Förlorad son

Till #1
Ja - det verkar som att man får leva med denna sorg resten av livet, vilket jag verkligen inte räknat med och ingen kan hjälpa en. Min äldste son, vilken jag har bra kontakt med annars, vägrar befatta sig med detta problem. Han har inga barn än och har nog kanske inte så lätt att förstå detta. Om jag vetat att det skulle bli såhär hade jag aldrig velat ha barnbarn. För mig är det bara en stor sorg och det borde vara tvärtom. Vet att det är väl ingen självklar rättighet att umgås med batnbarnen, men när t ex deras farfar och hans tjej (vilka splittrade vår familj genom otrohet) umgås med barnbarnen känns det ännu mycket märkligare. Jag förstår ingenting. Och mina barns pappas kvinna har inga egna barn för hon har inte kunnat få några. 

Jag har inte fött barn för att en annan kvinna ska kunna vara med dom och mina barnbarn, speciellt med tanke på vad som hänt tidigare. 

Tror det är jättesvårt för människor att förstå hur detta känns om de inte varit med om liknande. Tror det är speciellt svårt för män att förstå. Vi kvinnor får gå igenom så mycket med tanke på graviditet, komplikationer och förlossning, ibland förenat med livsfara som det varit i mitt fall. 

Jag har gjort allt som har stått i min makt för att ?steppa upp?. Har erbjudit min hjälp massor med gånger, som att vara med barnen, vara hundvakt etc men får inget gehör. Min son svarar inte ens i telefon eller på sms,utan är bara sur. Säger att alla rycker och drar i honom, men vi pratar inte och ses inte, så det är inte jag som drar i honom. Allt har bara blivit konstigare och konstigare med honom ju längre tiden gått. Och om min svärdotter ville, borde jag ju kunna träffa barnbarnen, men hon säger bara att det är inte hennes business. Nej - för hon är så nöjd med att ha så många i sin släkt som ställer upp och hjälper till. Hon har inte visat nån som helst vilja till att vi ska ha en bra relation. Hon/dom bor ganska nära både min svärdotters mamma och pappa, vilka är separerade, men har nya partners sen länge. Men jag bor inte många mil ifrån och har bil.

Nej - om min svärdotter visade att hon är intresserad av att ha en bra relation med mig, tror jag inte att min son skulle bete sig som han gör. Jag var mån om att ha en bra relation med mina svärföräldrar, även om jag ibland tyckte att de var på för mycket. Jag tyckte det var viktigt för mina barn att ha bra kontakt med dom. Min svärdotter brukade träffa sin farmor ofta, men det tycks hon helt ha glömt bort. Hennes farmor dog relativt ung. 

Sedan tycker jag att bara det faktum att barnens mormor var vid förlossningen, visar hur otroligt mammabunden svärdottern är. Tror inte det var min sons ide att ha sin svärmor med vid förlossningen. Jag har pratat med många kvinnor och ingen av dessa har velat ha sin mamma med vid förlossningen. Det är ju en sak mellan mamman och pappan. 

Undrar hur många män här hade velat ha sin svärmor med vid förlossningen? Vore intressant att få lite synpunkter från pappor..

Allt var bra till mars i år, dvs vi träffades sonen och jag. men sen efter det blev det helt knäpptyst från honom och även henne. Det hände absolut inget konstigt när vi sågs.

Min son har uttryckt stress, men varför skulle det per automatik innebära att jag ska vara utanför? Nej - sanningen är den att min svärdotter planerar det mesta med sin familj och de närmaste. Hennes bror har också två barnbarn så i den familjen finns det fyra barnbarn att bry sig om. Jag har bara två, men kan inte ens träffa dom.

Men min erfarenhet av män är att de ofta är otroligt dåliga på att odla relationer med sina föräldrar och låter sin tjej sköta allt. Jag tycker det är otroligt slappt. Jag brydde mig mer om mina svärföräldrar än vad deras egen son (alltså mina barns pappa) gjorde. Så den här situationen är mycket märklig. Längtar definitivt inte efter fler barnbarn om ens son beter sig som att barnen ?ägs? av hans tjej och hennes familj. 

