Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 19:25

74 svar

Treåringen har tagit över vad gör man?

Anonym (Blir vad du gör) skrev 2024-11-21 19:16:13 följande:

Hur läser du ens?
Du har uppenbart fel i det du påstår att det enda jag gjort är att gå på dig.
Jag har givit mycket tydligt konkret råd.

Dessutom har jag resonerat, förtydligat och utvecklat.
Och bett dig om att utveckla och erbjudit ytterligare och mera konkreta råd efter att du utvecklat, men hittills utan svar.

Jag avslutar vår diskussion här då du inte försöker hjälpa mig. Tack och hej från mig, jag lyssnar på de som ger konkreta råd med goda avsikter. De finns i tråden och jag är tacksam för dem.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 19:29

#48

Anonym (J) skrev 2024-11-21 17:24:18 följande:

En del som har relativt enkla barn tar gärna åt sig äran av det och tror att det är deras uppfostringsmetoder som är så himla fantastiska. Jag har två svåra barn (med olika svårigheter) och känner igen ditt sökande efter något som funkar. Man läser böcker, kollar på nätet mm men det där som funkar på andras barn funkar inte på ens eget.

En del barn blir tex inte alls paffa och lydiga av att man ryter ifrån, ropar aj högt etc, utan de blir triggade och ännu mer upprörda av det (affektsmitta). De barnen behöver att man är väldigt lugn och det är jättesvårt, mycket, mycket svårare än att ryta ifrån.

Tack! Jag har läst böcker, kollar på otaliga psykologikonton på instagram, talat med vänner. Jag gör det som står som råd men jag har (och sambon) haft svårt att hitta något som funkar bra enligt standardråden.

Det du skriver om triggning och affektsmitta känner jag så väl igen, har som sagt testat att ropa till - också då det nån gång gjort ont eller jag blivit så häpen att något träffat illa och gjort extra ont, men ja - den otroliga effekt en del verkar se uteblev ofta då och istället tittade barnet pafft på mig och härmade sen med skrik.

Så ja, det är inte alltid bara att läsa en sak, göra så, och så löser allt sig.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 19:35

#49

Räkan77 skrev 2024-11-21 17:49:40 följande:

Jag har långt ifrån enkla barn och han jag skrek på i bilen gällande säkerhetsbältet lyssnade typ aldrig på vad jag sa. Ja, för det mesta så gäller det att vara lågaffektiv och välja sina strider. Jag har tonåringar med npf så jag har valt mina strider på ett sätt jag aldrig hade kunnat drömma om.

Det jag försökte få fram var att man ibland måste ta i från tårna på ett sätt som känns onaturligt, just för att markera att visa saker är långt över gränsen, som tex att ta stryptag. Sen är det ju inte helt säkert att det funkar. Men det kan funka. På min yngsta tonåring funkar absolut ingenting just nu när det kommer till dålig beteende, men jag borde kanske följa mitt egna råd och välja ut något och tokmarkera.

Så ber om ursäkt TS om jag uppfattades som en besserwisser förälder, det var verkligen inte min mening. Och ja, du har ett barn som ger större utmaningar än de flesta och det beror inte på att du är en dålig förälder.

Tack. Jag är också extremt trött och utmattad av att försöka vara en bra mamma, till nivån att mina egna skydd har givits ned och jag gråter lätt numer av ren trötthet. Ändå kämpar jag på för vad har man för alternativ? Mitt barn är också mellan striderna en helt underbar, finurlig unge med hög integritet, en bestämd vilja, och någon som går sin egen väg redan som treåring helt klart i hur livet ska vara- men de här trotsskoven är mer än jag nånsin förväntade mig just då inget verkar funka.

Och ja, jag har en gång - en gång - skrikit så mycket som du beskriver. Det var också en bilsituation när barnet trotsade genom att sätta sig och illvråla på maxvolym mot mig och försöka väcka syskonet som somnat, och jag körde på en trafikerad väg med dålig sikt. Jag röt i rejält. Det hjälpte inte. Jag fick stanna bilen vid första bästa plats, ringa pappan på högtalartelefon och be honom säga till. Hela den absurda grejen fick barnet att dämpa sig något men inte helt ändå, så det slutade med att jag fick hämta pappan och han fick bryta sin dag och ta barnet.
Hade otroligt dåligt samvete sen över att ha skrikit men där o h då var situationen rent trafikfarlig för oss alla.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 19:41

#51

Anonym (Toker) skrev 2024-11-21 19:36:24 följande:

Det är antagligen uppfostringsmetoden också. Finns många sätt som fungerar bra. Finns många sätt som fungerar dåligt.

