Hur släppa och gå vidare?
För 10 år sedan dejtade jag en kille under nästan ett års tid. Vi hade en kemi som jag varken känt före eller efter. Det slog liksom gnistor om oss. Men det tog slut. Det blev ett missförstånd oss emellan, förmodligen pga osäkerhet hos oss båda och kontakten ebbade ut. Vi träffade varsin ny partner som vi båda är tillsammans med än idag och har barn, hus osv.
Under åren har tankarna ibland flugit tillbaka till denna mannen. Har som sagt aldrig haft sådan kemi med någon. Det är klart man undrar... Vad kunde det ha blivit om vi båda varit äldre och mognare? Stunderna tankarna flugit iväg har kommit mer sällan med åren och senaste åren har det inte alls förekommit.
Nu har han börjat arbeta inom samma företag som mig. Vi träffas inte på daglig basis men en del av hans introduktion på arbetet är att gå bredvid ett par dagar på min sektion. Vi träffades. Det var som en resa i tiden. Vi bara tittade varandra rakt in i ögonen och den kemin som fanns då, fanns kvar, så att säga. Vi pratade en del om arbetet. Han frågade hur det är med mig nu, frågade personliga frågor som vi pratat om under de året vi träffades. Så han har inte glömt. Han såg äldre ut. Betedde sig mer moget. Men de drag jag föll för då fanns kvar. Hans blyga leende. Ansiktsdragen som jag föll för då. Hans händer. Blicken. Gångstilen. Utstrålningen. Rösten. Allt tog mig tillbaka ett decennium i tiden.
Nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett. Grubblande. Vad kunde ha blivit?
Hur fan går man vidare?
Jag känner mig helt knäpp som fastnat i dessa tankarna igen. Jag älskar min sambo, vårt liv, vårt hus, våra barn. Men saknar den passionen som jag och denna mannen hade. Det var starkt, passionerat, hett på något sätt. Gnistor, kemi. En attraktion jag aldrig känt varken före eller efter. Vad gör man!?
