• Anonym (Fru R)

    Har du den där guldkanten på livet?

    Jag har aldrig ingått i en grupp med människor om man bortser från arbete och familj. Inget kompisgäng eller tjejgäng. Det har varit enstaka nära vänner under livet, jag har kvar några sedan tonåren och nu är vi snart 50 år. De känner inte varandra utan vi umgås två och två sporadiskt. Det är inte någon tät kontakt och vi bor långt ifrån varandra men håller ändå kontakt. 

    Jag känner mig inte ensam och det beror nog på att jag vet inget annat än detta. Jag gör mycket med min man och barn. Kan ändå känna ett sting av avundsjuka när jag hör och läser om andra som är på fester, bröllop, tjejresor, parmiddagar etc
    Det verkar vara en guldkant för många.
    Det har jag missat i livet. 
    Vi blir aldrig bjudna och själva har vi inga att bjuda. Är handfallen i sådana situationer och likadant är det för min man. Vi ses nog som lite för mesiga och ointressanta. 

    Är det en guldkant för dig? Hur kom du med i ett gäng?

  • Svar på tråden Har du den där guldkanten på livet?
  • Anonym (nope)

    För mig är fester, bröllop och tjejresor verkligen inte någon guldkant, utan mer ett nödvändigt ont. Parmiddagar kan vara trevligt med ett-tre andra par. Annars håller jag mig helst i periferin.

    Ett gäng hamnar man väl i om man skapar ett? Bjud in alla vännerna samtidigt om ni vill ha fest, liksom.

  • Anonym (nope)

    För mig är fester, bröllop och tjejresor verkligen inte någon guldkant, utan mer ett nödvändigt ont. Parmiddagar kan vara trevligt med ett-tre andra par. Annars håller jag mig helst i periferin.

    Ett gäng hamnar man väl i om man skapar ett? Bjud in alla vännerna samtidigt om ni vill ha fest, liksom.

  • Anonym (Fru R)
    Anonym (nope) skrev 2024-10-26 17:58:18 följande:

    För mig är fester, bröllop och tjejresor verkligen inte någon guldkant, utan mer ett nödvändigt ont. Parmiddagar kan vara trevligt med ett-tre andra par. Annars håller jag mig helst i periferin.

    Ett gäng hamnar man väl i om man skapar ett? Bjud in alla vännerna samtidigt om ni vill ha fest, liksom.


    De två vänner jag har är väldigt olika och bor långt ifrån varandra. Det skulle inte fungera att starta upp ett gäng med dem. Jag har heller aldrig varit på en fest så jag vet inte alls vad som förväntas. 
  • Dexter dot com

    Jag är i 50årsåldern och frivilligt singel så mina vänner är viktiga för mig. Vi ses några gånger i veckan och äter ihop, hjälps åt i varandras trädgårdar, grillar & dricker vin, åker på kryssningar. Mina vänner från olika sammanhang bjuds samtidigt och lär känna varann och så har jag lärt känna deras vänner och så blir vänkretsen större. Nu har fått en ny granne som varit med några gånger och det känns som vi kommer bli vänner.

  • Tecum

    Parmiddagar är en guldkant men större fester, resor och firande typ bröllop är bara jobbigt. Tycker inte du missat något så länge du har en fin relation till din man och barn.

  • Anonym (For sure)

    Ja, det är verkligen en guldkant. Dels har jag ett tjejgäng där jag för typ 15 år sedan blev bekant med min mans kvinnliga kollega och efter ett tag blev jag medbjuden på middag med hennes kompisar. Tog ett tag, men efter något år blev jag en "medlem" gänget (personlig vän med alla etc). Förra sommaren blev jag vän med en nyinflyttad granne och vi har skapat ett litet gäng med några andra på gatan samt hennes kompis. Man får vara lite öppen och ge det tid, tror jag. Jag är 45 förresten, om det har någon betydelse.

  • Eurydike

    Jag saknar den guldkanten när det gäller arbete (eget företag) och familj, men har många kompisar som tycker om att hitta på saker i grupp. Det är skönt att alla känner alla och vi gör många olika typer av saker ihop. Vi festar, går på spelningar, har hantverksträffar och tävlar ihop.

  • Anonym (Nix)

    Nej inte alls. Allt jag har är jobb, försöka dra in mer pengar, betala av lån, någon gång göra något speciellt med sambon. Inga extra resurser och inga vänner.

Svar på tråden Har du den där guldkanten på livet?