Okej att höja rösten till barnen för att få respekt?

Vad menas med "höja rösten"?

Vi höjer ibland rösten mot våra barn. I betydelsen pratar högre och mer bestämt, för att få barnen att lyssna. Men vi skriker inte på barnen. Det är HELT kontraproduktivt och ofta lika illa som att slå. Det klart att man ibland behöver säga till på skarpen, det klart att man kan förlora tålamodet, vi är inte mer än människor. Och barn kan vara tålamodsprövande.

Men generellt fungerar inte auktoritär uppfostran. Det kanske gör barnen lydiga, men också mindre självständiga, ibland rädda, samt att de börjar smyga med saker i stället för att berätta för sina föräldrar. Slapp uppfostran är förstås inte heller bra, men det finns många mellanlägen.

Det är också viktigt att lyssna på barnen, att ta sig tid och förklara och resonera. (Om det går). Barn behöver rimliga gränser och att känna sig sedda. Då har de störst chans att utvecklas till välfungerande, självständiga individer.

Så kan det vara. I det där fallet verkar det ju dock vara pappan som har förlorat på det? Barnen vänder sig främst till mamman samt har större förtroende för henne. De gör hellre saker för mamman. De är inte lika nära sin auktoritära pappa. 

Så länge barnen är hyfsat skötsamma, tolkar jag detta som att det var mamman och inte pappan som gjorde rätt. Annars hade barnen haft lika stor positiv respekt och förtroende för sin pappa, samt uppskattat att han satte gränser.

Min poäng är att det som spelar roll i slutändan (förutom förstås att barnen är någorlunda skötsamma och inte spårar ur), är var barnen har sin trygghet.

Mamman är tydligen den trygga punkten i det här fallet. Inte båda föräldrarna. Detta tyder på att pappan har misslyckats. Barn bör känna sig trygga med båda sina föräldrar. Både för slapp uppfostran och för hård uppfostran, ökar risken för otrygga barn.