllde 40. Jag hade det som ett riktmärke när det var dags att sluta tänka bebisar. Jag bestämde mej att jag var färdig. Sorgen fanns där såklart fortfarande men att ha bestämt sej kändes skönt. Det gjorde att jag kunde släppa det. Jag tror att det som gjorde det så svårt var att jag inte själv hade makten att bestämma när jag var färdig med barnafödandet.
Det kommer lätta för dej med. Kanske kan det funka att bestämma en tidpunkt när du ska sätta punkt och bestämma dej att det räcker. Som jag gjorde. Även om man inte vill så hjälpte det mentalt att ha tagit ett beslut.
Tack!
Jag tror en del av det hela för mig är att jag står mellan två kategorier vänner - en skara som är runt 40 som jag men där alla fick barn för 8-10 år sen och kommit till nästa steg i livet. Och en mammagrupp där de flesta är 10 år yngre än jag men med barn i samma ålder och där det diskuteras fler barn rätt friskt.
Så jag hamnar mellan båda grupperna eller ja, med en fot i båda.
Som du skriver är det - först när jag fick barn insåg jag att jag verkligen hade velat fått det tidigare. Det är ju inget att göra åt men känslan är ju där ändå kring det. Just att valen blev så få för mig.
Nu är jag ju ändå oändligt tacksam över att jag fick två, det är så långt från en garanti när man började så sent. Men det blev så kort tid att bearbeta om två var det antal vi hade önskat om vi haft fler val, jämfört med om andra kommit när jag var typ 33-35 iaf. Så myclet är nog också att det varit så intensivt och att åldern liksom satte stopp (vi hade förvisso säkert kunnat satsa på en trea tätt med, men det kändes inte rätt mot barnen vi har att bara försöka skapa maximalt utfall liksom och kanske inte i slutändan ha orken till så många så tätt).