Anonym (Hur vet man?)

Sun 1 Oct 2023 18:26

67 svar

Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...

Som rubriken antyder är jag mitt uppe i grubblerier kring att stanna eller lämna min nuvarande relation. Tankarna snurrar i det oändliga och jag vet varken ut eller in. Hur ska man kunna välja och sedan känna sig trygg med sitt val? Situationen är så komplex och det känns som att vad jag än gör så kommer det bli överväldigande tungt....

Min man och jag är i 35 årsåldern utan barn. Vi är välutbildade med bra jobb och en god ekonomi. Vi blev tillsammans för över 10 år sedan under studietiden och har varit gifta i ca 5 år. Gemensamt har vi ett intresse för resor och god mat och har förmånen att kunna njuta av detta, livets goda. Vi jobbar mycket båda två och har olika arbetstider så vi ses inte jättemycket och så har det varit under flera år.

Redan från början hade vi ett ganska stormigt förhållande med mycket passion men även en del gräl. Det sexuella dog tyvärr för mig något år in i relationen efter ett svek från min mans sida. Jag var dock så kär i honom att jag valde att stanna kvar och han har varit otroligt lojal mot mig efter det men jag har aldrig kunnat återfå mitt sexuella intresse för honom igen. Det har gått från dåligt till nu helt obefintligt sedan 1,5 år tillbaka. Min man är dock väldigt attraherad av mig och vill egentligen gärna ha sex. Det blir jobbigt och svårt att hela tiden ducka för detta. Jag blir såklart också rädd att kyssa honom eftersom jag inte vill ?locka? honom till det och känna mer krav.

Min man är väldigt intelligent, han kan vara otroligt rolig och är mycket uppskattad socialt och på arbetet. Han är van att få som han vill och det brukar ofta bli väldigt bra, han själv kan inte se att andra alternativ skulle kunna vara bättre. Detta leder till att han har ett kort tålamod och lätt kan häva ur sig ganska kränkande kommentarer om han inte får som han vill. När vi bråkar blir jag ofta kallad ?värdelös?, ?dum i huvudet?, ?idiot? etc? Det blir hårda personangrepp och det är svårt att deskalera situationen. Vid några tillfällen har han hindrat mig från att gå ut ur rummet när vi bråkar genom att ställa sig i vägen, trots att jag förklarat att det känns obehagligt. Han anser att allt som är fel är mitt fel.

Under många år försökte jag förklara för honom hur detta sårade, hur jag inte kan leva i en relation där bråk (som sker flera ggr/vecka) leder till så hårda ord. Det öppnas liksom en spärr där han nästa gång har ännu lättare att säga något dräpande /underminerande. Han är hånfull, skrattar överlägset och använder sig av en mängd härskartekniker. I början blev jag ledsen, tog åt mig och vi pratade mycket om detta. Jag försökte motivera honom till att sluta, att hitta andra sätt att uttrycka sin frustration på. Han bad ibland om ursäkt men vägrade att vi skulle söka hjälp eftersom ?allt var bra och det var bara i mitt huvud som det var dåligt?. Jag har även dragit mig för att skaffa barn med honom då jag inte vill att de ska lära sig att det är så man hanterar konflikter.

Mellan bråken är han underbar, han är fantastiskt omtänksam, lyhörd, intresserad, stöttande. Han fixar romantiska resor, fina sms, kärleksförklaringar, blommor, middagar etc. Han är jämställd och tar stort ansvar för hem och hushåll. Han är en svärmorsdröm och alla i min familj älskar honom. Han överöser mig med kärlek men eftersom det svänger så mycket har jag svårt att ta den till mig längre. Jag kan inte bara välja att lyssna på det goda och sedan ignorera det elaka och eftersom det elaka dränerar mig har jag även valt bort att ta till mig de fina orden. Detta leder såklart till en tomhet.

Sedan ett tag tillbaka har jag blivit lite mer distanserad till vår relation, jag hittar på en del egna saker som jag tycker är kul såsom resor och utekvällar. Min man har blivit irriterad över detta och jag kan bitvis förstå honom, mina prioriteringar har ändrats och jag kämpar inte längre emot när han blir arg utan ?ger mig? för att inte ha bråk som pågår i timmar. På så sätt har han fått ?vinna? mer nu än tidigare.

