Hatar mig själv när jag dejtar

Hmmm jag vet att jag var precis lika dan. Men jag tänkte väll inte att jag skulle behöva ändra mig. Är dock en kille så stämmer väll inte helt på din beskrivning. Men kan ärligt säga att om tjejerna jag dejtat hade varit lika på som mig hade jag bara varit glad. Min nuvarande var ju som du beskrev, väldigt på och ville ses m.m. och det var underbart. Efter 3 dejter med en dag emellan varje så bodde vi i stort sätt tillsammans. 

Så håll inte igen utan hitta någon som älskar det 😁

Nej, du ska inte berätta för dejten att du känner så här. Det här är en känsla som du behöver identifiera och hantera på bästa sätt. Det vore negativt att stressa fram ett förhållande. Du får försöka intala dig själv att du också behöver tid (vilket också stämmer) att lista ut om det här är den rätta.

tycker jag.

Måste man dejta alls då? Går det inte att träffa nån på naturlig väg som man har en ömsesidigt kontakt med? Jag har aldrig någonsin varit på dejt och då är jag ändå 38 år och har haft många pojkvänner/män. Men inte en enda dejt :)  
Skulle nog inte gilla situationen heller. Träffar man en person man klickar med så faller Saker på plats utan dejter 

Jag håller med dig till stor del. Precis som du säger så behöver jag också tid. Problemet är att det otroligt svårt att låta bli, och jag tänker att det kanske vore lättare om
den andra personen visste och kunde stötta mig i det. det skulle typ kännas lättare bara av att veta att han vet. 

Måste man dejta alls då? Går det inte att träffa nån på naturlig väg som man har en ömsesidigt kontakt med? Jag har aldrig någonsin varit på dejt och då är jag ändå 38 år och har haft många pojkvänner/män. Men inte en enda dejt :)  
Skulle nog inte gilla situationen heller. Träffar man en person man klickar med så faller Saker på plats utan dejter 

Jag är en kvinna 40+ med adhd som är singel sen några år. 
...
... EN MASSA TEXT...

...

Jag är en kvinna 40+ med adhd som är singel sen några år. Har dejtat en del och hela den här dejtinggrejen är så sjukt jobbig för mig. Jag känner att jag inte är som kvinnor ?ska? vara. Jag har taskigt tålamod och orkar liksom inte vänta på något som jag verkligen vill. Det kan resultera i att jag blir den drivande i när vi ska ses osv. Och sen får jag sådan sjuk ångest över det och är övertygad om att han inte är intresserad längre. 

Det är ett stort lidande att behöva ?vänta? på den andra hela tiden. Och hålla tillbaka sig själv. Hatar ju mig själv för det här! 

Någon som känner igen sig eller bara har råd kring hur jag ska hantera det. Ska jag berätta för dejten att jag känner så här? Tänker att han ändå måste palla lite om vi ska kunna ha en relation. 

Det brukar lugna ner sig efter ett tag (det har det gjort i tidigare relationer), så kanske har det mycket med osäkerheten i början att göra. Gillar inte ovisshet. Kan liksom inte fokusera på något annat i livet innan jag vet vad dejtandet kommer att leda till. 

Manipulativt? Du förstår verkligen ingenting.

Det här handlar om att jag naturligt har ett annat tempo i kroppen jämfört med de flesta. Och eftersom det inte är lika socialt accepterat att en kvinna tar initiativet så kan det kännas jobbigt för mig men det betyder inte att jag försöker manipulera mannen till något han inte vill. 

Tack för ditt svar! Jag reagerade faktiskt inte på ordet manipulera i ditt inlägg. Jag förstår precis vad du menar och du har väldigt rätt i det du skriver. 

Tack!