Till #12
Hur menar du av naturliga skäl? Förstår inte?
Det naturligaste är väl att barnets båda föräldrar är med vid förlossningen? En riktig man är med vid sitt barns födelse och tar hand om mamman. Jag och mina barns pappa hade aldrig kommit på tanken att ha med nån av våra mammor vid förlossningen. 

Jag har bjudit hem dom massor förut på middagar, jular, restauranger på deras och mina födelsedagar, så det är inte det som är problemet. De senaste gångerna vi setts har inte svärdottern varit med, fast jag frågat om hon vill komma. 

Jag har frågat om jag kan komma förbi, träffa barnen och passa dom om de behöver hjälp, men det passar aldrig.

Och att det skulle bero på mig att min son är dålig på att vårda relationer är helt fel. När han bodde hemma fick han ha massor med kompisar hemma och jag bjöd dom på middag ofta. Snarare är det nog så att han tagit efter sin pappa. Min sons bror tycker också att han är otroligt dålig på att höra av sig, men de är vänner ändå. 

Det var väl en sak att min svärdotters mamma var med på förlossningen, men sen när jag märkte att den släkten tog över allting blev jag himla ledsen. Min sons pappa har tyckt likadant. 

Jag ger upp. Orkar inte kämpa mer, men detta gör mig fruktansvärt ledsen. 

Många skriver om att anklaga, jämföra, martyr osv. Jag har frågat flera gånger om jag kan komma över, om jag kan hjälpa till med något, sitta barnvakt etc men det passar aldrig. Jag har kommit med förslag på dag, men det har inte passat och de har inte kommit med några? motförslag heller. Det är bara svärdotterns familj som duger. Vare sig sonen eller svärdottern svarar i telefon eller på sms. Inte ens om jag önskar god helg ellwr liknande. 

Jag har kämpat som en galning för mina barn och gjort allt jag kunnat. Varit själv med dom i många år och jag har aldrig struntat i dom. Har alltid stöttat dom i deras intressen, sagt att de ska följa sitt hjärta och det som känns bra för dom i deras liv. Nu syftar jag viktiga val i livet, såsom utbildning, jobb, partner med mera. Jag har alltid velat dom det bästa. Skjutsat till fotbollsmatcher, hejat på och hämtat sonen och hans kompisar. Allt detta har jag gjort helt själv utan hjälp av någon partner. Aldrig någonsin varit elak eller slagit dom. Aldrig!! Båda mina söner blev valda till friendsare i skilan. Om de varit dåliga misslyckade människor hade de knappast blivit det. Båda sönerna har bra jobb och är framgpngsrika. Har flera gånger fått höra att jag har så fina barn. Tror inte de blivit så om jag varit en dålig mamma och dålig förebild.
Och jag har aldrig gjort nåt ?fel? i umgänge med mina barn, ej heller barnbarnen. Så det kan ni droppa. Jag säger inte att jag är perfekt, det är det ingen som är. Jag är en helt normal, kärleksfull människa men jag är också unik. Det vet jag. 

Sonens pappa har alltid haft en kvinna. Aldrig varit själv, alltid haft hjälp av både henne och sina föräldrar son levde jättelänge, 20 år längre än mina.
Så jag som verkligen kämpat och gett allt, blir ratad och utanför, medan dom som haft det lätt duger. Jag förstår verkligen ingenting och kan inte tycka annat än att folk är otroligt egoistiska och grymma. Inga fler barnbarn för mig tack. Är det bara JAG som ska bygga upp relationer? Är det bara MITT ansvar? Det är från båda hållen. 

Jag kan bara hoppas att förståndet växer mer hos min son och svärdottern och att de en dag förstår hur märkligt de betett sig. 

Till #27
Stort tack för ditt insiktsfulla inlägg. Det värmer och det känns som att du verkligen förstår vad detta handlar om. Det är precis som du beskriver. Jag har alltid velat min son, svärdotter och mina barnbarn allt väl och jag vet att mina barnbarn tycker jättemycket om mig. Det är precis som att min svärdotter tål inte att barnen gillar mig. Ju fler människor de har att gilla och har omkring sig, desto bättre för barnbarnen. Min svärdotters manliga släktingar tycker också om mig och det är inte populärt hos svärdottern, mormor och gammelmormor. Vet inte om det är nåt sånt som stör dom?

