När ska föräldrarna träffas?

Varför är det otroligt?

Mina föräldrar och min mans föräldrar har inget behov av att träffas eller umgås. Och varken jag eller min man har behov av att de träffas heller.

Vi bjuder sällan/aldrig in båda familjerna (mina föräldrar vägrar dessutom att vara i samma rum, plus att jag gärna slipper pappas nya kärring helt). Så vi umgås inte på det sättet med alla samlade.  

Om du tror att det kan bli ett trevligt möte så kan ni väl bjuda in dem på middag eller fika någon helg?

Spännande att man tänker så olika! Vad är så otroligt? De bor i varsin stad ca en timme från varandra. Jag förstår inte riktigt varför de nödvändigtvis skulle ha utbyte av varandra bara för att jag och deras son är tillsammans, och har aldrig tänkt att det är självklart att våra föräldrar måste träffas. Vi är också barnfria, annars kanske det finns fler naturliga tillfällen där bådas familjer är på plats.

Även om man kanske inte har så stort utbyte av varandra är nog många nyfikna på ens barns partners föräldrar. Det kommer i alla fall jag vara den dagen då mina barn får en seriös vuxen relation.

Jag har inte träffat hans föräldrar, det har gått 2,5 år, så jag förstår inte varför man ska tvinga ihop föräldrarna mest "bara för att"?

Våra föräldrar har aldrig träffats, vi har varit tillsammans i 3,5 år. Men de bor i olika städer och vi ses inte så ofta, så det har inte blivit naturligt att de har kunnat träffas heller.

Och det får du ju såklart vara. Men alla tänker inte så, och alla vill inte ens att föräldrarna ska träffas. För min del ser jag ingen som helst mening med det. 

Jag pratar inte om att umgås, jag pratar om att träffas för första gången efter nio år.

Fastän jag har ansträngd kontakt med mina föräldrar så hade det nog varit otänkbart för alla parter att inte våra föräldrar skulle träffas. Jag minns inte exakt när det skedde, men under det första året var det nog. Sen besökte båda föräldraparen varandra en gång var (sov över hos varandra), vi var förstås med, och det här var innan vår son föddes. Sen han föddes så har de träffats minst en gång per år, på hans födelsedag. Nu i helgen lagade jag faktiskt lunch åt dem alla fyra plus vår son, fastän sonens pappa och jag numera är skilda...

Det är nog mycket min mamma som driver på att de (vi) ska ses, numera åtminstone. Men det är ett annat kapitel.

Jag låter inte någon annan diktera hur det ska vara, så, vad som är otänkbart eller inte bestämmer jag själv.

Men om mina föräldrar och min mans föräldrar skulle vilja träffas så finns det väl inget som direkt hindrar dem, bara att jag inte kommer att stå som värdinna för nåt sånt arrangemang. 

Jag ser ingen anledning att de ska träffas alls.

Men om man har nåt sammanhang där man bjuder in från bådas familjer så ses de ju i det sammanhanget. Och det sammanhanget kan ju komma efter nio år, efter ett år, eller aldrig. 

Jag har inte särskild ansträngd kontakt med mina föräldrar, vi träffas nog normalt ofta. Min man träffar däremot inte sina föräldrar särskilt ofta så det kanske bidrar, men det är inte heller något som känns särskilt viktigt för någon av oss (eller föräldrarna) gissar jag. Det är i alla fall inget som någon av dem någonsin tagit upp.

Vid bröllopet.

Jag minns inte när mina och mitt ex:s föräldrar träffades första gången, men tror det var när jag fyllde år, efter typ 4 månader. 
Nu har jag en särbo sedan tre år, och våra föräldrar har inte träffats. Jag vet inte om de någonsin kommer att göra det, för det finns liksom inga naturliga tillfällen.