Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Vad tycker ni om den psykiska ohälsan som brett ut sig hos de unga? Hur hanterar ni det hos era egna barn?

Jag är född på 1970-talet. min generations barn som växer upp nu lever ju så klart ett helt annat liv än vi i vår uppväxt, så är det ju för varje generation. Men den största skillnaden är väl detta med psykisk ohälsa som verkar breda ut sig oerhört. Läste att man ser det som en förklaring till att födelsetalen gått ner kraftigt osv och då är det ju verkligen ett problem på samhällsnivå. 

hur kan en hel generation må så mycket sämre psykiskt när deras föräldrar inte gjorde det? 

hur ser du som har barn i ålder ungdom-unga vuxna idag på detta? ((10-25 år kanske). Vad beror det på? Vad har ni som föräldrar gjort för att stärka era barn mentalt? Vad har eller inte har samhället gjort på individnivå? 

 

Och jag tror mer på den fria leken och mindre på aktiviteter. När jag växte upp på 80-, och 90-talet, hade inga lågstadiekompisar veckan fylls av aktiviteter. De flesta hade max två uppbokade eftermiddagar. Någon hade tre. Min dotters kompisar har knappt tid att leka, för de springer mellan fotbollen och dansen och handbollen och så kan de inte vara med på den roliga fredagsfritidsen, för då är det tennis. Och så minst en match varje helg. När de väl samlas för att leka, vet ingen längre hur man leker. ?Har ni ingen IPad att spela på?? är en vanlig fråga. Efter en stund kommer de igång och sen vill de aldrig sluta pyssla, leka med Barbie eller stänga den nyöppnade detektivbyrån de just öppnat. 

Jag ser inget behov för gemene barn att ständigt vara uppbokad. Var finns tiden att pilla sig i naveln, vara barn och att få vila?

Tror stenhårt på att det är telefonernas fel ur många aspekter.

1. Barnen rör sig mindre 
2. Barnen isolerar sig mer
3. Barnen utsätts konstant för inlägg om hur de inte duger.
4. Barnen utsätts för allt negativt som händer i världen genom skärmarna. 
5. Barnen ägnar sig åt "doom scrolling", där de utsätts för snabb underhållning som aldrig tar slut. Alla dessa mini-dopaminkickar och konstanta stimulansen torde ju krångla till det i hjärnan.

Sen tror jag också att man idag förstorar sitt dåliga mående till den grad att man mår dåligt för att man mår dåligt. Vi är inte skapta till att må bra hela tiden. Vi är skapta till att överleva. Men nu målar alla i ens omgivning upp en bild över det perfekta livet. Så när vårt eget liv inte är perfekt gör vi det till ett större problem än vad det är.

Modern uppfostran innebär att aldrig säga Nej till sina barn. Måste man göra det så behöver man lirka och övertala.

Kommer ihåg Lisa i Bonusfamiljen (teveserien). Hon var just så. När hon och maken beslöt att spara inför att de skulle få ett barn så försökte Lisa säga Nej till tonårsdottern när hon ville ha en snygg jacka (som hon inte alls behövde). Bianca blev sur, de hade minsann råd att köpa en ny bil. Då berättade Lisa för henne om barnet (trots att hon och maken bestämt att inte berätta något än). För att ursäkta att de köpte bilen.

Då accepterade Bianca att inte få en ny jacka? Nej, då blev Lisa så tacksam över att Bianca inte protesterade mot det nya barnet att Bianca fick en ny jacka ändå.

Ja, så där överdrivet är det i serier, tänkte jag då. Men nu undrar jag om det är snarare är regel i modern barn"uppfostran".

Likaså räcker det att ett barn börjar gråta för att föräldrarna ska ge med sig. Som om inte livet innebar både motgångar och sorger. Men det är ju det curling betyder: att sopa banan för sitt barn.

Inte underligt om både övervikt och diabetes 2 ökar bland barn. När man alltid låter barnen få som de vill inkl äta vad onyttigt de vill.

När det gäller skärmberoende undrar hur många föräldrar som vågar ta ifrån sina barn mobilerna inför natten?

Fast den kanske inte ökat utan det är så att vi idag talar öppet, frekvent och gärna om vårt psykiska mående? Det kan ju vara en bra grej på sikt men vi är väl lite ringrostiga? Idag så är det mkt fokus på vad vården kan göra och där tror jag vi har fått en övertro! SSRI och samtal i all ära men kanske vi själva kan hitta lösningar? 

Bra grejer.
Nummer ett har dock aldrig varit ett problem i vårt hem. Mina barn verkar ha en medfödd arbetsmoral, aldrig har de velat vara hemma istället för att gå till skolan. Eller också gillade de helt enkelt att gå till skolan.

Eller så försökte folk skärpa till sig förr då det var en skam att vara psyksjuk? Idag koketteras det nästan med diagnoser (tänker jag) 

Det handlade om att det skedde fler dödsolyckor när man hade mindre kontroll på barnen. Detta är fakta.