Jag har nog tänkt att ingen relation är perfekt och att man ska vara glad för det man har och jag anser mig själv lyckligt lottad som har ett liv som många skulle drömma om, i alla fall ?på pappret?. Tänkt att även om jag lämnar min man och skulle vara med någon annan kommer den relationen också ha sina brister och kanske att sexlivet skulle ebba ut där också så småningom och då är det kanske bättre att ha kvar ?drömlivet? och stå ut med att vi bråkar okonstruktivt och inte har någon intimitet. Och kanske är det inte helt onormalt att skrika och svära när man bråkar? Som jag ser det så saknar min man ingenting, han gör allt fint man kan tänka sig. Men alla bråk och hårda ord har gjort det omöjligt för mig att återfå attraktionen. Men är det en tillräcklig ursäkt för att lämna någon som är fantastisk på så många andra plan? Kommer jag ångra mig?

Sedan ca 2,5 år tillbaka har jag börjat fundera på om vi kanske borde gå i sär, men det skrämmer mig. Tankar kring detta upptar allt mer av min vakna tid. Jag börjar få svårt att fokusera på annat och är orolig att det skall gå ut över mitt arbete. Dessutom börjar jag oroa mig över min hälsa, det känns som jag är på väg att rusa rakt in i väggen. Jag är livrädd för att välja fel och vrider och vänder på allt för att försöka kunna fatta rätt beslut, ett beslut jag kan leva med och hålla fast vid.

I vågskålen för att stanna ser jag:

Fortsatt möjlighet till ett liv med otroliga resor och god mat, något som jag ser som mina största intressen egentligen oavsett partner.

Vidare har vi en fantastisk umgängeskrets med många viktiga relationer som jag kommer ha svårt att upprätthålla om vi skiljs eftersom de är mer kopplade till min man.

Vår ekonomi tillsammans är god och det kommer innebära möjligheter karriärmässigt för mig som jag drömt om länge. Min man är även väldigt stöttande i detta (men jag tror framförallt det beror på att han vill att vi ska dra in ännu mer pengar).

Jag kommer närmsta året behöva jobba väldigt mycket med att avsluta ett projekt jag haft i 8 år, jag behöver min energi till det och är rädd att en skilsmässa kommer förstöra allt.

Han är en helt unik person, han har fantastiska sidor och en driftighet jag aldrig sett hos någon annan.

Vi bor i ett hus som vi lagt ned enormt mycket tid, energi och pengar i som jag inte vill flytta ifrån men där det skulle bli tungt ekonomiskt för mig att behålla det själv (dock inte omöjligt). Det jämställda ansvaret för hem och hushåll väger också tungt.

Min man skulle även kunna bli en fantastisk pappa, han är otrolig med barn.

Mitt i allt är jag orolig för hur min man skulle klara sig utan mig, han skulle bli förkrossad.

Alla tillkortakommanden till trots så älskar jag honom på något plan ändå.

Ett litet hopp om att kunna hitta tillbaka till varandra

Rädsla för att vara ensam, att ångra mig.

Den sociala skammen i att skiljas (inte så mycket men det är klart det spelar in)

I andra skålen ser jag:

Avsaknad av attraktion och sexliv med sin partner redan vid vår ålder, det känns tråkigt.

Det blir ju också svårare att skaffa barn utan samliv? Plus att det väl sällan är en god idé att skaffa familj med någon man är osäker på.

Risken finns att jag väntar för länge och inte kan få barn om några år alls? och jag vill ha en familj (men som det känns nu kan jag inte se det med min man).

Sedan är det bråken, de hårda orden. Tröttheten det föder och känslan av att aldrig kunna slappna av helt. Att även när det är bra så kan det vända på någon sekund och jag får höra hur hopplöst korkad jag är.

Möjligheten att kunna ändra mitt liv till något helt nytt, träffa någon annan och börja om, läskigt men spännande!

