Hej, jag är utåt sett lyckad, materiellt, jobbmässigt.Jag har barn som passerat myndighetsålder. Men jag är så oerhört ensam. Jag har inga vänner och ingen att prata med. Det tär på mig och jag vet inte vad jag ska göra. Det hjälper inte att tex ?gå en kvällskurs ?. Finns det någon här som har känt likadant och vad gjorde ni i sådant fall för att ta er ur det? Jag har bara väldigt svårt att få vänner. Jag är kvinna vilket kanske gör det ännu mer märkligt.
Du kanske borde gå i terapi och ta reda på lite mer om dig själv? många som känner sig utanför har ofta dålig självkänsla exemeplvis eller andra dåliga erfarenheter. Kan hjälpa dig att komma framåt kanske. Jag till exempel har social ångest och tror att ingen gillar mig, så jag håller mig undan fast jag egentligen vill umgås. Då tror folk att jag är ointresserad och så blir det svårt att skapa relationer osv osv
Hej alla! Tack för svar, frågor och inspel! Jag har inga problem att prata med folk och har många ytliga bekanta arbetskollegor. Jag har däremot problem att få en ytlig bekantskap att bli vänskap och hålla det vid liv. Det är som att jag helt saknar den kompetensen. Jag har dock aldrig haft svårt att få partners. Men i de fallen finns ju så att säga ett skript och där finns ju förälskelse som gör att man håller kontakten. Detta låter kanske som ett jätteudda beteende men jag saknar skriptet för vänskap. Låter det jättekonstigt?
Det du skriver passar precis in på mig.
Jag har inga problem att prata med människor. Är ofta den som håller igång en konversation men jag kan inte skapa mer eller få vänner. Jag har försökt men it takes two to tango.
Ibland har jag räknat någon som en vän eller kompis men då fått höra denna benämna andra som sin kompis
exempel "när jag är med mina kompisar" och jag har då förstått/tolkat det som att dit hör inte jag. Jag blir inte inbjuden och vill inte tränga mig på.
Jag har haft lite liknande problem, det har blivit bättre. Har du gjort meyer briggs personlighetstest? Jag tillhör en av de mer ovanliga och introverta personlighetstyperna, jag tror att jag helt enkelt verkar lite tillbakadragen och udda för de mer vanliga personlighetstyperna. Jag har i hela mitt liv önskat att jag var extrovert. Jag är väldigt öppen, kanske för öppen ibland, vilket kan misstolkas som att jag är extrovert för vissa. Jag kan även vara väldigt social, men normalt sett inte med nya männsikor, jag blir lite stel.
Nu för tiden försöker jag bara vara mig själv från början, människor som gillar mig, gillar mig helt enkelt. Gillar de mig inte så är det ändå inte en jag vill ha i mitt liv.
Jag försöker alltid följa upp förslag någon gett, även om de sa det av artighet, jag har märkt att de flesta som tex tyckt vi ska ta en fika, faktiskt gör det bara jag hör av mig. Det tar ju tid att bygga vänskaper också, man ska klicka, inte bara umgås för man inte har någon antar jag.