Kan någon känna igen sig? Eller har jag blivit knäpp...

Det tror jag definitivt, absolut. Jag har aktivt sökt efter sådana i verkliga livet där diskussionerna kan ske på plats. Det närmaste jag har hittat är de spontana tillfällena som framträder på AW efter ett par glas vin när kollegerna inom akademien är mottagliga för att diskutera högt och lågt om livet i stort. Men det är diskussioner som stannar där och inget som jag upplevt är bekvämt för andra fortsätta i "nyktert" tillstånd. 

Jag är annars öppen för förslag och tips för att hitta ett sammanhang, det får gärna vara en diskussionsklubb, en studiecirkel (även om en studiecirkel känns något formellt). Jag lever annars i en värld som är ofantligt uppstyrt på det sätt som är vanligt inom den offentliga sektorn - det är det informella, det personliga, det som en vän på samma våglängd kan (och vill) diskutera som jag saknar i livet. 

Det försöker jag, dagligen. Ibland går det, ibland känner min sambo att vi är på två olika plan när jag försöker berätta om hur jag tänker ... och hur jag vill utforska mina tankegångar med henne. Vi är olika jag och min sambo, och det är en olikhet som kompletterar mig, men inte så pass mycket att hon ser ett värde i att intellektualisera det jag vill utforska med henne. Kanske är det en akademisk yrkesskada, och hon är lycklig där hon är tankemässigt - mer jordnära och närvarande där hon är just nu. Det respekterar jag, och det vore förkastligt för mig att försöka förändra henne. 

För jag har försökt fylla tomrummet med henne, jag bjuder in henne till mina tankegångar, försöker erbjuda mina perspektiv på tillvaron med henne. Ibland är hon intresserad, men oftast inte. Ibland säger hon rakt ut "det där intresserar inte mig". Det respekterar jag. Det är jobbigt, men jag älskar henne för den hon är - så det jag saknar i henne får jag försöka hitta i en vän eller vänner som är... för att använda det uttrycket, på samma "våglängd" som mig.

Jag tror genuint inte att det skulle såra henne. Vi vet vad vi delar med varandra, och hon har sina vänner som hon har ett stort socialt utbyte med. Det är något som jag aktivt stöttar henne i att ha, att jag själv inte (medvetet eller omedvetet) tar så mycket plats att det skulle tvinga henne att välja mellan mig och hennes vänner. Hon mår bra att det sammanhang hon har, och jag tror innerst inne att hon skulle må bra av se mig med mer vänner som ger mig den intellektuella stimulansen som jag känner nu saknas i mitt liv. 

Jag kan också relatera till att en del människor (40+) börjar bli "trötta" och har en mer nertonad kognitiv kapacitet för att man är "nöjd" med livet. Vill inte utforska tanken, ifrågasätta det självklara, hitta sådant att diskutera som har ett värde i sig genom att det diskuteras. Sen är det kul för en stund att diskutera renoveringar, odlingar av chili-plantor, ungarnas sportträningar, men det blir tröttsamt och begränsat på sitt sätt. Eller ännu värre när man sitter och ältar över sitt arbete istället för att ta tag i sitt liv och se förändringsmöjligheter.

Men tillbaka till första frågan, nej - jag tror istället att det skulle göra henne glad, kanske till och med en "avlastning" :)