Jag har inte haft några som helst problem med min partners barn och barnbarn. Vi har kommit jättebra överens och min partners vuxna döttrar hör av sig och vill att jag och deras pappa ska vara barnvakter.

Så - det är som du säger. Jag måste leva mitt liv, låta dom leva sitt och det är egentligen sonen, svärdottern och deras barn som är de stora förlorarna. Tiden kommer inte åter och jag sörjer den förlorade tiden med sonen och barnbarnen, men inte mycket mer jag kan göra. 

Det är verkligen inte alltid det är svärmodern det är fel på. Döttrar och mödrar kan tjafsa och bli sura på varandra men ändå fortsätter dom ha en relation. Varför ska det vara så svårt att vara vän med sin farmor? och det är synd att sönerna inte ryter ifrån mer. 

Det är ganska tröttsamt att läsa väldigt oinsiktsfulla inlägg om saker som många inte har en susning om.
Jag kommer ALDRIG förstå hur vuxna barn med egna barn tänker eller snarare inte tänker. Jag har tagit hand om mina barn under deras uppväxt helt själv i massor med år utan hjälp av någon. Levt på existensminimum, men mina barn har aldrig lidit brist på kärlek, omtanke, mat och annat livsnödvändigt. Jag sparade alla pengar till mina barn när de bodde med mig varannan vecka. Åt inte mat på kvällarna när jag var själv. Hade inte råd. Men jag klarade mig alldeles utmärkt ändå, då jag var ung, pigg och frisk. Jag har ALLTID satt mina barn främst när de bodde hemma. 
Däremot har deras pappa ALDRIG haft dålig ekonomi. Alltid bott med en partner och de har hjälps åt med allt och haft gemensam ekonomi.
Det är endast jag och mina barn som haft inblick i vårt liv och mina barn vet hur jag kämpat för att få det att gå ihop. Tack och lov fick jag ett mycket mer välbetalt jobb när barnen blev lite äldre och då blev allt mycket lättare. 

De som inte varit i den situationen jag varit i har ingen aning om hur det är.

Tack till Dig #42🤗Så fint skrivet.
Jag ville i min förtvivlan ventilera min sorg över hu saker blivit. Kontakten med sonen och svärdottern har försämrats nåt helt otroligt sen de fick barn och svärdottern cocoonar mycket riktigt med sin släkt och familj och sonen bara hänger med. 

Första gången jag träffade min svärdotters mormor, med mamman och mostern var när första barnbarnet var bara ett par månader. Nästan det första gammelmormor sa till mig med ett vinglas i handen, som nästan alltid, var när hon stint stirrade mig i ögonen och sa - i den här familjen håller vi ihop minsann!!! Och hon sa inte det med en snäll röst. Jag blev helt paff och visste inte vad jag skulle säga. Har aldrig varit med om att nån man träffar för första gången säger så. Där satt jag ensam med denna ?kvinnomaffia? och min son gick runt i bakgrunden. Kan inte säga att jag kände mig särskilt välkommen och jo tack - det har jag fått känna på, att de håller ihop minsann. 

Jag brukar aldrig dricka alkohol när jag har träffat barnbarnen. Ej heller röker jag. Däremot snusar båda föräldrarna vilket jag tycker är ganska så ofräscht men har aldrig kommenterat detta. Svärdotterns familj dricker alltid vin när de ses. Har aldrig träffat dom utan att de dricker alkohol och de har haft röjfester inpå småtimmarna, när iaf första barnbarnet var väldigt litet. det har jag aldrig haft med mina barn. 

Min son har förändrats massor sen han blev pappa och tyvärr inte till det bättre. Känns som att han tappat sin identitet på nåt konstigt sätt. Jag tycker iaf att jag utvecklades till en bättre människa efter att jag fick barn, vilket säkert de flesta blir tror jag.

Mina barns pappa var otrogen mot mig med sin kollega när min mamma var döende i cancer ett halvår. Hon blev bara 61 år och barnen var bara 5 o 3. Min pappa hade dött tre år tidigare. Det var helt fruktansvärt att mista mina föräldrar och sen detta svek. Och nu träffar han och hans nya barnbarnen. Allting är mycket märkligt. Jag förstår ärligt talat ingenting.