Tittar man på föräldrar som har besvärliga barn brukar det vara lätt som utomstående att fatta varför när man ser hur de uppfostrar ungen.

Okej. Vi är två lugna vuxna som samsover med barnen, prioriterar dem före oss i vardagen med att ge dem tid först och sen oas. Jobbat deltid för att ge barnen mer tid med oss.

Vi har en lugn miljö hemma, bor lugnt. Vi vuxna är vänliga med varann, och har barnen med i vardagssysslorna så de ska få hjälpa till. Vi har ingen skärmtid utan istället pysslar vi aktivt med barnen med kritor, pussel, lego och såna saker.

Vi tröstar alltid när barnen är ledsna, lämnar dem inte ensamma. Håller om. Går med dem tills de somnar. Frågar hur det är, säger att vi älskar dem och är glada att de finns. Berömmer dem. Är nyfikna när de vill berätta något och lyssnar om på samma sak hundrafemtioelva gånger. Läser för dem varje dag.

Tar inte alla strider, långt från. Försöker ta de där man just blir fysiskt eller utgör en fara för sig själv eller andra.

Men ja, vi gör säkert fel och är hemska individer.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 19:52

#53

Anonym (P) skrev 2024-11-21 19:42:48 följande:

Det här med att du har dåligt samvete över att du röt ifrån ordentligt i en situation som kunnat innebära fara, tror jag smittar av sig på barnet. Ditt barn märker det och tar dig inte på allvar. Att ha dåligt samvete för att man uppfostrar sitt barn och försöker lösa en potentiellt farlig situation, har jag aldrig. Jag vrålade som sagt när mitt barn knäppte upp sitt bälte på motorvägen. Barnet började till slut gråta. Aldrig har jag haft dåligt samvete för det. Jag är trygg i att mitt sätt att hantera situationen var det bästa, utifrån rådande läge.

Ja kanske. Jag upplever, och är själv uppfostrad med, att man bara skriker om man misslyckats att hitta en bra väg. Att det inte är så man beter sig utan att den som skriker har förlorat och är i underläge. Så de gånger jag tappar det till den grad att jag skriker på någon upplever jag helt enkelt att jag inte har hittat ett bra sätt att lösa ett problem utan tar till skrik istället.

Det är det jag får dåligt samvete för - jag tycker att jag borde vara bättre än att skrika, att jag borde kunna hitta en bättre väg, och när jag inte gör det så känner jag att jag misslyckats.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 20:00

#57

Anonym (P) skrev 2024-11-21 19:57:14 följande:

Varför har du den självpiskande bilden? Du behöver bli tryggare i dig själv och lära dig lita på att du gör så gott du kan.

Jag vrålar inte på mina barn i tid och otid, men blir det farligt eller om beteendet är tillräckligt oacceptabelt, ryter jag ifrån ordentligt. Att skrika som jag gjorde i bilen, gjorde jag eftersom situationen kunde vara livsfarlig och för att han aldrig skulle göra om det.

Jag skulle rekommendera dig att gå och prata med någon, för att bli tryggare i dag själv. Du måste lita på dina beslut.

För att jag själv anser att den stämmer för mig? När jag skriker så är jag i affekt, och då är jag inte lika sansad och i kontroll som om jag löst problemen innan de når dit. Inte jättekonstigt.

Jag är trygg i mig själv och jag hade inget val än att skrika där och då, men det betyder inte att jag tycker att det blev bra.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 20:12

#60

Anonym (Toker) skrev 2024-11-21 19:54:15 följande:

Hittat felet, du är snarstucken, oflexibel och saknar självkritik. Du är fan mer perfekt än gud fader själv. Enligt dig själv.

Du behöver ju inte slå ungarna för att det ska bli fel. Det går att göra fel på många sätt. Även om du är snäll och duktig.

En vanlig sak jag ser att snälla föräldrar får dryga ungar på. Det är att de omedvetet belönar felaktiga beteenden.