Risken att bli bitter om några decennier för att jag tog det säkra kortet och stannade kvar trots att jag kände mig nedtryckt

Det finns fördelar och nackdelar med båda valen, det enda jag vet är att jag går under om jag ska grubbla vidare på det här sättet i flera år till. Kanske finns det kloka personer här som varit i liknande situationer och som kan berätta hur beslutsfattande gick till? Hur har det gått? Jag börjar känna mig desperat.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:00

#51

Anonym skrev 2023-10-02 19:13:29 följande:

Din kropp vill inte ha honom.
Din kropp säger nej till samlag med honom. Den vill inte bli gravid eller bära ert gemensamma barn.

Lyssna på din kropps nej till denna man.

Mmm, det är en stark känsla, den måste ju komma någonstans ifrån... Hur sorgligt det än känns.

Anonym (L)

Mon 2 Oct 2023 22:16

#52

Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-02 21:58:53 följande:

Ja, när man upplevt åratal av bråk med personangrepp och fula ord så är det svårt att "stå upp" och säga att gör du så igen så lämnar jag dig. Det blir liksom lite trubbigt med det bagaget. Jag har tidigare försökt, vid några tillfällen gått ut från tidigare bostad och varit borta i timmar. Det blev bättre för stunden, kanske några veckor på sin höjd. Men de håra orden har alltid kommit åter och ofta för allt mer triviala gnabb i vardagen.

Den ständiga gränssättningen du beskriver tär enormt på krafterna, jag höll på med det i 8 år. Sen gav jag upp och satsade på mig själv lite mer parallellt. Först för att hitta kraft, och kanske hitta mig själv igen. Men nu, när han fått mer fritt spelrum så är det svårt att "vinna mark" på nytt igen.

Ja. Men det man kan göra är att visa att nu är det allvar, gränsen är nådd. Och som sagt vara förberedd på att lämna. Mitt ex såg att när jag sa att sker det en gång till så är det slut att jag menade allvar. Och ändå skedde det igen och jag gick. Ja, gränserna flyttas fram för dom här människorna om man låter dom hållas.

Det svåra är att inse att jag hade satt klara gränser redan från början om jag hade vetat vilka människor det finns, har haft tur i tidigare relationer verkar det som. Och brutit efter varning men då utan dom starka känslor jag fick en bit in i relationen. Det kunde också möjligen ha blivit så att mitt ex hade förstått att det enda sättet att fortsätta relationen hade varit att respektera gränserna, kommer jag ju aldrig att få veta.

Känslor är farliga på vissa sätt, dom fördunklar förmågan att se klart. Möjligheten man har är alltid att lämna, det ska man göra för sin egen skull. Inget är hugget i sten, det finns så många andra man kan ha nära sig istället.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:16

#53

Anonym (Förvirrat) skrev 2023-10-02 20:01:47 följande:

Att ständigt behöva gå omkring och fundera på om man ska vara kvar eller lämna är fruktansvärt. Om det ligger där och skaver är det verkligen nägot som inte stämmer. Har varit där och kan inte påstå att jag kommit över allt än. Det tar tid efter ett långt förhållande.
Det exet slutade ta känslomässigt ansvar mer och mer med tiden. De sista åren var han så fruktansvärt nonchalant. Vi var särbos. Han slutade helt och hållet att höra av sig, ringde inte, svarade knappt på sms och kunde gå under jorden gång på gång veckovis, men gjorde ändå inte slut. En fruktansvärd lögnare och hycklare och en otroligt feg människa.
Om jag ville diskutera dessa problem, antingen flydde han eller låste in sig i ett rum hemma hos sig och tjurade som en barnrumpa. Ett helt otroligt omoget och barnsligt beteende.
Det sjukaste av allt var att han tyckte inte att han gjorde nåt fel, att han var jättebra och att han brydde sig massor. Så otroligt skrattretande av en ?vuxen? människa.
Jag är verkligen jätteglad att vi aldrig flyttade ihop, fast jag är ingen särbomänniska.