Ska försöka samanfatta mina tankar kring alla inlägg som gjorts kring min trådstart.
Tackar alla som engagerat sig på olika sätt🤗
Jag är en person som älskar människor. Jag har inget ont uppsåt. Det är inte min grej.
Jag blir fruktansvärt ledsen över revirpinkeri från människor med låg självkänsla och förutfattade meningar.
Ska jag som farmor vara fullständigt likgiltig? Tänka att min son, min svärdotter, mina barnbarn behöver inte mig? Jag är bara luft?? Men min svärdotters familj surrar runt där som flugor och vill inte veta av mig?

Min svärdotter mådde ?skit? rent ut sagt innan hon blev ihop med min son. Min son är en otroligt godhjärtad människa, som min svärdotter och hennes familj drar fördel av. De är helt överlyckliga för att min son blev ihop med henne. Barnen var inte planerade. Hon hade ?missat? att ta sitt piller?Ja, jag vet att som man ska man skydda sig för att inte göra någon med barn, men han litade på henne.

Om hon hade varit en bra människa, hade hon också ansträngt sig för att vi ska ha en bra relation. Jag brydde mig massor om mina svärföräldrar och såg till att vi hade kontakt.

Jag vet att allt står inte rätt till där (fått höra saker av andra också) men de får sköta sitt liv. Men jag känner mig fruktansvärt ledsen över allt. Jag är inte så ung och det är hemskt att inte kunna umgås med sin son och barnbarnen. Det är svärdotterns familj som äger barnen.

En sak är jag iaf glad över... Ja - jag vet att det låter konstigt (iaf för ni som inte har barn), det är att jag och min son var med när mitt första barnbarn tappade sista biten av navelsträngen, ett par veckor efter att hon fötts. När man kapar av navelsträngen efter förlossningen, blir det en stump kvar.

Varför kan inte farmödrar få glädjas över sina barnbarn? Vi har ju fött våra barn, vilka är upphov till nya liv. 

Jag är definitivt inte en fördömande person. Folk kan göra vad de vill ?, så länge de är schyssta och inte gör varandra illa.
Vad jag aldrig kommer att förstå är att svärdotterns familj, t ex gammelmormor dansar med barnbarnen glad i hatten efter några glas, och min svärdotter och sonen tycker det är kul? Jag har aldrig gjort det och om jag gjorde det, skulle svärdottern och min son tycka att det vore helt förskräckligt.
Varför är det så? Kan någon förklara)

Det är många som kommer med tips här och jag tackar för engagemanget.

Jag har testat allt för att försöka få till en bra kontakt med sonen och svärdottern. Har kommit med förslag på dag om att träffas, frågat när det skulle passa dom, men inget svar. Ingen av dom svarar när jag ringer och de svarar inte på sms. Jag åkte till dom en gång utan att ha kunnat få kontakt innan och då blev min son jätttearg. Han var själv med barnen då. Det här var en eftermiddag. Han ville knappt släppa in mig.

Jag är absolut inte fördömande vad gäller om folk vill dricka vin etc. Däremot är min son otroligt fördömande mot mig. Hans tjejs familj kan göra vad som helst, men om jag hans mamma skulle göra samma saker, så är det helt förskräckligt.

En sak vet jag att de tog otroligt illa vid sig var när jag ifrågasatte deras användning av mobiler, ipads och TV för barnen. De använde mobiltelefon som tröst och barnvakt åt deras några månader gamla bebis och jag sa väl vid nåt tillfälle att det inte år så bra för barnen, att de är för små och att hjärnan kan ta skada. Morfar har adhd och då är det extraviktigt att inte stinulera små barns hjärnor med sånt. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls. Det har ju debatterats och skrivits massor om detta. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt om man ifrågasätter sånt. 

Jag kan inte göra nåt mer och om vi ska kunna ha kontakt är det nu bara helt upp till dom om vi ska kunna ha det. Jag får väl vänta tills mina barnbarn blir så stora att de själva kan bege sig till mig. Jag bor bara ett par mil bort. Men jag kommer aldrig tycka att är ok att föräldrarna förvägrar barnen kontakt med mig. Det är inte rätt mot barnen. Det är inte barnens val.

