Alltså jag och andra på företaget blir irriterade på dessa svikare som jobbar hemifrån medan alla andra jobbar på kontoret. De känns som främmande personer, de beter sig inte ens som kollegor längre. De hälsar inte och drar hem så fort som möjligt. De förstör gemenskapen och bidrar till en dålig stämning. Jag får lust att ge dem en utskällning. Vad tycker ni?
Jag får tala för mig själv. Jag åker inte 1,5h enkel väg för sämre arbetsmiljö när de kollegor som finns på kontoret ändå inte jobbar med samma sak som jag gör. Inte ens i närheten. De få gånger jag åker in är det för att träffa någon specifik person
Kontoret där jag har kollegor åker jag gärna till, men även om allt klaffar är det ca 9h resväg enkel väg. Inget man åker dagligen direkt.
Jag är ingenjör och chef på ett konsultföretag och jobbar hemifrån 3-4 dagar i veckan.
Mina medarbetare arbetar i projekt där våra kunder mer eller mindre kräver att de arbetar hemifrån istället för möten/arbete på projektkontor, vilket var det vanliga innan pandemin. Digitala möten sparar tid, höjer effektiviteten och eliminerar restid. Det är bara vissa möten som tas fysiskt.
För att ändå få utrymme för erfarenhetsåterföring, kollegialt utbyte och social samvaro har vi en bestämd veckodag då alla kommer in till huvudkontoret. Denna dag blir inte lika produktiv räknat i konsultarvodesintäkter, men väldigt viktig i andra hänseenden. Våra medarbetare mår generellt bättre, vi har färre sjukskrivningstagar (speciellt stressrelaterade) och lägre personalomsättning. Och övriga dagar är högproduktiva tack vare bättre fokus hos de som som arbetar på distans, så totalt sett går företaget bättre.
En win-win helt enkelt.
Jag är ingenjör och chef på ett konsultföretag och jobbar hemifrån 3-4 dagar i veckan.
Mina medarbetare arbetar i projekt där våra kunder mer eller mindre kräver att de arbetar hemifrån istället för möten/arbete på projektkontor, vilket var det vanliga innan pandemin. Digitala möten sparar tid, höjer effektiviteten och eliminerar restid. Det är bara vissa möten som tas fysiskt.
För att ändå få utrymme för erfarenhetsåterföring, kollegialt utbyte och social samvaro har vi en bestämd veckodag då alla kommer in till huvudkontoret. Denna dag blir inte lika produktiv räknat i konsultarvodesintäkter, men väldigt viktig i andra hänseenden. Våra medarbetare mår generellt bättre, vi har färre sjukskrivningstagar (speciellt stressrelaterade) och lägre personalomsättning. Och övriga dagar är högproduktiva tack vare bättre fokus hos de som som arbetar på distans, så totalt sett går företaget bättre.
En win-win helt enkelt.
Så länge dom gör sitt jobb ser jag inte problemet? Jag själv föredrar dock att vara på kontoret och stör mig på dom
som jobbar hemma men uppenbarligen inte jobbar. Men så har vi dom som jobbar stenhårt hemifrån och det funkar utmärkt.
vi alla är olika. Jag har flera kollegor med adhd. Dom funkar inte så bra på kontoret. De dräneras av energi och lägger tiden på att småprata istället för att jobba. Dom kommer istället in 1-2 utsatta dagar i veckan för att "visa upp sig". Men åker ofta hem lika snabbt igen för att inte förlora arbetstid. Jag älskar att min arbetsplats är så tillåtande med dessa Personer. Dom är grymma på sitt jobb men behöver anpassningar för att kunna utföra det. Är väl fint att vi lever i ett samhälle som faktiskt har möjlighet att anpassa utefter individen.
Både jag och maken jobbade delvis hemifrån redan innan pandemin, så möjligheten har funnits länge. Under pandemin blev det mycket mer jobb hemifrån, vilket varken jag eller maken trivdes med. Vi vill ha en arbetsplats att gå till, träffa kollegor osv.
MEN vi inser att alla är olika, och att det gynnar samhället om arbetsplatser kan vara flexibla. Det är väl för sjutton bättre om människor med viktig kompetens, som har svårt för arbetsplatser eller bor långt borta, kan jobba hemifrån, än inte jobba alls? Sen är det inte alla jobb, inte ens alla skrivbordsjobb, som kan eller bör skötas hemifrån, men det är en annan sak.
Nu är vi tillbaka till det normala, maken jobbar hemifrån på onsdagar, jag jobbar hemifrån på fredagar, övriga vardagar är vi antingen på kontoret / företaget eller ute i olika verksamheter. (Vi jobbar inte på samma ställe och har helt olika jobb, men båda är sociala jobb i varierande grad, där kundkontakter eller liknande ingår).
Jag skulle kunna jobba hemifrån mer om jag ville, i alla fall lite mer. Men jag vill inte, har dessutom nära till jobbet. De som har längre jobbar oftare hemifrån. Jag har "kollegor" jag knappt ser och andra jag träffar ofta. Ingen är otrevlig och det är självklart att man hälsar om man träffas, samt småpratar ibland. Då och då har vi after work, konferenser eller liknande.
Alltså jag och andra på företaget blir irriterade på dessa svikare som jobbar hemifrån medan alla andra jobbar på kontoret. De känns som främmande personer, de beter sig inte ens som kollegor längre. De hälsar inte och drar hem så fort som möjligt. De förstör gemenskapen och bidrar till en dålig stämning. Jag får lust att ge dem en utskällning. Vad tycker ni?
Jag har ca 1,5 km till jobbet. När jag söker nytt jobb, vilket jag kommer att göra så småningom, kommer jag att få betydligt längre. Det finns inga liknande tjänster i närheten. Vi snackar minst en halvtimmes resväg med bil eller buss, enkel väg. Men förmodligen mer, beroende på var jag får jobb. En timmes resväg får jag räkna med.
Då blir det viktigare för mig att kunna jobba hemifrån. Jag vill inte jobba hemifrån på heltid, men vill inte behöva pendla två timmar om dagen, fem dagar i veckan. Två dagar i veckan vill jag kunna jobba hemifrån. Det kommer att vara ett krav när jag söker mig vidare.
Gött att lalla runt hemma