Inlägg från: Anonym (Alice) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Alice)

    Förlorad son

    Anonym (Såledsen) skrev 2023-12-08 18:15:15 följande:
    Förlorad son
    Min yngste son har två barn vilka jag inte träffat på ett och ett halvt år. När barnen föddes var barnens mormor med på förlossningarna och jag fick inte ens veta när de väntade sitt andra barn. Fick reda på det av en slump när jag stötte ihop med min svärdotter och såg hennes mage och jag grattade henne då.

    Min son och svärdottern hade en bra kontakt med mig innan de flyttade hemifrån tills dom fick barn. Men efter första barnet gled han/dom bort från mig mer och mer. Barnens mormor och övriga kvinnliga släkt har styrt och ställt med allt och jag har inte haft en chans att komma in där. Min son dansar efter deras pipa hela tiden och fattar inte hur otroligt ledsen jag är. Mina barnbarn tycker om mig. Det vet jag.

    Det är som att bara för att jag är farmor räknas inte jag. Det är bara mormor som räknas. Ingen bryr sig hur mycket jag än försöker förklara. De blir bara arga när jag talar om hur ledsen jag är. Allt det här är helt sinnessjukt och jag är fruktansvärt besviken på min son och svärdotter. 

    Barnen var dessutom inte planerade enligt mamman själv.

    Jag är verkligen inte sugen på fler barnbarn och har ju aldrig varit den som tjatat om det heller. Hade dock aldrig trott att det skulle bli såhär. Jag träffar min partners barn och barnbarn och det är inga problem med det.

    Jag känner mig fullständigt maktlös. Nån annan som upplever liknande?
    Fast det här är ju främst ditt och din sons problem. Det är ju HAN som borde vilja vårda relationen med dig, inte hans fru. Det är ju inte främst hennes ansvar, bara för att hon är kvinna. Det är inte ett dugg konstigt att hennes mamma är med på förlossningen och inte du, speciellt om ni inte har särskild bra kontakt. Som kvinna vill man ju vara bekväm med personerna som är med under ens förlossning, inte ta med nån som är mer eller mindre en främling för att hon inte ska "känna sig utanför".

    Om din son struntar i att vårda relationen med dig och låter sin partner sköta allt sånt är det ju inte konstigt att hon faktiskt väljer att fokusera på personer som hon faktiskt står nära och bryr sig om. De har inte nån skyldighet att inkludera dig i nåt, bara för att du är "farmor". 

    Jag var själv väldigt nära min egen farmor när jag växte upp, men det var ju just för att min pappa var väldigt involverad och aktiv i att hålla igång relationen med sin mamma och ville att jag och min syster skulle lära känna henne. Det handlar alltså inte alls om att din son "dansar efter deras pipa" eller nåt annat sexistiskt, han har bara släppt bollen och bryr sig inte tillräckligt mycket för att plocka upp den. Var det viktigt för honom att hans barn skulle ha en nära relation med sin farmor hade dom haft det. Din son är ju inget offer här.
  • Anonym (Alice)
    Anonym (Såledsen) skrev 2023-12-08 20:42:10 följande:

    Sedan tycker jag att bara det faktum att barnens mormor var vid förlossningen, visar hur otroligt mammabunden svärdottern är. Tror inte det var min sons ide att ha sin svärmor med vid förlossningen. Jag har pratat med många kvinnor och ingen av dessa har velat ha sin mamma med vid förlossningen. Det är ju en sak mellan mamman och pappan. 


    Undrar hur många män här hade velat ha sin svärmor med vid förlossningen? Vore intressant att få lite synpunkter från pappor..


    Fast förlossningen handlar inte om pappan. Hårt men sant. Klart det är en viktig del i hans liv, men fokuset ligger ju på att mamman är bekväm och att barnet kommer till världen tryggt och säkert. Hade jag velat ha min mamma med på förlossningen hade min man bokstavligt talat inte haft nåt att säga till om det. 
  • Anonym (Alice)
    Anonym (Såledsen) skrev 2023-12-11 03:26:51 följande:

    Ska försöka samanfatta mina tankar kring alla inlägg som gjorts kring min trådstart.
    Tackar alla som engagerat sig på olika sätt🤗
    Jag är en person som älskar människor. Jag har inget ont uppsåt. Det är inte min grej.
    Jag blir fruktansvärt ledsen över revirpinkeri från människor med låg självkänsla och förutfattade meningar.
    Ska jag som farmor vara fullständigt likgiltig? Tänka att min son, min svärdotter, mina barnbarn behöver inte mig? Jag är bara luft?? Men min svärdotters familj surrar runt där som flugor och vill inte veta av mig?

    Min svärdotter mådde ?skit? rent ut sagt innan hon blev ihop med min son. Min son är en otroligt godhjärtad människa, som min svärdotter och hennes familj drar fördel av. De är helt överlyckliga för att min son blev ihop med henne. Barnen var inte planerade. Hon hade ?missat? att ta sitt piller?Ja, jag vet att som man ska man skydda sig för att inte göra någon med barn, men han litade på henne.

    Om hon hade varit en bra människa, hade hon också ansträngt sig för att vi ska ha en bra relation. Jag brydde mig massor om mina svärföräldrar och såg till att vi hade kontakt.

