Det jag först tänker på är hur illa min läkarstudentkompis sa att obduktioner luktar. Det lär ju inte bli roligare som gravid. Finns det lab:ar man inte bör göra som gravid?
Min kursare (helt annan utbildning) blev gravid och det var jättejobbigt i och med tröttheten. Minns särskilt ett studiebesök där hon höll på att rasa ihop helt. Det är ju inte som på jobbet där man kan få andra uppgifter - man måste ju gå sin utbildning aktivt för att klara sitt jobb sen.
Tillägg: jag blev till sist sjukskriven pga trötthet och smärtor när jag var gravid. Plugga hade jag nog inte orkat. Jobbet kunde jag och gjorde det mesta på rutin. Svårare saker som krävde en normalfungerande hjärna tog kollegor över.
Känner också några som behövt läggas in första trimestern pga illamående. Då är man nog inte heller så pepp på att skriva hemtenta mm.
Tillägg 2: De jag känner som haft problem med att ha barn under studierna har haft det pga av att utbildaren var mycket oorganiserad, lämnade ut scheman efter sista sekunden, ändrade schema ofta med kort varsel etc. Det blev ju jättestruligt med kontakten med förskolan. Sånt tänker jag inte förekommer på en så stor utbildning som läkarlinjen.
Roligt att alla kallar det läkarlinjen fortfarande.
En klasskamrat till mig var över 35 och hade redan två barn när hon började läkarprogrammet. Under utbildningens gång fick hon ytterligare två och tog aldrig ens uppehåll. Så är det nog inte för många, men tror dels hon hade väldigt lätt för studierna p.g.a. att de relaterade till hennes tidigare utbildning och jobb, och dels att hennes partner var flexibel och tog mycket kring barnen under utbildningen.
Och att hon inte drabbades av extremt illamående, trötthet, svår foglossning, förlossningsdepression, havandeskapsförgiftning, svår inkontinens mm.
Jag är ju olyckskorpen här i tråden, men jag vet så många, inklusive jag själv, som aldrig hade klarat vad hon gjorde av medicinska skäl. Antingen för mammans eller barnets del.
Man behöver vara beredd på att allt kanske inte går som smort. Som läkarstuderande vet såklart TS det i teorin - men det är inte alltid samma sak som att förstå det känslomässigt. Men TS kan hamna i samma sits som min familj där jag behövde vara sjukskriven och min sambo föräldraledig. Har ni råd med det, TS?
Hej igen,
Pengar är inga problem, det hade vi haft råd med om något sådant hade inträffat.
Men eftersom du är återkommande negativ här i tråden så blir jag nyfiken på vad du hade tyckt varit en bättre idé? Vänta med att skaffa barn tills man har en examen och riskera att det kan vara för sent? Hoppa av programmet?
Så länge man har ekonomi som tål det tycker jag att det låter som en bra idé att få barn under studierna. :) Jag hade gärna fått barn i den åldern, men det gick inte att ta paus från mina studier (det var därför den supertrötta gravida kursaren kämpade på), så jag fick vänta tills jag hade fast jobb.
Har man inte som ni, ekonomi som tål sjukskrivning, så hade jag föreslagit att jobba upp en bra SGI först.
Att chansa på att göra som 35-åringen som beskrevs kan man ju göra, men då får man vara beredd på att planen kanske skiter sig och att det finns en lösning för den händelsen.
Jag är inte alls emot att få barn när man pluggar, men jag är för att vara förberedd på strul och ha en plan B.