Förlorad son

Sluta lägg skulden för detta på din svärdotter. Det är din son som sviker dig. 

Du har skrivit om ditt problem flera gånger nu och ditt sätt att skriva är påstridigt och självömkande. Inte sällan kommer du med argument som är helt ovidkommande. Om det är så här du beter dig när du träffar sonen och hans nya familj så förstår jag om de inte orkar. 

Något har gått snett, men inget blir bättre av att du påstår att sonen minsann borde umgås med dig för att du levde så knapert när han var liten eller för att ditt ex betedde sig illa. Eller att svärdotterns mormor är lite konstig, för den delen. 

Du verkar inte kunna hålla isär dina relationer utan blandar ihop dina känslor för olika personer med varandra. Jag tror att du behöver sätta dig med någon som hjälper dig att reda ut varför du reagerar som du gör. För du trasslar ihop situationer och personer som inte har med varandra att göra. 

Jag säger inte att det är du som gjort att det blivit så här, men att det verkar som att du inte är kapabel att på egen hand samla dina känslor och tankar så pass att du kan få rätsida på relationerna igen. Om din son har det stressigt är det inte så konstigt om han inte orkar med det inre kaos som du förmedlar här. 

Och det är inte ett dugg konstigt att ha sin mamma med när man föder barn. 

Farmödrar får generellt det, men något har gått snett i ert fall. 

Vad tänker du om det jag skrev, att du blandar ihop flera negativa upplevelser i livet med varandra? I samma andetag som du ondgör dig över din svärdotter drar du upp din ekonomi för 15 år sedan och knäppa saker ditt ex gjorde. Varför gör du det? Varför förknippar du de här, helt separerade händelserna, med din svärdotter? 

Jag tycker att det låter som att saker i ditt liv har lagts på hög inom dig och till sist orkar man så klart inte. Då gäller det att lägga skulden där den hör hemma. Din son kan inte hjälpa att du hade dålig ekonomi när han var liten och han har ingen skyldighet att kompensera dig för de val du gjorde då. Och att din svärdotter är knepig har ju inget med ditt ex att göra. Ändå drar du upp vad ditt ex gjorde i trådarna om svärdottern. Varför blir det så? 

Och kom ihåg: du har inte rätt till varken din son eller hans barn. De är inte skyldiga dig någonting. Det är mer än tydligt att du tycker precis tvärtom och det tror jag skadar relationen till din son och dina barnbarn. 

Du fortsätter att blanda in ovidkommande saker. Hur din svärdotters familj beter sig har inget med ditt ex förehavanden för många, många år sedan att göra. Du blandar ihop alla mäniskor som vänt sig mot dig som om de ingår i en konspiration sedan långt innan de ens träffat varandra. 

Du har konflikter med så många människor. Finns det någon gemensam nämnare för de här konflikterna (förutom du själv)? Vad angav ditt ex tex för skäl när han kastade ut dig? 

Det fetstilta tror jag är ett mycket klokt råd. När du får kontakt igen, TS, lägg fokus på vad de vill förändra/göra och INTE på vad du känner eller hur du mår. Inte för att det är oviktigt utan för att det nog är bästa sättet att reparera relationen.  Det är helt ok att säga att du är ledsen för att det blivit så här, men stanna vid det. Och antyd inte att de har gjort dig ledsen. Det är den uppkomna situationen som gör dig ledsen och du är villig att förändras för att göra den bättre. Prata med någon annan om dina känslor för situationen. 

Sen är det ju så, att om sonen och hans fru är riktiga skitstövlar, så ska du ju inte utplåna dig själv för att få träffa barnbarnen. Vad som hänt är jättesvårt för mig att förstå eftersom drar upp en massa ovidkommande saker också. Det vanligaste när en konflikt uppstår är att båda har gjort misstag. Det du kan göra är att ta reda på vilka dina misstag är och försöka rätta till. 

Men som vi är flera som skrivit verkar du inte riktigt kunna hålla isär dina känslor inför olika personer och händelser, så ta hjälp för att reda ut det av en vän, familj, en kurator eller psykolog. Det kanske bara behövs ett fåtal kuratorssamtal för att få tillräckligt med rätsida för att du ska kunna ha ett konstruktivt samtal med sonen. Och berätta i så fall för sonen att du bett andra om hjälp. Det tror jag att han skulle uppskatta. 

Nu vet jag ju inte vad som hänt, men en person som ber om ursäkt men sen gör om samma fel igen och igen för att den inte förstår vad den gör för fel, den personens ursäkt betyder till sist ingenting. Det som spelar roll är vad man gör.

Om ens som säger att han blir stressad av att ha kontakt så är det tex helt fel väg att gå att upprepade gånger sms:a och ringa honom och sen dessutom åka dit och knacka på. Jag hade brutit kontakten om min mamma hade betett sig så hänsynslöst. 

Och så behöver du sluta skuldbelägga din svärdotter för att hon har något som du verkligen saknat. Det är inte hennes fel. Du behöver också sluta blanda in din exmans dåliga beteende med din son. De är två olika individer och din son har inget ansvar att göra något för att kompensera ditt exs brister. 

Att gå och prata med psykolog hjälper bara om man själv är villig att göra de förändringar som behövs. Har du varit det?