Förlorad son

Det är många som kommer med tips här och jag tackar för engagemanget.

Jag har testat allt för att försöka få till en bra kontakt med sonen och svärdottern. Har kommit med förslag på dag om att träffas, frågat när det skulle passa dom, men inget svar. Ingen av dom svarar när jag ringer och de svarar inte på sms. Jag åkte till dom en gång utan att ha kunnat få kontakt innan och då blev min son jätttearg. Han var själv med barnen då. Det här var en eftermiddag. Han ville knappt släppa in mig.

Jag är absolut inte fördömande vad gäller om folk vill dricka vin etc. Däremot är min son otroligt fördömande mot mig. Hans tjejs familj kan göra vad som helst, men om jag hans mamma skulle göra samma saker, så är det helt förskräckligt.

En sak vet jag att de tog otroligt illa vid sig var när jag ifrågasatte deras användning av mobiler, ipads och TV för barnen. De använde mobiltelefon som tröst och barnvakt åt deras några månader gamla bebis och jag sa väl vid nåt tillfälle att det inte år så bra för barnen, att de är för små och att hjärnan kan ta skada. Morfar har adhd och då är det extraviktigt att inte stinulera små barns hjärnor med sånt. Barn under två år ska inte ha skärmtid alls. Det har ju debatterats och skrivits massor om detta. Jag tycker inte det är ett dugg konstigt om man ifrågasätter sånt. 

Jag kan inte göra nåt mer och om vi ska kunna ha kontakt är det nu bara helt upp till dom om vi ska kunna ha det. Jag får väl vänta tills mina barnbarn blir så stora att de själva kan bege sig till mig. Jag bor bara ett par mil bort. Men jag kommer aldrig tycka att är ok att föräldrarna förvägrar barnen kontakt med mig. Det är inte rätt mot barnen. Det är inte barnens val.

Ni som kommenterar mitt inlägg, läs åtminstone vad jag skrivit innan ni skriver. JAG dömer inte människor som dricker vin. Min son dömer mig om JAG dricker vin. Därför vill jag inte dricka vin med sonen och svärdottern. Jag har aldrig röjt och festat som mina söner eller deras kompisar, men det är inget jag fördömer. Däremot är jag dödstrött på fördömanden från andra om jag skulle bli lite glad i hatten nån gång. 

När jag skrev att jag blev ?slängd? ut ut huset var det bildligt talat. Det var omöjligt att bo kvar eftersom exet ville att hans nya skulle flytta in. Det var han som tyckte så himla synd om SIG, när jag miste mina föräldrar inom loppet av tre år. HAN var tvungen att trösta sig med en ny kvinna och ha sex. Det var ju helt förskräckligt att jag inte hade så värst mycket sexlust med småbarn, nattvak och sorg efter mina föräldrar. Att jag sen tycker det är helt obegripligt att han och hans tjej, som inte kunnat få egna barn ska umgås med barnbarnen men inte jag, borde vem som helst förstå att det känns inte lätt. 

Ni som kommenterar och uttalar er fördömande och nedlåtande mot mig kan knappast ha varit ned om liknande. Om ni har - berätta gärna hur det fungerat och om ni är så förstående mot partners som svikit er så. Det krävs otroligt mycket för att man ska kunna vara så förstående, förlåtande och tycka att de förtjänar att umgås med barnbarn, vilka inte funnits utan mig. 

Men det är ingen ide att förklara för människor som inte förstår. 

Jag har pratat med professionella om detta, men tyvärr inte fått särskilt mycket hjälp. Har föreslagit min son att gå med mig och prata men han vill inte.

Min svärdotter har flera gånger sagt att barnen (de är två) inte var planerade. Ok - om inte det första var planerat, men även det andra?😳Hon sa också att barn brukar väl inte vara planerade?? Det är ju lite konstigt att resonera så. Och hon satt ju långt innan och var så fascinerad av dessa TV-program om unga mammor, teen-age-moms och som att barn är nåt slags leksaker man skaffar. Mina barn var högst önskade och planerade. De var inga ?olyckshändelser?. Sen har ju svärdottern fått otroligt mycket hjälp av sin mamma och släkten också. Varför skaffar man barn och iskallt räknar med att alla ska hjälpa till? Jag har iofs jättegärna velat hjälpa till men inte kunnat. Men när jag/vi fick barn var jag helt på det klara med att ta hand om barnen själv och förväntade mig inte hjälp med dom. 

Vissa undrar vad mitt ex har med allt att göra. Är det svårt att förstå att jag tycker det är mycket märkligt att mina barns pappa som svek oss och splittrade familjen, umgås med barnbarnen, men inte jag? Hur kan det vara svårt att förstå? Är det fint att vara otrogen mot sin kvinna som varit på väg att mista livet och gett en två barn och som mist båda föräldrarna på kort tid? Tycker ni att det är en fin, klok och kärleksfull handling? Hela mitt liv raserades och jag har mist otroligt mycket av mina barns liv. Absolut inget jag hade drömt om. Ändå klarade jag av situationen och har tagit hand om mina barn. Jag hade lika gärna kunnat vara död idag med tanke på hur fruktansvärt dåligt jag mådde efter allt som hände.

På frågan om jag tyckte om min svärdotter från början?Jag hade inget emot henne och vi pratade mycket med varandra. Hon var mycket hos mig när sonen bodde hemma. Hon skaffade hund och han var hos mig massor också och som jag var hundvakt åt en hel del.
Allt förändrades när de fick barn. Hon/de försvann in i den släkten mer och mer och svärdotterns mamma blev som en extramamma åt barnbarnen, liksom svärdotterns pappa blev extrapappa. Han fick för övrigt barn nästan samtidigt med sin nya kvinna, som sin egen dotter. Så som ni kanske förstår så är det ganska rörigt.

Jag har föreslagit massor med gånger om vi kunde ses. Frågat vad de vill eller vad kan vi göra för att få bättre kontakt. Men ingen respons. Så är läget. 

För er som undrar. Tror ni inte att jag bett om ursäkt? Jag har bett om ursäkt massor med gånger för fel jag begått och för fel som jag inte ens vet om. Jag har hur många gånger som helst bett om ursäkt och sagt att jag är bara en människa, inte perfekt och det vill jag inte vara heller. Ingen är perfekt..Men sen finns det människor som aldrig ber om ursäkt vad de än gör.

Jag har smsat, ringt och mailat. Bett om ursäkt muntligen och skriftligen. Men det är fullständigt dött på den sidan. Nu är det bara upp till dom att göra det de känner för.