”Bonusmamma”
Behöver bara skriva av mig och kommer säkert få skit kastat på mig, och kan komma att bli en hel novell detta.
Träffade en man för 3 år sedan och det sa bara klick, allt jag kände jag gjort fel i mitt tidigare förhållande bara släppte och allt var/är enkelt. Vi kan prata med varandra om allt vi har diskussioner och bråk, men vi pratar om det det rinner liksom inte bara ut i sanden. MEN till bråken ALLA bråk handlar om hans ex och barn som han har 3 barn med. Jag har själv 3 barn, 1 på heltid och 2 varannan vecka. Han HADE sina barn varannan vecka.
I början av förhållandet är det så att hans ex skickar massa sms/snapchats om hur jag kan vara hos honom hur han eller jag kan låta mina barn vara där när DERAS GEMENSAMMA barn inte är där, hur mina barn kan få sova i DERAS barns rum leka med deras saker. (Som de för övrigt inte gjorde, va aldrig ens inne på deras rum)
Allt detta bara fortsatte eskalera, hon blandade tom in ?deras? hund som inte fick vara hos mig när han arbetade, då erbjöd han att hon kan ta hunden helt inte bara låna några timmar nån dag när det passar, men det borde han ju förstå enligt henne att det går ju inte med 4 barn som hon har då (ett nytt med sin nya som hon lämnade min sambo för).
Mina barn blev kallade både det ena och det andra av henne. När våra barn väl introducerades efter ett par månader hade de skitkul, några är i samma ålder så de har verkligen jättekul ihop.
I allt detta kaoset framkom att de hade väl skickat endel sms/snaps till varandra (enl mig otrohet) och detta skickade hon till mig både på sms/messenger och instagram och förklarade hur det låg till och hur min sambo är och hur jag kan låta mina barn vara hos honom etc?
eftersom vi pratar han och jag så efter ett utflipp och panik pratade vi om detta han visade det som fanns att se, och har verkligen i 3 års tid så dåligt samvete för detta då det ibland bubblar upp till ytan då jag fick en sån riktig käftsmäll när jag fick detta av henne. MEN vi gjorde ju inte slut då heller utan pratade med varandra.
Vi flyttade ihop efter drygt 1 år, hon sa till honom att jag måste flytta för det kunde jag ju då jag fortfarande hade kvar min lägenhet (hyrde ut i andra hand).
Detta fungerade ju inte heller så nu va det barnen hon kunde använda i sin kamp att dela på oss.
Det började med äldsta barnet att han tyckte det va stimmigt hos oss när alla va där (vi hade barnen då varannan vecka och de sågs endast fre kväll till -må morgon alltså en helg, resten av tiden hade våra respektive barn tid med sin egen förälder och inga bonussyskon ett upplägg som vi tyckte va jättebra)
slutade med att barnet åkte tillbaka till mamman innan helgen och min sambo fick börja betala underhåll för nåt han tänkte va snällt mot barnet om det upplevdes stimmigt då vi även höll på att bygga EGNA rum till ALLA barn.
Mamman till hans barn ifrågasatte precis allt vi gjorde/gör med barnen varför de inte är på träning varför de inte går på match egentligen allt vi gjorde, att de fick läss att de fick myggbett, att MIN hund skulle bitit barnen, jävligt pinsamt där då jag hade stor hund så borde varit ett rejält bett, men framkom ju sem att det va ett hamsterbett, men ja ni förstår ALLT vi gjorde va fel.
Jag försökte skapa en relation med barnen spec med ett av dem då vi hade samma intressen. Men detta fick jag inte göra, jag fick likaså inte vara med och titta på matcher eller övriga fritidsaktiviteter hon sa att de har en mamma, jag fick inte hjälpa min sambo hämta på fritids/förskola även om jag slutade mycket tidigare än honom då fick han skit.
De gick på samarbetssamtal men soc går hela tiden på hennes sida, de vägrar läsa sms som han och jag fått där det klart och tydligt står det hon blånekar på samtalen. Min sambo säger han blir så arg så han kommer sig knappt för kunna säga någo, medan denna kvinnan är väldigt vältalig och bra på att formuöera sog i slrift. Ibland när man läser smsen tror man på det själv för det låter så sånt tills man kollar ett par sms bort där hon skrivit något helt annat.