Jag skulle precis ha räknat ut att du skulle ha svarat sådär. Oavsett vad jag hade skrivit så hade du nämligen pekat ut ett sätt som du tyckt var fel, sett till dig. Det hade inte spelat någon roll vad mitt svar hade varit. Men det är ju din värld. (Omvänt kan jag säkert hitta en mängd saker jag anser att du gör fel och ger dåliga saker av åt dina barn som jag inte skulle göra - det är ju så. Ingen är perfekt men det är lättare att se felen hos andra.)

Jag belönar inget så. Slåss barnet slutar jag med det vi gör. När barnet lekt med andra barn och det blivit bråk (vilket händer väldigt sällan) så har vi gått hem, då är leken slut. Men jag straffar inte med okopplade konsekvenser.

Och nej. Perfekt är jag inte. För det är ingen. Jag är också en känslomänniska, kombinerat med att jag inte tycker om konflikter - de gör mig obekväm. Att ha barn är en personlig utveckling för mig med eftersom jag inte kan undvika att hantera konflikter, dessutom med någon som saknar en vuxens filter.

Det jag är stolt över i mitt föräldraskap är att jag alltid - utan undantag - erbjuder barnet en trygg vuxen efter att vi haft en strid om något. När det är över, då finns jag där att krama, att få lugn hos eller att få vara med. Och att jag reflekterar över vad jag gjort som varit mindre bra och försöker att inte göra om felen.

Däremot så nej, perfekt är jag inte, det har jag heller aldrig nånsin hävdat.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 20:14

#62

Anonym (Toker) skrev 2024-11-21 20:07:11 följande:

Du kan vara en bra förälder men ändå misslyckas med att få ordning på ungen. Du kan vara en dålig förälder men ändå får ordning på ungen.

Du kan få ordning på ungen via pedagogik eller disciplin. Den sistnämnda är enklast men inte lika elegant.

Att få ordning på ungen handlar inte så mycket om du läser för ungen, borstar tänderna på dem, berätta att du älskar dem osv. Det handlar om du lärt ungen att lyssna på dig.

Din tolkning av att få ordning på någon skiljer sig helt enkelt från min.

För mig är barnet som bara lärt sig lyssna men inte fått kärlek ett barn som på ytan förvisso ser ut att vara disciplinerat men ett barn som kan ha allt annat än ordning inuti om du skrapar lite.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 20:17

#63

Anonym (Avundsjuk) skrev 2024-11-21 20:14:21 följande:

Jag tror han är avundsjuk på bebis. Och nej spelar ingen roll att bebis inte är där just då utan kan vara något som påmint honom.

Får han vara med bebis? Välja kläder till bebis kanske? Pussa på bebis? Sitta i soffan och hålla bebis?

Säger ni ofta akta bebisen eller nej inte kasta det kan komma på bebisen.

När han är med ska ni så gott det går losats att bebis inte finns. Om bebis behöver göra en aktivitet(äta, byta blöja osv) och storebror måste vara med så ska han vara delaktig.

Sitt inte och gulla med bebis i samma rum som storebror. Prata inte om bebis i samma rum som storebror.

Om storebror gör något fel mot bebis plocka bort bebisen och ge storebror uppmärksamhet. Genom att säga nej eller berätta att han gör fel, stärks känslan att jag är inte lika mycket värd som bebisen. Då eskalerar beteendet.

Det kanske är lite hårda råd men med tanke på att han aggerar så kraftigt kanske det är värt att testa för att se om det är problemet. PS bara läst trådstart.

Lillasyskonet är över ett år. Jag tror att vi kanske gjorde lite för mkt så som du beskriver det i början, det är något vi reflekterade över, och har ändrat så att vi nu också ser till att orden går åt båda håll, att det också kan vara lillebror som inte ska göra något eller att storebror har rätt till något med. Just då vi insåg att det inte var bra att göra som du säger. Så jag håller helt med dig i sak här.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

I förrgår 20:21

#64

Räkan77 skrev 2024-11-21 20:05:36 följande:

Fast så behöver det ju inte vara, du kan ju se det som att du som vuxen (med mer makt och erfarenhet) gör bedömningen att skrika just vid detta tillfälle är det bästa sättet. Sen kanske det inte ger önskad effekt, men det var ett aktivt val du gjorde.

