Anonym (TS) skrev 2023-11-30 20:50:22 följande:
Jag tänker att en diagnos skulle ge honom mer insikt och att en anledning till att han inte vill ha en utredning är för att han inte vill få bekräftat att han är "annorlunda". Han vet det nog själv innerst inne, men lever i förnekelse.
Jag har pratat allvar med honom flera gånger. Försökt ge konkreta exempel t ex men han kommer med olika försvarstal. Vi har varit tillsammans i många år och jag har fått dra ett stort lass i hemmet. Jag har under dessa år aldrig hört honom ta ansvar, be om ursäkt för något som blivit fel eller liknande utan han skyller systematiskt ifrån sig. Vill gärna vända det till mig. T ex om jag påtalar att det blivit fel i konversationen med ett av barnen kan hans svar vara "Varför pratade inte du om detta med denna istället?" Istället för att ta ansvar att det blev fel och be om ursäkt. När jag försöker hjälpa med rutiner och struktur struntar han i att använda verktygen.
Jag tänker att det finns ett motstånd i att få "på papper" att han har en diagnos för med det kommer ett ansvar att göra en förändring. Det är lättare att låtsas som ingenting och skylla på mig, än att faktiskt ta tag i de problem som finns. Han vet ju att ett liv med diagnos kräver struktur, rutiner, att leva ganska inrutat, att han skulle vara tvungen att prioritera bort specialintressen för att vara en mer närvarande pappa, att ha larm, scheman etc för att få ihop rutiner osv. Han vill helt enkelt inte det, för han förstår inte att andra mår dåligt av hans nuvarande beteende och förstår inte andras känslor. För honom är det inget problem. Han kan ibland säga "Det enklaste skulle vara att bo själv" t ex. Han förstår inte konsekvenserna för familjen, utan ser endast sina egna behov.
Varför tror du att en diagnos skulle ge honom insikt?
Och varför tror du att han skulle ändra sig och allt skulle bli bättre med en diagnos?