Aja tillslut orkade inte min sambo så det skrevs avtal och hon blev boendeföräldern, och barnen kommer då till oss varannan helg och vissa lov. Men trots detta lilla umgänge som det då kallas att han har fortsätter hon förstöra, lägga sig i. Vi vet att vi kan strunta i detta men det tär och jag ser ju hur min sambo är dagarna barnen inte är här och när de är här. Han kryper för dem, vågar inte säga till, tassar på tå kuvad inför barnen kanske även mig tyvärr. Men fråmst för han får sms dagen de ska komma eller dagen innan med ?förhållningsregler? eller kalasinbjudningar som är med någon dags varsel, likaså när han lämnat kommer det noveller om olika saker.
Vissa saker tar hon från himlen vissa saker vet jag kommer från barnen, detta har skapat att jag känner mig otrygg i mitt eget hem (deras också) jag märker redan dagen innan de kommer hur jag börjar må dåligt. Tånker nej nu ska jag ge det en chams, men så fort jag ser dem är det som om hela min värld rasar och jag mår skit rent ut sagt. Vet att det inte är deras fel, att de är barn, men också att minsta lilla som händer eller vi gör här hemma får min sambo skot för och mår piss sen, när han låmnat barnen kan han inte sova på ett par dygn för det gnager i honom jämt. Jag litar inte på barnen eller fråmst inte det äldsta då det känns som han spelar ut föräldrarna och alltid går på mammans sida för där får han det senaste hela tiden.
nu har det gått så långt att han fått en ståmning om ensamvårdnad och byte av helg till den helgen vi har ?själva? förutom mitt barn som bor här på heltid och att hon då ska se till att bonussyskonen kan träffas. Hur då? Genom att även ha kontroll på mitt och mitt ex planering med våra barn? Hon vet att vi har det tight ekonomiskt men ska ändå ha mer och eftersom det gått till tingsrätten blir det dyra advokatkostnader för honom (mig). Jag vill inte betala för detta, men remt krasst drabbar det ju mig också som det även gjort när han betalar underhåll och jag får stå för deras ?basic? garderob som de måste ha här och annat.
jag och sambon har gått till parterapeut och pratat om problemet jag har med barnen att det knyter sig att jag känner en form av ?hat? gentemot dem fast jag innerst inne vet att det inte är dem jag kånner så inför men de är de som är närmst modern.
Hon föreslog särbo och det är något jag också lagt fram för honom, men han ser det som ett avslut då och det är egentligen inget jag vill. För dagarna när hans barn inte är här är han glad påhittig,verkar må bra och alldeles perfekt i mina ögon Och vi har verkligen så kul, han är min bästa vän och samtidigt den människan jag älskar och vill leva med i resten av mitt liv (klyschigt jag vet)
Kan tillägga att inte en gång har hon hälsat på mig, utan jag behandlas som luft om vi nu råkat på varandra i nåt sammanhang jag ändå går på trots att hon inte vill.
Det är så mycket mer kring detta och jag själv känner att vill jag leva såhär? Vill jag känna såhär till barnen flyttar hemifrån bara för att han är DEN som man önskar man träffade för många år sen den man önskar va personen man hade bildat familj med.
han säger själv att han är så avundsjuk på folk som inte har barn pch hade han vetat att det skulle bli såhär hade han valt att aldrig skaffa barn. Att han ens tänker och känner så är så fruktansvärt och jag känner att just nu är det hennes hat gentemot mig som skapat detta.
Mina barn är mitt allt jag har sagt stt hade han känt så som jag berättat för honom att jag känner för hans barn hade jag lämnat honom på studs och att jag inte förstår hur han kan vilja leva med mig som känner såhär. Ibland är jag så elak vid honom kan jag känna för att snälla människa be mig dra åt helvete och lämna mig på gatan i princip för ingen ska behöva leva med någon som känner så som jag känner inför hans barn. Jag behandlar dem som luft eller mestadels undviker dem, går in i vårt sovrum tills de lagt sig, när mina barn väl kommer då lever jag upp då ser jag ju barnen ha kul skratta och busa. Och blir istället ledsen hur fan det har blivit såhär.
förmodligen eno sammanhängande text precis lika osammanhängande som det är i mitt huvud.
Är det fler som känner så gentemot ?bonusbarn? eller känt och lyckats vända det?