Jag tror du behöver ändra mindset lite för att orka. Man kan göra helt rätt men det blir kaos i alla fall. Du kommer förmodligen hamna i så otroligt många mer konflikter än vad du trodde var möjligt och du kommer att känna dig misslyckad. Men det är så livet i er familj ser ut just nu. Sätt inte ribban för högt, försök fånga de goda stunderna och skaka av dig de usla. Lär dig leva i kaos. Fördelen med små barn är att det går över fort även om det kommer tillbaka snabbt.

Och se till att få rejält med egentid!

Mjo. Just i skrik är det väl att jag faktiskt personligen ogillar det som lösning. Det är min sista utväg när inget annat funkat och jag tror få människor ändå gillar att behöva ta till sin sista utväg liksom? Det kan ju vara bättre än att krocka, men det är ändå sämre än att ha löst det innan jag var tvungen att skrika.

Egentid är nästan bara när jag arbetar. Har dock börjat träna igen nu ett par tillfällen i veckan och det är ett mirakelmedel för att få energi faktiskt.

Och jag försöker, innan jag sover, att reflektera över en sak jag kunde gjort bättre varje dag, men också två saker som varit fina med dagen - som en mental övning att just hitta bra saker. Det låter nog jättefånigt men det hjälper ändå lite iaf.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Igår 15:52

#66

Anonym (Barn som bråkar) skrev 2024-11-22 12:18:16 följande:

en bra bok du ska skaffa heter Barn som bråkar. där lär man sig tänka om, sätta sig i barnets tankar, och agera utifrån det.

men bra att ni ger honom tid och uppmärksamhet. tänk på lågaffektivt bemötande. Jätteviktigt att du inte reagerar upphetsat när han är våldsam. Ja, det är lättare sagt än gjort förstår jag ju också! Men barn som inte kan kontrollera sig själva behöver en vuxen som kan reglera känslorna åt honom. Inte bli arg tillbaka eller ropa ?ajjje!!!?.

det här är inte treårstrots. det här är utbrott (tantrums på engelska). låt inte blodsockret dippa och eliminera allt socker. Även färgämnen i mat som gör barn hyperaktiva.

prata med honom efter utbrotten om att det här blev ju inte bra. Ingen vill vara med en person som beter sig så. Hur skulle han känna om någon gjorde så mot honom?

bup i värsta fall, men socialtjänsten har faktiskt föräldrakurser också.

Fast sockertesen är ju motbevisad i forskning. Faktiskt.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Igår 20:05

#70

Anonym (4) skrev 2024-11-22 18:01:05 följande:

Autism.

Nope.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Igår 20:06

#71

Anonym (Avundsjuk) skrev 2024-11-22 17:04:20 följande:

Vilken av dem? Utveckla gärna

Att socker skulle göra barn hyperaktiva.

www.svt.se/nyheter/lokalt/gavleborg/socker-hyperaktiva-ungar-inte-enligt-vetenskapen

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Igår 20:07

#72

Tom Araya skrev 2024-11-22 16:27:29 följande:

Jag tror inte en sekund på en fostran där barn undanhålls en del av verkligheten på detta sätt. Våld och vuxenaktiviteter (e.t.c.)... visst, men inte det mest naturliga som hur familjen ser ut, fungerar, har för behov e.t.c.

Jag uppfattar redan från trådstarten att det snuddar på orimligt fokus på barnet ifråga och du vill att det fortsätter även med en bebis i familjen.

Jag är övertygad om att varje barn tidigt behöver vänja sig vid att även andra har behov och att barnet ifråga inte alltid kan få alla människors fulla fokus och tid.

Jo, vi har nog byggt om våra liv väldigt mycket kring barnen.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Igår 21:15

#74

Anonym (4) skrev 2024-11-22 20:37:32 följande:

Jo.

Nej. Så lägg ned det. Det finns alltså absolut inget annat överhuvudtaget som är en indikation på det.

Jag förstår att du bara vill skutta in och vara provocerande, mästrande eller ha lite kul en kväll på FL. Men, för alla de som faktiskt har barn med diagnoser, så lägg ned att förminska dem.

Treåringen har tagit över vad gör man?

INNEHÅLL