    Jag vet att allt står inte rätt till där (fått höra saker av andra också) men de får sköta sitt liv. Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över allt. Jag är inte så ung och det är hemskt att inte kunna umgås med sin son och barnbarnen. Det är svärdotterns familj som äger barnen.

    En sak är jag iaf glad över... Ja - jag vet att det låter konstigt (iaf för ni som inte har barn), det är att jag och min son var med när mitt första barnbarn tappade sista biten av navelsträngen, ett par veckor efter att hon fötts. När man kapar av navelsträngen efter förlossningen, blir det en stump kvar.

    Varför kan inte farmödrar få glädjas över sina barnbarn? Vi har ju fött våra barn, vilka är upphov till nya liv. 


     


    Alltså för någon som säger att den inte är fördömande, låter du faktiskt riktigt dömande och otrevlig. Du hintar om att svärdottern medvetet struntade i skydd för att låsa fast din son med en bebis och menar att hennes släkt är mer eller mindre alkisar som tar en glas vin ibland. Jag menar, är det så du är kring din son och hans fru är det ju inte ett dugg konstigt att de inte är supertajta med dig. 
  • Anonym (Alice)
    Anonym (Såledsen) skrev 2023-12-11 17:20:19 följande:

    Jag tycker det är helt otroligt märkligt att vissa här inte förstår vilken smärta och sorg det är att inte kunna träffa sin son och sina barnbarn? Ni som är med om detta, berätta gärna hur det känns. Är ni glada och bara rycker på axlarna åt det som ingenting? 


    Det är vi kvinnor som föder barnen. Jag har varit på väg att mista mitt liv ett par gånger innan mina barn kom till världen. Vad fick pappan offra? Ingenting! Min/vår belöning var dels att han med sin otrohet splittrade familjen i en riktig livskrissituation. Slängde mig ur huset och brydde sig inte ett dugg om var hans barn och jag skulle bo. Han hjälpte inte till med nånting, dvs hjälpa till med att leta efter boende åt sina barn eller annat i samband med det. Det viktigaste för honom var att flytta ihop med sin nya direkt jag flyttat ut. Inte ok mot barnen. De hann ju aldrig vänja sig vid henne. 

    Vad som är det märkliga i det här är att min son och min svärdotter verkar tycka att hans pappa och hans tjej är så bra människor, att det är dom som är värda att få träffa barnbarnen. Men min sons pappa har också själv sagt att svärdotterns familj är på alldeles för mycket. Jag som absolut inte gjort nåt fel i det här får inte träffa barnbarnen. Det är de fula och falska människorna som belönas. Men jag tror på karma. Det gör jag. Ingen är perfekt. Vi gör alla våra fel, men det finns absolut ingen rättvisa i det här. Som jag skrev förut brydde jag mig massor om mina barns farföräldrar, medan barnens pappa inte ringde min mamma förrän hon låg på sin dödsbädd. Min mamma var en otroligt fin och kärleksfull människa. Hon dog nästan i min famn med alla sina barn omkring sig och vi sjöng för henne när hon dog. Är jag en hemsk människa? Har jag en grandios självbild? På vilket sätt? 


    Men tyvärr måste jag konstatera att min son har ärvt eller tagit efter sin pappas kyliga och oempatiska sätt. När mina barns farfar dog, ville inte min då tonårige son ta farväl av sin farfar, vilket min två år äldre son gjorde. Så mina söner är olika på så sätt. 


    Och att om jag tog hand om barnen varannan vecka helt själv i flera års tid, skulle det enligt vissa inte vara nånting? Det är inte lätt att jobba heltid, lämna barnen tidigt på morgon och hämta efter jobbet med alla kvällsbestyr. Barnens pappa hade ju sin tjej och sina föräldrar som hjälpte till massor, så han hade det hur lätt som helst. Jag avskydde för övrigt att behöva vara ifrån mina barn. Jag födde inte mina barn för att behöva vara ifrån dom.

    Det märks ganska tydligt i inläggen här att vissa har inte så mycket livserfarenhet och vet inte riktigt vad de skriver om. Det märks när någon med erfarenhet skriver om saker. 


    Alltså, hur ditt ex behandlade dig eller hur du var med dina svärföräldrar har ingenting med din och din sons relation idag att göra. Av någon anledning vill han ju inte ha kontakt med dig, och det är ju trist, men det spelar liksom ingen roll hur taskig ditt ex var. Det är fortfarande upp till din son och hans partner vem deras barn träffar och om de vill ha en relation med dig. Det handlar liksom inte om rättvisa här. Man kan inte tvinga någon att umgås på grund att det är rättvist så. 


    Det blir ju lite sådär att du pratar om att ?de fula och falska människorna belönas?, då det inte är relevant. Att din son inte vill ha kontakt säger ju egentligen inget om hur du är som person, om du är bra eller hemsk, då vi inte vet VARFÖR han inte vill ha kontakt.

  • Anonym (Alice)
    Anonym (Liv) skrev 2023-12-12 08:25:12 följande:

    Eftersom du vägrar svara på om du tyckte om din svärdotter när du träffade henne första gången så drar jag nu slutsatsen att du inte gjorde det. Och att du kanske på något sätt visade ditt ogillande mot att din son valde ett förhållande med henne?


    Hon pratade ju om att svärdottern lurat sonen med en graviditet bara för att barnen var oplanerade så.. 
Svar på tråden Förlorad son