Bryta med mamma
Jag är 40 år. Min mamma var ensamstående med mig och min bror som är 45. Pappa var aldrig hemma och otrogen så dem skiljdes när jag var 5 år.Mamma hade 3 jobb och kämpade för att vi skulle ha allt. Alltid hemmalagat mat och nybakat bröd, pannkakor till frukost varje helg, utflykter överallt etc. En helt underbar uppväxt.
När jag var 6 träffade hon en man. Dem levde verkligen som i en kärleksfilm. Men 5 år senare så förändrades allt. Han började resa mycket med sina vänner. Gå på klubbar och dricka. Började vara elak mot mamma. Han själv var otrogen sen och gav henne gonorré. Nu senare fick jag veta att han är narcissist. Han bröt ner mamma totalt så hon blev psykisk sjuk och började dricka. När jag var 12 hände detta. Hon var full flera gånger i veckan. Min bror var knappt hemma, antingen hos pappa på helgerna (de hade en bra kontakt) eller hos vänner och flickvän. Jag var hemma och fick se henne som ett vrak och passa upp henne när hon kräkte eller råkade kissa i köksstolen istället för toaletten.
Åren gick. Hon fortsatte dricka och träffade ny man. Funkade inte, så de gjorde slut. Träffade 5 män till. Alla lämnade henne till sist.
Jag klarade inte skolan pga jag fick ta hand om henne samtidigt som jag började må dåligt och få panikattacker.
Min bror mådde bra och skolan flöt på. Han blev läkare. Jag hade lite ströjobb här och där. Jag fick aldrig någon uppmuntran av mamma eller någon som pushade mig. Hade aldrig ett fast jobb och bodde därför hemma ett tag.
Åren gick jag träffade en man när jag var 24 år och valde att bli sambo och flytta efter 2 månader. Allt för att slippa mamma.
Nu är jag 40 år och har ny partner då den förre var otrogen. Mamma dricker än idag och varje gång jag pratar med henne så har hon alltid en arg, negativ tonläge. Alltid negativ och bitter. Gnäller om det förflutna hela tiden om vad min pappa gjorde och min styvpappa. Gnäller på allt och klagar på alla. Påpekar folks utseende hela tiden "fan så tjock och äcklig. Hur kan man se ut så? Usch såg du vad Martina la för bild på Facebook? Skulle skämmas lägga upp något sånt". Och är hon full så skriver hon även fula kommentarer till folk på deras bilder.
Jag läste till undersköterska 2 år sen och var så glad att jag klarade det och berättade för henne. Då sa hon "din bror är läkare. Varför läser du inte vidare. Vad är du? Undersköterska? Du är städerska med diplom bara".
Hon hade en kort kjol på sig en dag, så sa hon "för min ålder så har jag vackra ben, inte som dina korta och tjocka".
Hennes äckliga dömande blick också alltid när hon tittar på mig eller andra när man är ute. Berättar jag något glädjande så byter hon direkt Ämne.
Berättade jag om vad mitt ex gjorde och var otrogen så vänder hon alltid det så att det handlar om henne "ahh vad gjorde inte din pappa mot mig? Och Erik (styvpappa). Det är ingenting vad Markus gjort mot dig. Du kommer över det".
Hon leker offer alltid!
Säger jag åt henne att sluta dricka då kommer alltid kommentarer som "du ska alltid klanka ner på mig och klaga. Du är så elak och hemsk dotter. Fy fan för dig"
Alltså jag orkar inte mer. Jag får inte ut något positivt av vår relation. Hon ringer aldrig och pratar mjukt och fint. Ringer jag så svarar hon så negativ och arg "Va är det?" Alltid bitter, negativ, ältar och ältar om det förflutna. Klagar på allt och alla. Pratar skit om allt och alla.
Mot min bror är hon gudasnäll och höjer honom till skyarna och ja, med all rätt. Han är verkligen underbar och lyckats i livet.
Medan mig pratar hon skit om och förvränger massa skit om mig och leker offer, så att JAG ser ut som boven inför alla.
Hon sitter skriver inlägg på Facebook också om att hon är sjuk, haft så tråkig jul, det är så jobbigt vara sjuk.
Till min moster hade hon skrivit att jag är elak och inte ens kommit och hälsat på henne på julen, fy fan vilken dotter hon har. Medan 1. Jag jobbade till 21.
2. Hon var sjuk och SJÄLV sa till mig att jag inte ska komma så jag inte blir smittad.
Jag orkar inte mer :((( vad ska jag göra?? Får så dålig samvete av att behövs bryta men orkar fan inte mer