Jag tycker det är helt otroligt märkligt att vissa här inte förstår vilken smärta och sorg det är att inte kunna träffa sin son och sina barnbarn? Ni som är med om detta, berätta gärna hur det känns. Är ni glada och bara rycker på axlarna åt det som ingenting? 

Det är vi kvinnor som föder barnen. Jag har varit på väg att mista mitt liv ett par gånger innan mina barn kom till världen. Vad fick pappan offra? Ingenting! Min/vår belöning var dels att han med sin otrohet splittrade familjen i en riktig livskrissituation. Slängde mig ur huset och brydde sig inte ett dugg om var hans barn och jag skulle bo. Han hjälpte inte till med nånting, dvs hjälpa till med att leta efter boende åt sina barn eller annat i samband med det. Det viktigaste för honom var att flytta ihop med sin nya direkt jag flyttat ut. Inte ok mot barnen. De hann ju aldrig vänja sig vid henne. 

Vad som är det märkliga i det här är att min son och min svärdotter verkar tycka att hans pappa och hans tjej är så bra människor, att det är dom som är värda att få träffa barnbarnen. Men min sons pappa har också själv sagt att svärdotterns familj är på alldeles för mycket. Jag som absolut inte gjort nåt fel i det här får inte träffa barnbarnen. Det är de fula och falska människorna som belönas. Men jag tror på karma. Det gör jag. Ingen är perfekt. Vi gör alla våra fel, men det finns absolut ingen rättvisa i det här. Som jag skrev förut brydde jag mig massor om mina barns farföräldrar, medan barnens pappa inte ringde min mamma förrän hon låg på sin dödsbädd. Min mamma var en otroligt fin och kärleksfull människa. Hon dog nästan i min famn med alla sina barn omkring sig och vi sjöng för henne när hon dog. Är jag en hemsk människa? Har jag en grandios självbild? På vilket sätt? 

Men tyvärr måste jag konstatera att min son har ärvt eller tagit efter sin pappas kyliga och oempatiska sätt. När mina barns farfar dog, ville inte min då tonårige son ta farväl av sin farfar, vilket min två år äldre son gjorde. Så mina söner är olika på så sätt. 

Och att om jag tog hand om barnen varannan vecka helt själv i flera års tid, skulle det enligt vissa inte vara nånting? Det är inte lätt att jobba heltid, lämna barnen tidigt på morgon och hämta efter jobbet med alla kvällsbestyr. Barnens pappa hade ju sin tjej och sina föräldrar som hjälpte till massor, så han hade det hur lätt som helst. Jag avskydde för övrigt att behöva vara ifrån mina barn. Jag födde inte mina barn för att behöva vara ifrån dom.

Det märks ganska tydligt i inläggen här att vissa har inte så mycket livserfarenhet och vet inte riktigt vad de skriver om. Det märks när någon med erfarenhet skriver om saker. 

Jag är absolut inte dömande vad gäller alkohol. Jag tycker det är jättegott med vin. Men min son tycker att det är bara hans tjejs familj som kan dricka vin, inte hans mamma. Han tycker att jag måste vara perfekt. Det är så lustigt?

Apropå skärmtid. Att lägga en iphone framför näsan på en sexmånaders baby är inte hälsosamt. Ej heller att sätta dom framför en stor flimrande TV-skärm som är på hela dagarna. Det här är verkligen inget jag tjatat om utan nämnt det endast en gång och ska de då tjura för en sån sak i all evighet? Det är ju bara superfånigt! Man kan ju undra vad äkningen av alla diagnoser hos barn beror på?? Det är ju bara fakta och inte taget ur luften. 

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2023/11/barnlakarforeningen-ger-ut-konkreta-rad-om-skarmtid-for-barn/

Jag kommer ihåg att jag blev ledsen när mina barns farmor anmärkte på hur ofta jag ammade. Barnmorskan hade sagt att jag kan amma hur mycket jag vill när bebisen är hungrig, men min svärmor hade lite svårt att förstå detta eftersom hon hade fött barn för länge sen och tillhörde den gamla generationen där allting var så strikt reglerat. Jag var så glad att amningen fungerade så bra med båda barnen och tyckte att det var jobbigt att svärmor la sig i. Men det gjorde oss inte till ovänner för det. Hon förstod sen att det var andra tider och fattade att jag tog hand om barnen alldeles utmärkt. Och jag var så himla glad att jag kunde amma barnen upp till eth års ålder. Inte helt hela tiden, men ändå delvis. Bröstmjölk är jättenyttigt för barnen. Vet dock att alla inte kan amma och det måste man ha respekt för. 