Precis, det är grubblandet som gör en tokig till slut. Vridandet och vändandet på alla för och nackdelar. Men om man inte kommer framåt på några månader så kanske enda utvägen är att lämna, för då gör man en förändring. Sedan kommer det väl alltid finnas tankar "tänk om" etc etc.

Det låter väldigt jobbigt det du var med om, det är tungt att bära ansvaret för den känslomässiga relationen själv. Och att inte kunna diskutera och känna någon lyhördhet tröttar också ut. Vad skönt att du fick ett avslut från den relationen, även om det fortfarande väcker känslor!

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:23

#54

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-02 20:03:55 följande:

Alla tankar på att/om han kanske ändrar sig, glöm det.
Han kan inte ändra sig även om han ville och försökte, det ligger i hans destruktiva natur att trycka ner och trampa på.

Det är inte säkert att det ens är illvilja, han tror verkligen att han har rätt och att han gör rätt. Han kanske till och med tror att han hjälper dig genom att härda dig och visa dig rätt väg..

Ta hjälp och ta dig bort från honom.
Läs på, lär dig mer, ta stöd och planera allt i detalj innan du släpper bomben och flyttar. Annars hittar han på något sätt att fånga in dig och hålla dig kvar, eller blir farlig.

Det är svårt när jag är en person som ändå vill försöka se det goda i folk. Och han har så många verkligt fina sidor. Tror att han innerst inne tror att han gör mig gott, och att han verkligen önskar mig gott men att det blir fel i processandet på vägen ut i ord och handling. Men jag har svårt att bortse från det längre...

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Mon 2 Oct 2023 22:29

#55

Anonym (L) skrev 2023-10-02 22:16:28 följande:

Ja. Men det man kan göra är att visa att nu är det allvar, gränsen är nådd. Och som sagt vara förberedd på att lämna. Mitt ex såg att när jag sa att sker det en gång till så är det slut att jag menade allvar. Och ändå skedde det igen och jag gick. Ja, gränserna flyttas fram för dom här människorna om man låter dom hållas.

Det svåra är att inse att jag hade satt klara gränser redan från början om jag hade vetat vilka människor det finns, har haft tur i tidigare relationer verkar det som. Och brutit efter varning men då utan dom starka känslor jag fick en bit in i relationen. Det kunde också möjligen ha blivit så att mitt ex hade förstått att det enda sättet att fortsätta relationen hade varit att respektera gränserna, kommer jag ju aldrig att få veta.

Känslor är farliga på vissa sätt, dom fördunklar förmågan att se klart. Möjligheten man har är alltid att lämna, det ska man göra för sin egen skull. Inget är hugget i sten, det finns så många andra man kan ha nära sig istället.

Ja, visst är känslor lurigt, de ställer till det och man påverkas av dem hela tiden. Samtidigt är det väl känslor som gör livet meningsfullt också, och inget är ju härligare än att känna lycka, gärna tillsammans med någon man bryr sig om på djupet.

Det lockar mig att prova att säga ifrån på skarpen, men det skrämmer mig också då jag är osäker på om jag är redo att lämna fullt ut (sälja hus, bryta upp bekantskaper, dela upp alla ägodelar/ekonomi etc) om, vilket troligen kommer ske, han brusar upp mot mig slentrianmässigt igen. Jag vill inte hota med tomma ord.

Anonym (Jojjo)

Mon 2 Oct 2023 22:50

#56

Nu har jag inte läst alla andra svar, bara dina svar.

Vi kvinnor analyserar ibland saker för mycket. Ibland vore det bättre att bara ställa sig upp och ta beslutet. Hur mycket hår som än fastnar i plåstret man ska rycka och man inte vill.

Lite så känns det när jag läser dina inlägg. Du har ett plåster på ett hårigt ställe. Du vet att det kommer göra ont. Som en vaxremsa. Just nu går du omkring med vaxremsan brännande het och funderar på om den ska svalna eller om du ska rycka.

Innan du gör rycket, för jag tror det är där du kommer landa tänker jag att du behöver ha stadig grund.

