Hjälp..! Min pojkvän/ex har tappat känslor, eller?

Hej! Detta är mitt första inlägg här men vill väll mest skriva av mig och få lite tankar på vad ni tror här.

Jag är en tjej på 19 år, och hade varit tillsammans med min pojkvän i typ 9 månader, men vi träffades för ungefär 1 år sedan. Vi båda föll direkt för varandra och vi umgicks så fort vi fick chansen, alltså även innan vi blev tillsammans. Vi satt ihop sedan dag ett. Vi båda grät när jag skulle iväg på en tjejresa i en vecka på sommaren, och vi grät när vi sa att vi älskade varandra för första gången. Jag kommer ihåg när vi satt i hans kök när vi hade varit ute och han bara satt och kolla på mig med tårar i ögonen. Jag frågade vad det var och han sa att jag bara var så fin. Han bekräftade verkligen mig. Och skrev ofta att han sakna mig även om vi varit med varandra 30 min innan, och skulle ses sen på kvällen. Vi har aldrig bråkat och kompletterar verkligen varandra bra.

Till hösten så flyttade han upp till Uppsala för att plugga och jag bodde kvar i stockholm. Vi båda grät och tyckte det var väldigt sorgligt men sa att vi skulle ses så mycket det bara gick. Vi pratade i telefon varje dag i 1-2 timmar och sågs ändå minst 1 gång i veckan. Jag kände mig glad och älskad. Sen gick det 3 månader och blev december. 

Han hade blivit fadder nu till våren för de nya studenterna på hans linje. (Hans roll är typ att nolla de nya studenterna, men detta inkluderande också att han blev nollad som fadder). Han hade då fullt upp med alla dessa bollningsgrejrt, förberedelser + tentor så vi kunde inte ses eller prata lika ofta i telefon. Jag, som hade mycket tid ville ju ha samma kärlek som innan, så jag började visa mer kärlek till honom än vad han visa mig. Det blev alltid jag som såg till att vi prata telefon, och när vi väl gjorde det så var han trött och kunde inte prata så länge. 

När han blev mer distanserad från mig blev jag mer besatt av att få hans uppmärksamhet och skrev mer och mer till honom,  jag började ju må dåligt. Men tänker i efterhand att det snarare blev en börda för honom. Han skrev ändå varje dag att han älska mig. 

Under den här perioden hann vi träffas två gånger. Innan jul var ena, och då var jag lite nervös för hur han skulle vara, men han var världens gosigaste kille, som pussade och kramades massor. Andra gången var efter jul, då umgicks vi i 1 vecka, under nyår och den 2a januari åkte vi på en resa utomlands tillsamans. Hela den här veckan var så bra, vi hade så kul, pussades och kramades. Jag kände mig mer kär än någonsin när vi sa hejdå vid Arlanda. 

Men då, igen så hade han ju massor av grejer i skolan och som fadder, han hörde av sig en del, men jag hörde av mig mycket mycket mer, och jag mörker då hur han hör av sig mindre och mindre. Jag började igen må jättedåligt, jag upplevde ju typ att jag ?jaga? honom.

Nu då, 16 dagar efter resan utomlands, så skulle vi ha setts, men han kunde inte, så vi ringde FaceTime, jag säger att jag inte känner mig sedd och han börjar gråta och säger att han tror han har tappat  känslor för mig. Det började tydligen för typ 1-2 månader sedan.

Jag fattar ingenting och säger lixom att han sa att han älska mig senast idag, och då säger han att han älskar mig. Att han älskar mig mest av allt, att jag är den vackraste, roligaste, snällaste, snyggaste  tjejen han vet, och han älskar mig mest av allt. Att jag är den som betyder mest för honom i hela världen, men han ?har tappat gnistan??? Han säger lixom att han inte kan se sig med någon annan men att han inte känner just den ?känslan? med mig längre. Han gråter och säger att han inte förstår, att han känner sig känslokall, och att det känns som att han aldrig kommer bli kär igen, för att det är bara i mig han kan vara kär. Han säger att jag inte förstår hur störtkär han var i mig, och att det är omöjligt att han skulle kunna känna samma för någon annan någonsin. Hur som helst så gör vi slut, han säger att han vill att vi ska vara bästa vänner för alltid och att han aldrig vill förlora mig. För vi är ju bästa vänner. Han säger också att allt han vill är att krama mig. Att jag är hans allt.

Jag är osäker på om någon ens kommer orka läsa allt det här, men om så är fallet så vill jag gärna ha lite råd/tankar. Han älskar mig? Han är inte kär, kan han bli det igen? Kan stressen och pressen från plugg och faderskapet plus påtryckningar från mig lett till att han känner som han gör? Har någon erfarenhet av någon liknande situatio? Hur gick det? Kan han få tillbaka ?gnistan? för mig och hur ska jag göra för att han ska få tillbaka den isåfall? Kommer gnistan verkligen hålla för evigt? VAD ska jag göra?? Jag har gråtit och gråtit men nu känner jag mig tom. Han är verkligen min bästa vän och vill inte förlora honom, men kan inte bara vara vän med honom.. jag bara babblar kanske men har någon, något att skriva?