Jag är en sk "människohatare" fråga mig vadsomhelst.

Jag kan av någon anledning inte citera direkt så jag får klippa och klistra:

"Hatar du dig själv oxå?"

Vilken del av konceptet "misantropi" flyger över ditt huvud?

"Gott och ont" är en föreställning som konstruerats av människan, inte minst genom religiösa fantasier. Jag säger nu inte att de religiösa fantasierna inte utvecklat människan något, religionen gjorde så att människan kunde leva i större grupper och förmodligen därför den hittades på, men det är en konstruerad föreställning oavsett.

Men om man ska gå utefter min personliga föreställning om "gott och ont" så handlar det om att "jag skadar inte dig och du skadar inte mig"? Duger det som svar?

(ursäkta det märkliga citerandet som ser konstigt och inkonsekvent ut, men det verkar som sajten har problem med webläsaren Brave, trots att jag stängt av reklamblockerarna.)

Jag menar inget illa mot dig som person, men du som individ är obetydlig i mänskligheten som helhet enligt min syn. Du kan vara hur "djurlig" och fantastisk medmänniska som helst, det är massans agerande som är problemet, inte individen. Massan agerar inte som individer. Och jag tror att det aldrig går att få massan att enas om någonting, se bara på det sk "miljöarbetet" som exempel runtom i världen som är ljusår ifrån tillräckligt, Oreras det inte om att klimatförändringen är "bluff" på det som förr hette twitter så pladdras det om "rättvisa" i medierna istället för faktiskt att göra någonting som har reell betydelse för att bromsa utvecklingen. I detta fallet med klimatet har jag fått lära mig att något måste göras omedelbart och globalt synkront för att det ska ske någon förbättring. Då funkar det inte med massa pladder om "bluff" och "rättvisa".

Jag ska inte ens gå in på alla krig mellan "folken".

Exemplet klimat baserar jag på de senaste 40 årens diskussioner om det. 

Jag hade en alkoholist till far, men i övrigt var den trygg. Inget misshandel eller så, vi hade mat på bordet varje dag. Vi flyttade runt mycket är väl det mest negativa så här retrospektivt. Antar att jag därför har svårt med anknytning till folk. Efter att jag blev vuxen har jag haft det lätt, särskilt efter jag gjort mig fri från skulder. Har alltid haft ett arbete, och med åren alltmer välbetalt, dock bara för att jag måste ha en inkomst.

Jag blir behandlad så som jag tillåter folk att behandla mig. Det bör väl inte komma som någon överraskning, men alltför intesiva relationer finner jag bara tråkiga och jobbiga. Vet inte om det är tråkigt för att det är jobbigt eller tvärtom. Har ett par vänner som förstår och är därför inte påträngade. Har 4 syskon men det går långt mellan varven där vi träffas, särskilt efter att mamma dog för några år sen, hon var liksom kittet. Men inte ens släktträffarna var särskilt behagliga mer än några timmar. Jag ogillar som sagt inte människorna omkring mig

Så, visst, min levnadssituation spelar säkert in på min avoghet mot det mäskliga släktet. Men å andra sidan har jag ju haft mer tid att reflektera över den på ett sätt som man kanske inte har när man är upptagen med det sociala livet och baserar sin syn på mänskligheten utefter de relationer man har med andra i sin omgivning.

Intressant fråga, den om det är människans förmåga att reflektera kring etik som gör att jag inte känner detta "hat" mot djur. Har aldrig funderat ur den synvinkeln.

Nu när jag sitter och funderar, så ja, det kan vara en anledning. Just med tanke på att vi har den förmågan och ändå beter sig mänskligheten mångfallt värre än katten. Katten å sin sida har inte förmågan utan lever utefter sin natur. Nu vet ju ingen, men jag har svårt att föreställa mig att katten känner njutning och endast därför "leker" med bytet.

Vi ska väl inte glömma att katten är formad av människan genom sin avel, eller gör vilda, dvs av människan oformade djur, samma sak? Vet inte så mycket om naturliga vildkatter, men de stora vill ogärna slösa dyrbar energi på att leka utan dödar sitt byte så fort som möjligt.