Har du kompisar och familj som du kan prata med i förtroende? Det kommer inte bli lätt alls, det är det aldrig när man bryter en relation. Finns det fler som reagerat på att han nedvärderar dig osv så har du förmodligen ett bra stöd där som undrar varför du är kvar i relationen ännu. Förbered dem som du litar på vad som är på gång om du kan.

Se till att ha en reservbostad tillgänglig. Gör du slut ska ni inte bo under samma tak även om du funderar på att ta över huset. Du behöver kunna andas och tänka fritt, det gör du inte om du bestämmer dig för att rycka vaxremsan.

Ta ett snack med din psykolog, jag tror hon har koll låter det som. Där kan du hämta tips och tankar som ger dig stöd i det val du väljer.

Anonym (L)

Tue 3 Oct 2023 08:26

#57

Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-02 22:29:42 följande:

Ja, visst är känslor lurigt, de ställer till det och man påverkas av dem hela tiden. Samtidigt är det väl känslor som gör livet meningsfullt också, och inget är ju härligare än att känna lycka, gärna tillsammans med någon man bryr sig om på djupet.

Det lockar mig att prova att säga ifrån på skarpen, men det skrämmer mig också då jag är osäker på om jag är redo att lämna fullt ut (sälja hus, bryta upp bekantskaper, dela upp alla ägodelar/ekonomi etc) om, vilket troligen kommer ske, han brusar upp mot mig slentrianmässigt igen. Jag vill inte hota med tomma ord.

Ja känslor är ju till största delen positiva. Men dom lurar en imo, när man är i en sån här relation så håller dom en på en plats man aldrig hade stannat på annars. Om mitt ex hade visat sitt senare jag då i början, då hade jag ju aldrig varit intresserad. Eller en vän som hade kallat en saker, kritiserat och aldrig bett om ursäkt, den relationen hade man inte fortsatt.

Ja, det är skrämmande. Jag tänkte länge att jag kan inte vara utan den här personen trots att det inte var tillräckligt ok. Men jag hade bearbetat möjligheten att lämna under en längre tid eftersom jag inte var lika glad och stark som jag brukar vara. Fick höra av vänner att jag inte var mig lik, dom pekade ut exet som orsaken. Det ska vara tvärtom, att man ska lyftas av sin relation.

Då vid uppbrottet resonerade jag så att jag kan vara rejält ledsen för exets skull en allra sista gång, det tål jag. Istället för 100 gånger till om jag fortsatt. För jag var med jämna mellanrum ledsen, det blir liksom absurt att den som ska stå mig närmast är den som är orsaken. Och det är mkt bra att stå upp helt för sig själv, sunt emotionellt.

Anonym (ta hjälp, fly)

Tue 3 Oct 2023 09:13

#58

Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-02 22:23:39 följande:

Det är svårt när jag är en person som ändå vill försöka se det goda i folk. Och han har så många verkligt fina sidor. Tror att han innerst inne tror att han gör mig gott, och att han verkligen önskar mig gott men att det blir fel i processandet på vägen ut i ord och handling. Men jag har svårt att bortse från det längre...

Detta är anledningen till att du behöver läsa på och lära dig mer.
Sök på Narcissism, narcissist. Eller ännu hellre, prata med psykologen igen och lägg upp alla korten. Berätta allt.

En viktig faktor att känna till är att narcissister dras just till personligheter som din. Godhjärtade, kanske godtrogna också men svaga och lite konflikträdda. Personer som tar på sig skuld även om det inte är deras fel.

Att du tror att han har en massa fina sidor är en slags självbedrägeri. Det är manipulativa beteenden som precis ger dig tillräckligt mycket för att dras tillbaka, hålla dig kvar, fortsätta hoppas.

Att han inte är genomrutten och aggressiv hela tiden är självklart, då hade han aldrig kunna attrahera dig och locka in dig i "fällan". Det bygger på just en kombination av komplimanger och överdriven "kärleksfullhet" (gåvor, sätta dig på en pedistal etc.) - det är själva giftet som fångar dig, lockar dig.