Menar du att priset för större fysisk säkerhet är mera psykisk ohälsa?

Jag bryr mig inte om vad ni säger, min främsta uppgift var att se till att mitt barn överlevde barndomen. När vi köpte vårt lilla hus var ett plus att det var gångväg både till förskolan och skolan.

De som hade längre väg till förskolan körde barnen dit  i bil. De kör så nära som möjligt och riskerade därmed andras liv. Fullt kaos med barn och vuxna som trängs i bilar och cyklar och son fotgängare. Förstår inte hur en del tänker.

Men det är det psykiska måendet som tydligen försämrats? Kaos i skolan där bråkstakarna styr och halva lektionen går utan att läraren har kunnat starta lektionen. Barn som typ kastar saker omkring och om läraren tar hen (oftast honom) i armen för att föra ut honom med våld, då blir läraren anklagad för misshandel. Föräldrar som bråkar med läraren och skolan i stället för uppfostra sitt barn. Hur trygga känner sig de andra barnen då i skolan?

På rasterna kränker barn andra barn i ord och handling. Hade det hänt vuxna så hade man kallat på polis men barn får finna sig i att leva i otrygghet.

Problemet är inte för mycket (fysisk) trygghet utan för lite trygghet.

Jag tror också att pressen att studera och lyckas är jättefarlig för de unga. Läste nu att skådespelaren för herr Svensson, i den populära serien om familjen Svensson, nu har avlidit. Han jobbade i serien som brevbärare
Vem skulle idag göra en familjeserie om en pappa som är brevbärare? Idag är status och pengar så oerhört viktigt för den stora breda massan. Barnen får höra från föräldrarna, du måste plugga, du måste bli något, det räcker inte att vara hel och ren och skötsam och försörja sig, som det gjorde förr. Nu måste man lyckas, annars är man ingen. Annars blir man fattig, om jag får knyta an till tråden om tonårsflickan som känner att familjen är fattigare än andra. 

Denna press på studieresultat, på att lyckas, tror jag drabbar våra unga på ett väldigt negativt sätt, Förr var det framför allt unga från mer utsatta familjer som drabbades av psykisk ohälsa, nu drabbar det unga brett i samhället, även unga från välbeställda medelklassfamiljer drabbas av psykisk ohälsa. 

Jag upplever att unga idag är väldigt pressade. Många unga i min närhet har enorm prestationsångest. 

Ingen annan som upplever det? Betygshetsen är ju enorm, så var det inte när jag växte upp. 

Jag har försökt att dämpa detta hos mina barn genom att undvika att prata betyg hemma. Däremot har jag alltid hjälpt dem så mycket jag kunnat med studierna.

Nej då, det har bara bytt namn från skolkare till hemmasittare. 

Elever med bra betyg kan också må skit.

Appropå det så kände jag en familj vars son inte ville vakna och göra till skolan. Mamman hade inte kapacitet att kunna inleda en potentiell konflikt med sonen för att få honom att gå upp ur sängen. Personal från skolan fick komma över och väcka pojken. Ville han inte gå och lägga sig i tid så var inte mamman kapabel till det heller.

Hon kallade det för att han fick ångest, han skrek och kastade bak huvudet och fick därmed vad han ville. Det blir därför hans go-to om han känner en ovilja att göra något. Dvs ångestförstärkande genom en konflikträdsla. Hon var beredd att göra allt i sin makt för att pojken inte skulle få den här skapade ångesten, till slut så skilde hon sig från sin arbetande make och gav upp och hemskolade pojken. (Ej Sverige) dvs han fick sitta och spela tv-spel. Hade vår son inte tid att umgås och man meddelande henne det så stod hon ändå utanför dörren för att pojken ville det.

naturligtvis så betraktade han sig som huvudfiguren som får alla sina behov tillgodosedda, vem orkar umgås med en sån? 

Det här är ett extremfall, men jag tror att många föräldrar har drag av den här uppfostringsstilen. Man gör sina barn en gentjänst genom att inte ha några krav eller ge in för ett barn som gråter. Då pratar jag inte om en dominerande auktoritär ledarstil.

ok, tänker dra till med en jämförelse med klickerträning för djur (obs, jag jämför inte barnuppfostran med hunduppfostran) skulle man klicka och belöna en hund varje gång som skakar och är rädd så förstärker man en ångest.

En arbetstidsförkortning vore bra så vi hade mer tid att umgås och bygga relationer. Både Danmark och Norge har kortare arbetstid än vad vi har och de överlever. I Nederländerna, som är ett rikt land, där jobbar de flesta mammor deltid och många av papporna också. Vi har drivit arbetslinjen lite för långt, i delar av samhället. Samtidigt som vi har många som inte arbetar alls. 

Se till att genom både morot och piska få alla i arbete. Sänk arbetstiden för dem som arbetar, så kan vi alla må bättre.