Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Jag upplever att unga idag är väldigt pressade. Många unga i min närhet har enorm prestationsångest. 

Ingen annan som upplever det? Betygshetsen är ju enorm, så var det inte när jag växte upp. 

Jag har försökt att dämpa detta hos mina barn genom att undvika att prata betyg hemma. Däremot har jag alltid hjälpt dem så mycket jag kunnat med studierna.

För min del var betygspressen stor! Först på högstadiet, för att komma in på önskad linje, sen konkurrens i en pluggig klassför att söka högskola.

Vet inte om det är mer berygshets nu. Jag känner definitivt igen det från min barndom.

Hur som helst är inte barnen med psykisk ohälsa eleverna som har toppbetyg, utan de som inte går till skolan över huvud taget eller har hög frånvaro. Det är denna nya kategori som är ny i historien.

Nej då, det har bara bytt namn från skolkare till hemmasittare. 

Elever med bra betyg kan också må skit.

Skillnaden mellan nu och då, är väl att det då fanns någon form av beredskap för hur man tog hand om de här eleverna. När jag gick på högstadiet på 90-talet, fanns något som kallades "Lilla gruppen". Där gick de elever som knappt var i skolan alls. De övade mest på att komma till skolan och att göra saker tillsammans och undervisningen var väl egentligen sekundär. Målet var att de skulle vara i skolan. Ibland var de i vanliga klassen, speciellt under ämnen de var duktiga på typ idrott eller musik, men oftast hängde de i Lilla gruppen. När de kommit till skolan tillräckligt ofta, hände det att de fick gå på bio med en lärare till exempel.

Det här är något som absolut inte finns på vår närmsta högstadieskola. Där har man inga resurser för att ta hand om barnen som inte kommer till skolan. De säger själva att de precis klarar de barn med diagnoser som är i skolan, men att de inte har resurser att hantera mer än det.

Det kanske är så många fler elever som har problem nu, då blir det svårare för skolan att ha resurser så det räcker. 

Appropå det så kände jag en familj vars son inte ville vakna och göra till skolan. Mamman hade inte kapacitet att kunna inleda en potentiell konflikt med sonen för att få honom att gå upp ur sängen. Personal från skolan fick komma över och väcka pojken. Ville han inte gå och lägga sig i tid så var inte mamman kapabel till det heller.

Hon kallade det för att han fick ångest, han skrek och kastade bak huvudet och fick därmed vad han ville. Det blir därför hans go-to om han känner en ovilja att göra något. Dvs ångestförstärkande genom en konflikträdsla. Hon var beredd att göra allt i sin makt för att pojken inte skulle få den här skapade ångesten, till slut så skilde hon sig från sin arbetande make och gav upp och hemskolade pojken. (Ej Sverige) dvs han fick sitta och spela tv-spel. Hade vår son inte tid att umgås och man meddelande henne det så stod hon ändå utanför dörren för att pojken ville det.

naturligtvis så betraktade han sig som huvudfiguren som får alla sina behov tillgodosedda, vem orkar umgås med en sån? 

Det här är ett extremfall, men jag tror att många föräldrar har drag av den här uppfostringsstilen. Man gör sina barn en gentjänst genom att inte ha några krav eller ge in för ett barn som gråter. Då pratar jag inte om en dominerande auktoritär ledarstil.

ok, tänker dra till med en jämförelse med klickerträning för djur (obs, jag jämför inte barnuppfostran med hunduppfostran) skulle man klicka och belöna en hund varje gång som skakar och är rädd så förstärker man en ångest.

Inte så dåligt. Det är på olika nivåer.

Skolkaren är den utåtriktade som kommer på många lektioner och raster. Sen skolkar de, drar de runt och busar också.

Hemmasittaren är den blyge som sitter hemma med neddragna rullgardiner. Det är helt olika kategorier.

Skolkaren mår oftast bra i nuet. Hemmasittaren mår uselt.

Svenskar är det ensammaste folkslaget. Många kvinnor säger att jag klarar mig själv. Det gör att barn lär sig detta, Egoist. Männen klarar ensamheten sämre och många tar självmord. Det går ner i åldrarna med. Så barn upp till 26 år ålder. 3,5 personer tar självmord varje månad. Vi behöver både manligt och kvinnligt. Varför har vi blivit ensammaste folkslaget i världen? Detta skapar psykisk ohälsa. Svensken äter väldigt mycket antidepressiva medel. Och tar självmord. 

En arbetstidsförkortning vore bra så vi hade mer tid att umgås och bygga relationer. Både Danmark och Norge har kortare arbetstid än vad vi har och de överlever. I Nederländerna, som är ett rikt land, där jobbar de flesta mammor deltid och många av papporna också. Vi har drivit arbetslinjen lite för långt, i delar av samhället. Samtidigt som vi har många som inte arbetar alls. 

Se till att genom både morot och piska få alla i arbete. Sänk arbetstiden för dem som arbetar, så kan vi alla må bättre. 

Bra inlägg! Ja, det är den föräldrarstilen som är grunden till den mesta av den allvarliga psykiska ohälsan bland unga.

Och som du säger. Om man låter ångest styra kommer ångesten bara att växa och växa. Man måste alltid kontinuerligt jobba med det barnet har ångest för att göra. 

Gör ett inlägg för att hitta mina tidigare inlägg. 

Det vore trevligt med mindre än 40h arbetsvecka, då arbetstiden inte är anpassad för ett jämställt familjeliv. Däremot tvivlar jag på att det skulle förbättra den psykiska ohälsan bland unga nämnvärt.

Oavsett är det rätt väg att gå och det är också bara en tidsfråga. Om 10 år lär vi i alla fall ha 37 eller 38 timmars arbetsvecka. Kanske till och med 35 som S strävar mot.

Föräldrautbildning borde vara obligatorisk förövrigt. Förstår inte att man inte har detta. De som är ängsliga föräldrar behöver vägledning för att veta att de gör rätt när de sätter gränser.