Sen trycker han ner dig, trampar på dig, får dig att känna dig värdelös, gaslightar (du tror verkligen det ÄR dig det är fel på och vågar inte lita på dina egna sinnen och känslor).
På något sjukt sätt tror du sedan att just HAN kan få dig att känna dig bättre, bli bättre. Du hoppas och tror att han kanske inte ska bli arg och förnedra dig om DU ändrar ditt beteende, ligger lågt, försöker göra honom till viljes. Om du bara kan bete dig på ett sätt som gör att han inte behöver bli arg och besviken på dig igen..

Detta är en fullständigt SJUK och farlig situation, den bryter ner dig och du kommer till slut inte ha någon egen vilja kvar.

Det FINNS INGET sätt att detta kan bli bättre i relationen, det kommer bara bli sämre. Acceptera att du behöver rädda dig själv, ditt framtida liv och ev. barn.

Ta hjälp, ta dig bort!

Anonym (L)

Tue 3 Oct 2023 10:10

#59

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-03 09:13:32 följande:

Detta är anledningen till att du behöver läsa på och lära dig mer.
Sök på Narcissism, narcissist. Eller ännu hellre, prata med psykologen igen och lägg upp alla korten. Berätta allt.

En viktig faktor att känna till är att narcissister dras just till personligheter som din. Godhjärtade, kanske godtrogna också men svaga och lite konflikträdda. Personer som tar på sig skuld även om det inte är deras fel.

Du har rätt i det att fakta hjälper.

Ja dom gillar folk med empati. Men behöver inte vara så att man hamnar i deras garn för att man är svag och konflikträdd, det kan hända alla. Skillnaden blir då att relationen blir ett slags krig när man är som jag, inte alls konflikträdd utan rak. Det skyddar en inte tyvärr som jag länge trodde, under dom bra perioderna när man tror att man är på banan efter att ha rutit ifrån och fredat sina gränser så kommer nästa nålstick. Och så är man förvirrad, arg och ledsen igen. Det blir ingen vila i relationen utan ångest istället.

Jag har aldrig tagit på mig skuld för exets beteenden, men jag började fundera på mina sanningar, om dom var rätt. Hur man får bråka t ex.

Anonym (ta hjälp, fly)

Tue 3 Oct 2023 10:27

#60

Anonym (L) skrev 2023-10-03 10:10:57 följande:

Du har rätt i det att fakta hjälper.

Ja dom gillar folk med empati. Men behöver inte vara så att man hamnar i deras garn för att man är svag och konflikträdd, det kan hända alla. Skillnaden blir då att relationen blir ett slags krig när man är som jag, inte alls konflikträdd utan rak. Det skyddar en inte tyvärr som jag länge trodde, under dom bra perioderna när man tror att man är på banan efter att ha rutit ifrån och fredat sina gränser så kommer nästa nålstick. Och så är man förvirrad, arg och ledsen igen. Det blir ingen vila i relationen utan ångest istället.

Jag har aldrig tagit på mig skuld för exets beteenden, men jag började fundera på mina sanningar, om dom var rätt. Hur man får bråka t ex.

Bra tillägg. Hur relationen och kommunikationen utvecklas beror givetvis på individ. Omständigheterna varierar och man har lite olika sätt att hantera situationen och då blir resultaten lite olika.

Den viktiga poängen för ts är att det inte kommer ändras till det bättre, en narcissist har inte den förmågan. Det är tveksamt om ens terapi hjälper, det är iaf svårt och ovanligt eftersom narcissisten nästan aldrig inser att han är problemet. Varför skulle han då ändra sig?

Familjesus

Tue 3 Oct 2023 12:28

#61

Egentligen inte så mycket mer att skriva än vad alla andra skriver. Du måste lämna. Kärlek ska vara trygghet och att vilja varandra väl. Din mans beteende är tvärtemot. Det materiella är inget värt om man inte mår bra i sin relation.

Tänker ändå på två saker:
- Låter som att ni bråkar jättemycket. Även utan alla elaka ord är det ingen bra relation när man bråkar så mycket. Hur mycket finns det att bråka om, ifall man har en sund relation. Nej, då passar man nog helt enkelt ihop.

