Djurvänner - hjälp mig att tänka rätt

I min familj har vi alltid varit intresserade av djur. Jag har alltid haft djur så länge jag kan minnas och var glad när även dottern intresserade sig. Hon fick först en hamster som hon tog väldigt väl hand om. När hamstern dog ville hon ha ett lite större djur och vi köpte två fina marsvin, allt hade ju gått så bra. Vi pratade mycket innan om ansvaret, hon lånade böcker, såg filmer och ville lära sig allt. 

Intresset dog snabbt när de väl kom hem till oss och nu sitter vi här med två fina killar som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. De har alltid ren bur, mat och vatten, men ingen som pysslar med dom. Jag har pratat med henne otaliga gånger om att det inte är det här vi kom överens om och hon lovar dyrt och heligt att skärpa sig. Inget händer - förutom att jag ständigt tjatar. 

Djurvännen i mig säger att vi ska behålla dom, så att de får slippa flytta runt, men också så att hon förstår att djur inte är en leksak som man bara tröttnar på och glömmer bort. Den andra djurvännen i mig säger till mig att sälja dom, så att dom får komma till någon som har intresset och lusten att ge dom uppmärksamhet. Marsvinen är 4 år gamla och har väl en 2 år kvar cirka.

Hjälp mig att tänka rätt här.