Den andra kvinnan - vad gör jag nu?

Allt följde visst inte med när jag skapade inlägget. Här kommer fortsättningen.

Den veckan gick och även två veckor in på semestern där vi sporadiskt skickar sms till varandra, så som ?Jag älskar dig? eller ?Jag saknar dig?. Så plötsligt tidigt en morgon ringer han mig och jag blir överlycklig att se hans bild på min skärm och svarar. Han säger då att han ringer för att säga det jag absolut inte vill höra. Att han vill försöka börja älska sin fru igen. Jag ställer alla frågor igen för jag förstår inget. Han bryter ihop och säger åt mig att glömma att han ens har ringt, att han älskar mig, att det enbart är hans panik för förändring som pratar osv. Så han överöser mig med kärlek innan vi lägger på. Vi har också kommit överens om att inte ha fortsatt kontakt för det är just det som gjorde att han ringde. Paniken av att han fortfarande ljuger för sin fru för att hon har bett honom att inte ha kontakt med mig medans dom gör klart allt. Så jag har nu två veckor kvar av tystnad innan jag kommer tillbaka till jobbet och kommer få se en glimt av honom. Men han kommer inte vara inne mer än han är tvungen på kontoret då hans fru inte vill ha honom i närheten av mig.

Så vad jag nu? Hur står man ut? Kan jag ställa krav att jag vill veta när han flyttar ut? Även om han bara tillfälligt flyttar in hos sin mamma tills de får huset sålt? Att jag vill veta när de skickat in ansökan? Kan jag ställa krav?

Vi båda går i enskild terapi på grund av vårt mående som denna situation har skapat, men jag skulle vilja ha råd av andra som varit i liknande situation och hur ni gjorde.

Tack på förhand!

Kvar är jag och jag läser allt. Vissa har kommit med mera inblick än andra. Jag vill ha honom och jag tror på en framtid tillsammans. Jag vet även att frun vill ha honom kvar, men som jag skrev så skulle jag vilja ha en inblick från någon som varit i liknande situation. Vi kommer inte skaffa gemensamma barn då ingen av oss är intresserad av det. Kommer även inte försöka ta någon mammaroll till hans barn då de är alldeles för stora för en sådan konstellation. 

Jag har sett ett par andra trådar här som är äldre där de har varit några personer som verkar ha varit med om liknande, både då i rollen som mannen men även min egna roll. Förhoppningsvis så kanske någon sådan också hittar hit och kan ge lite råd.

Moraliskt vet jag att inget av det här är rätt och jag ursäktar inte vårat beteende. Och jag kommer nog skriva om hur allt går och hur vår eventuella fortsatta relation kommer utvecklas.

Liten uppdatering.

Allt har gått så bra som man kunnat hoppas på. Skilsmässan går framåt med allt vad de innebär, husförsäljning osv. Han har fortsatt sin terapi och vi har även börjat gå gemensamt för att reparera det som gått sönder i vår relation. Vi har en plan för hur vi ska ta oss framåt och vidare tillsamman, men det kommer ta tid. 

Jag är otroligt glad för att vi satsar på varandra och vågar göra allt detta. Vi har en lång väg kvar innan allt har fallit på plats men vi älskar varandra och det kommer hjälpa oss igenom det mesta. Det har varit allt annat än enkelt och många tårar från oss båda. Vad som aldrig förändrats är dock hur vi har kämpat oss fast vid varandra. 

Hans relation med barnen är lika bra som den varit innan. Absolut blev de ledsna av hela situationen men som yngsta dottern sa till honom ?Jag kommer ju alltid älska dig och vilja ha dig i mitt liv, du är ju min pappa?. 

På mitt initiativ kommer vi inte flytta ihop inom loppet av minst ett år. Planen är att låta allt landa och att han får in rutinerna i vad som nu blir hans nya vardag. Likväl kommer introduktionen och umgänget mellan mig och barnen vara på paus tills timingen känns rätt.

Att ha en otrohetsaffär är fel ja, man sårar väldigt många personer genom det. Vilket inte är rättvist till de personer som blir drabbade. Det är bättre att lämna när man känner att relationen är helt död och det inte finns något mer att jobba på. Men till den personen som finner sig mott uppe i det iallafall, som kanske känner igen sig i min historia så kan jag bara säga lita på din magkänsla. Precis som med alla relationer så väljer man att vara sårbar och riskera allt, din magkänsla kommer hjälpa dig med hur stor sannolikheten är att du just råkar ut för det.

Vem vet om vi håller för alltid eller bara ett år, men jag väljer att satsa och jag hoppas att vi är varandras stora kärlek i livet. 

Det går bra, bättre än förväntat faktiskt. Allt går långsamt men stadigt framåt. Barnen har börjat landa i allt och de har fortfarande en fin relation med sin pappa. Egentligen gör han inget specifikt för att få dem att förstå att hans kärlek till dem inte ändrats. Han är med på varje träning, svarar alltid när de ringer, hittar på saker med dem på kvällar och helger precis som han gjort tidigare. Precis som med alla relationer så är det nog tid som behövs innan tilliten är uppbyggd till hundra igen. Relationen med exet är okej, de är inte vänner som hittar på saker tillsammans för att de vill umgås men de får allt runt barnen att fungera. Det har inte varit bråk eller tjafs gällande bodelning eller annat.

Från mitt perspektiv så känner jag ingen press. Han var klar i sin relation och hade planer på att lämna men jag blev katalysatorn. Vi hade redan planerat hur var och när innan vår affär uppdagades. Men jag känner inte heller att det är han och jag mot världen. Vi har absolut fått olika reaktioner från folk i vår omgivning men majoriteten har varit positiv. Det är och har varit kämpigt men det känns inte som om vi har allt och alla emot oss. Vad som känns bäst är att vi pratar öppet med varandra, vi kommunicerar alla känslor och känslostormar som vi går igenom och jobbar på allt tillsammans. Jag är optimistisk för vår framtid och just nu känns det som att vi är på riktigt god väg att få allt att fungera och falla på plats.

Allt är fortfarande så färskt så inget har hunnit landa. Den nya vardagen är inte etablerad än. Så jag kommer inte ge en hel uppdatering än. Det får nog vänta tills runt sommar/höst nästa år. För då tror jag att en form av vardag börjat infinna sig.