-Intimitet och sex är trots allt en viktig del i en kärleksrelation. Om det Inte alls finns redan i er ålder och innan ni ens blivit gravida är bara det ett skäl att bryta upp. Du (och möjligen även han) förtjänar att ha ett sexliv.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 16:29

#62

Anonym (Jojjo) skrev 2023-10-02 22:50:16 följande:

Nu har jag inte läst alla andra svar, bara dina svar.

Vi kvinnor analyserar ibland saker för mycket. Ibland vore det bättre att bara ställa sig upp och ta beslutet. Hur mycket hår som än fastnar i plåstret man ska rycka och man inte vill.

Lite så känns det när jag läser dina inlägg. Du har ett plåster på ett hårigt ställe. Du vet att det kommer göra ont. Som en vaxremsa. Just nu går du omkring med vaxremsan brännande het och funderar på om den ska svalna eller om du ska rycka.

Innan du gör rycket, för jag tror det är där du kommer landa tänker jag att du behöver ha stadig grund.

Har du kompisar och familj som du kan prata med i förtroende? Det kommer inte bli lätt alls, det är det aldrig när man bryter en relation. Finns det fler som reagerat på att han nedvärderar dig osv så har du förmodligen ett bra stöd där som undrar varför du är kvar i relationen ännu. Förbered dem som du litar på vad som är på gång om du kan.

Se till att ha en reservbostad tillgänglig. Gör du slut ska ni inte bo under samma tak även om du funderar på att ta över huset. Du behöver kunna andas och tänka fritt, det gör du inte om du bestämmer dig för att rycka vaxremsan.

Ta ett snack med din psykolog, jag tror hon har koll låter det som. Där kan du hämta tips och tankar som ger dig stöd i det val du väljer.

Det var en väldigt bra liknelse!

En del av mig har nog redan bestämt mig för att lämna men sen är jag för feg för att våga ta steget. Är rädd att jag skall ångra mig. Att det inte skall finnas någon bättre. För även om min man är elak när vi bråkar så är han ju en otroligt uppmärksam person som ger komplimanger, bryr sig och ordnar allt det bästa för min skull. Och även om en del är manipulation så har jag svårt att tro att allt är det. Och vem vill inte bli älskad?

Jag har vänner och familj som kan stötta mig om/när jag väljer att lämna, och det går nog att bo någon annan stans i den mest akuta fasen.

Planen nu är att försöka få med min man till en terapeut för att för egen del lätta mitt hjärta. Jag vet inte alls hur han kommer att reagera och jag tror nog det med största sannolikhet kommer att fördjupa sprickan mellan oss. Men jag kan inte heller leva i en relation där jag inte är mig själv i 40 år till?!

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 16:38

#63

Anonym (L) skrev 2023-10-03 08:26:06 följande:

Ja känslor är ju till största delen positiva. Men dom lurar en imo, när man är i en sån här relation så håller dom en på en plats man aldrig hade stannat på annars. Om mitt ex hade visat sitt senare jag då i början, då hade jag ju aldrig varit intresserad. Eller en vän som hade kallat en saker, kritiserat och aldrig bett om ursäkt, den relationen hade man inte fortsatt.

Ja, det är skrämmande. Jag tänkte länge att jag kan inte vara utan den här personen trots att det inte var tillräckligt ok. Men jag hade bearbetat möjligheten att lämna under en längre tid eftersom jag inte var lika glad och stark som jag brukar vara. Fick höra av vänner att jag inte var mig lik, dom pekade ut exet som orsaken. Det ska vara tvärtom, att man ska lyftas av sin relation.

Då vid uppbrottet resonerade jag så att jag kan vara rejält ledsen för exets skull en allra sista gång, det tål jag. Istället för 100 gånger till om jag fortsatt. För jag var med jämna mellanrum ledsen, det blir liksom absurt att den som ska stå mig närmast är den som är orsaken. Och det är mkt bra att stå upp helt för sig själv, sunt emotionellt.