Ni som kommenterar mitt inlägg, läs åtminstone vad jag skrivit innan ni skriver. JAG dömer inte människor som dricker vin. Min son dömer mig om JAG dricker vin. Därför vill jag inte dricka vin med sonen och svärdottern. Jag har aldrig röjt och festat som mina söner eller deras kompisar, men det är inget jag fördömer. Däremot är jag dödstrött på fördömanden från andra om jag skulle bli lite glad i hatten nån gång. 

När jag skrev att jag blev ?slängd? ut ut huset var det bildligt talat. Det var omöjligt att bo kvar eftersom exet ville att hans nya skulle flytta in. Det var han som tyckte så himla synd om SIG, när jag miste mina föräldrar inom loppet av tre år. HAN var tvungen att trösta sig med en ny kvinna och ha sex. Det var ju helt förskräckligt att jag inte hade så värst mycket sexlust med småbarn, nattvak och sorg efter mina föräldrar. Att jag sen tycker det är helt obegripligt att han och hans tjej, som inte kunnat få egna barn ska umgås med barnbarnen men inte jag, borde vem som helst förstå att det känns inte lätt. 

Ni som kommenterar och uttalar er fördömande och nedlåtande mot mig kan knappast ha varit ned om liknande. Om ni har - berätta gärna hur det fungerat och om ni är så förstående mot partners som svikit er så. Det krävs otroligt mycket för att man ska kunna vara så förstående, förlåtande och tycka att de förtjänar att umgås med barnbarn, vilka inte funnits utan mig. 

Men det är ingen ide att förklara för människor som inte förstår. 

Jag har pratat med professionella om detta, men tyvärr inte fått särskilt mycket hjälp. Har föreslagit min son att gå med mig och prata men han vill inte.

Min svärdotter har flera gånger sagt att barnen (de är två) inte var planerade. Ok - om inte det första var planerat, men även det andra?😳Hon sa också att barn brukar väl inte vara planerade?? Det är ju lite konstigt att resonera så. Och hon satt ju långt innan och var så fascinerad av dessa TV-program om unga mammor, teen-age-moms och som att barn är nåt slags leksaker man skaffar. Mina barn var högst önskade och planerade. De var inga ?olyckshändelser?. Sen har ju svärdottern fått otroligt mycket hjälp av sin mamma och släkten också. Varför skaffar man barn och iskallt räknar med att alla ska hjälpa till? Jag har iofs jättegärna velat hjälpa till men inte kunnat. Men när jag/vi fick barn var jag helt på det klara med att ta hand om barnen själv och förväntade mig inte hjälp med dom. 

Vissa undrar vad mitt ex har med allt att göra. Är det svårt att förstå att jag tycker det är mycket märkligt att mina barns pappa som svek oss och splittrade familjen, umgås med barnbarnen, men inte jag? Hur kan det vara svårt att förstå? Är det fint att vara otrogen mot sin kvinna som varit på väg att mista livet och gett en två barn och som mist båda föräldrarna på kort tid? Tycker ni att det är en fin, klok och kärleksfull handling? Hela mitt liv raserades och jag har mist otroligt mycket av mina barns liv. Absolut inget jag hade drömt om. Ändå klarade jag av situationen och har tagit hand om mina barn. Jag hade lika gärna kunnat vara död idag med tanke på hur fruktansvärt dåligt jag mådde efter allt som hände.

På frågan om jag tyckte om min svärdotter från början?Jag hade inget emot henne och vi pratade mycket med varandra. Hon var mycket hos mig när sonen bodde hemma. Hon skaffade hund och han var hos mig massor också och som jag var hundvakt åt en hel del.
Allt förändrades när de fick barn. Hon/de försvann in i den släkten mer och mer och svärdotterns mamma blev som en extramamma åt barnbarnen, liksom svärdotterns pappa blev extrapappa. Han fick för övrigt barn nästan samtidigt med sin nya kvinna, som sin egen dotter. Så som ni kanske förstår så är det ganska rörigt.

