Dålig självkänsla kopplad till akademisk prestation

Har inte samma bakgrund, tvärtom, min familj ser ner på högutbildade. Men jag har också samma känslor mot min familj som du har, dvs att vilja göra dem nöjda så jag åsidosätter det jag själv egentligen vill. Inget konstigt att man vill det, men för sin egen skull borde man följa mer sin  egen vilja tänker jag, så jag försöker göra det. man får låta det ta tid bara och sakta hitta sin egen väg. Visst de kanske blir besvikna men men i det långa loppet bör de acceptera det om de är normalfuntade. 

Våra föräldrar vill mycket för oss och det är väl av omtanke.

Nu verkar du ju ha framtiden för dig så ta inte för allvarligt på det du pressas till. Följ din egen väg.

Utbildning är inte allt.
Finns många högutbildade "idioter" som saknar mycket förutom utbildning.

Grundproblemet är att dina föräldrar är trångsynta och fördomsfulla. Försök att bortse vad de säger. Helt ärligt verkar de mer bekymrade om familjens heder än att du ska må bra. 

Har du kompisar med trevligare syn på andra människor? 

Men du kan ju inte leva livet som din mamma vill, det får hon ju själv göra.

Du ska leva det liv som du känner dig nöjd och glad med, på en plats som du mår bra av. Det kan kanske vara i en mindre stad, på landet, i storskogen eller långt borta i världen.

Är man ung är det bra att prova lite olika sätt att bo och leva medan man är fullt flyttbar och inte har familj.

Vad vill du?

Ja, i min familj har det varit så. Särskilt min pappa och hans familj bakåt. De har varit högutbildade i flera generationer och tycker att det är det enda som duger.

Ett av min pappas syskon hade det jobbigt i skolan och gick inte gymnasiet eller nån utbildning senare (född på 40-talet så det gick att börja jobba direkt vid 16 år). Och alla i familjen pratar om honom som nåt slags loser trots att han har haft ett helt vanligt jobb med lön, ett bra liv.

Jag fick ofta höra som barn att jag "skulle bli nåt fint" , lika med högutbildad och helst ett statusyrke som läkare, jurist eller liknande. 

Jag har gått en utbildning, dock ej ett statusyrke, och har ett bra jobb. Men jag märker att jag fortfarande vid snart 50 års ålder upplever det viktigt med utbildning, prestation, att vara bildad och duktig. Och att jag på nåt sätt vill duga i pappas ögon i det avseendet.

Och att jag märker att även har den känslan när det gäller mina egna barn, att jag blir stolt och nöjd när de är duktiga i skolan. Fast jag egentligen inte vill tänka så, utan vill tänka att livet kan vara bra och värdefullt ändå och att de ska känna att de är bra och värdefulla oavsett vad de skaffar för utbildning eller jobb. 

Men det sitter hårt kopplat till min självkänsla, så det är svårt att frigöra sig ifrån. 

Jösses, kan bara skaka på huvudet. Man blir ju mörkrädd för mindre.

Dags att klippa av navelsträngen kanske?

Jag kommer från en hel släkt som ser ner på högutbildade, men blev ändå civilekonom och har ett "hög"statusyrke. Mitt tips är att sluta bry dig så mycket om vad familjen/släkten tycker, du är vuxen nu och kan forma ditt eget liv.