Jag har föreslagit massor med gånger om vi kunde ses. Frågat vad de vill eller vad kan vi göra för att få bättre kontakt. Men ingen respons. Så är läget. 

Jag har aldrig försökt påverka mina barn till att ta avstånd från deras pappa. De vet vad som hänt. Hade varit helt omöjligt att hemlighålla det. De visste att deras pappa träffat en ny, sin kollega. Hans ?nya? flyttade ju in direkt samma helg jag flyttade ut. Det var inte ok mot barnen. Allt gick glck för fort och det tycker även psykologer. Mina barn sörjde vår separation och att jag deras mamma inte längre bodde med dom och då kommer en ny kvinna helt plötsligt och ska ta över efter 16 års relation, fast barnen var 6 och 4 då. Man gör inte så mot barn. Min äldste son mådde jättedåligt och det var jag (inte barnens pappa) som fick skit för det också. Förskolepersonalen vände sig till mig istf att prata med pappan, som faktiskt hade söndrat familjen. Det var jag som fick trösta barnen, när de var ledsna hos mig pga vad som hänt eller när de saknade mig. Min äldste son tycker inte att det var ok hur pappan handlade. Det har han aldrig tyckt, men han har kontakt med pappan ändå. 

Jag är absolut inte bitter över att jag inte haft massor med hjälp av andra med mina barn. Min egen mamma tog hand om en stor barnaskara så gott som själv, så jag har aldrig tyckt synd om mig för det. Min mamma har gett mig en enorm styrka, med tanke på hur stark hon var. Jag är glad och stolt över vad jag gjort och jag vet att det inte varit lätt. Jag har alltid varit helt inställd på att ta hand om mina barn själv, tillsammans med deras pappa, när vi var tillsammans och definitivt ännu mer när jag bara kunde ha dom på halvtid. Det är väl bra om man kan få hjälp av andra, men det är inget man ska kräva eller räkna?med. Ens barn är ens eget ansvar, inte andras.

Jag är verkligen glad och tacksam att jag klarat av det jag gjort, när mina barn bodde med mig. Och mina barn är det käraste jag har. Så tänker väl varje normal förälder? Annat vore ju konstigt. 

Jag hoppas och vill tro att min son och hans tjej kommer till mer insikt om saker längre fram. 

För er som undrar. Tror ni inte att jag bett om ursäkt? Jag har bett om ursäkt massor med gånger för fel jag begått och för fel som jag inte ens vet om. Jag har hur många gånger som helst bett om ursäkt och sagt att jag är bara en människa, inte perfekt och det vill jag inte vara heller. Ingen är perfekt..Men sen finns det människor som aldrig ber om ursäkt vad de än gör.

Jag har smsat, ringt och mailat. Bett om ursäkt muntligen och skriftligen. Men det är fullständigt dött på den sidan. Nu är det bara upp till dom att göra det de känner för.

Det är verkligen otroligt komiskt att kalla mig gränslös😊Jag har alltid varit artig, tagit hänsyn, inte trängt mig på och om vi pratat i telefon har jag alltid frågat om de har tid eller om jag stör. Har aldrig kommit oanmäld, förutom en enda gång under alla år när jag inte fått tag på min son på länge. Och då var jag orolig.

Svärdotterns familj kan i princip åka skytteltrafik till dom, annäld eller oanmäld. Och jag har nästan aldrig kunnat umgås med min son och barnbarn, utan att någon ur den familjen dykt upp oanmäld. Det har inte varit några åsikter om det. Men några i den släkten är till åren komna, så släkten kommer att krympa av förklarliga skäl som det gör.

Ingen kan tvinga någon att tycka om en, det vet jag. Men det finns familjer och grupperingar av människor som helst vill umgås med sin egen familj och vill inte släppa in andra. Då får det vara så. Jag har en väldigt stor släkt, så det finns andra. Men jag är ju självklart ledsen för det här med sonen.

Jag har inga problem med min partners barn eller barnbarn. Har aldrig haft det.