Nej, det är klart, allt det positiva man får blir som ett klister. Jag tänker ofta att om jag träffat min man så som han är idag hade jag ju aldrig fallit för honom. Hade vi varit ogifta och han hade friat hade det varit svårt att säga "ja". Så varför är det då så svårt att lämna? Vi har ju inte ens några barn. Visst ekonomiskt kommer det bli en rejäl dipp men jag har även själv ett bra jobb med en skaplig lön, och livet är ju egentligen så mycket mer än pengar och yta....

Hur länge funderade du innan du orkade lämna? Och var det något specifikt som fick dig att våga fatta beslutet? När du hade bestämt dig, fanns det tvekan kvar?

Jag blir ofta ledsen och liksom helt tom inombords i samtal med min man. Ibland är det mest bara kyligt och känns falskt men ofta är det även mer explosiva bråk/skrik/svordomar/glåpord. Men det nöter mig så jag upplever att jag tappat riktningen, att jag inte längre vet vad jag vill eller värdesätter. När jag pratat med vänner och bekanta tycks de flesta ha någon form av bekymmer med sin relation. Nu vet jag ju vad jag har, om jag stänger av så är det hanterbart, det är bara det att jag inte heller kan känna någon genuin glädje heller.

Anonym (ta hjälp, fly)

Thu 5 Oct 2023 16:43

#64

Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-05 16:29:46 följande:

Det var en väldigt bra liknelse!

En del av mig har nog redan bestämt mig för att lämna men sen är jag för feg för att våga ta steget. Är rädd att jag skall ångra mig. Att det inte skall finnas någon bättre. För även om min man är elak när vi bråkar så är han ju en otroligt uppmärksam person som ger komplimanger, bryr sig och ordnar allt det bästa för min skull. Och även om en del är manipulation så har jag svårt att tro att allt är det. Och vem vill inte bli älskad?

Jag har vänner och familj som kan stötta mig om/när jag väljer att lämna, och det går nog att bo någon annan stans i den mest akuta fasen.

Planen nu är att försöka få med min man till en terapeut för att för egen del lätta mitt hjärta. Jag vet inte alls hur han kommer att reagera och jag tror nog det med största sannolikhet kommer att fördjupa sprickan mellan oss. Men jag kan inte heller leva i en relation där jag inte är mig själv i 40 år till?!

igen, du kämpar för att hitta skäl att stanna.
du har säkert helt rätt att vissa saker han säger och gör faktiskt ÄR ärliga. Annars vore han djävulen själv och så är det ju inte.

Problemet är att du normaliserar de saker han gör som faktiskt återkommande kränker och trycker ner dig. Det kan aldrig kompenseras av att man har sina ljusa stunder..
Lika lite som det är förmildrande att Hitler byggde vägar och infrastruktur. Japp jättebra men... det var några andra saker också.

Du behöver få hjälp i ett neutralt samtal att se detta.. och förstå att det inte handlar om en vågskål som balanserar. De han gör som kränker, trycker ner och förstör din självkänsla väger 1000 ton åt ena hållet. De få positiva saker som han gör ibland väger som några paket mjölk.

Du behöver inse detta och fullfölja din plan att bli fri från honom.

Du är orolig att du kanske inte hittar någon bättre?
Det finns inga garantier även om sannolikheten är mycket stor att du träffar en fin man när du läkt. Du verkar som en fin och omtänksam person, det finns någon för dig där ut.

Om inte så är det faktiskt bättre att vara ensam än med någon som bryter ner dig. Du måste ändå känna att du inte kan bilda familj med honom, hoppas jag. Att ha barn med honom som pappa kommer förstöra ditt liv totalt. Det tror jag du känner innerst inne.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 16:50

#65

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-03 09:13:32 följande:

Detta är anledningen till att du behöver läsa på och lära dig mer.
Sök på Narcissism, narcissist. Eller ännu hellre, prata med psykologen igen och lägg upp alla korten. Berätta allt.

En viktig faktor att känna till är att narcissister dras just till personligheter som din. Godhjärtade, kanske godtrogna också men svaga och lite konflikträdda. Personer som tar på sig skuld även om det inte är deras fel.

Att du tror att han har en massa fina sidor är en slags självbedrägeri. Det är manipulativa beteenden som precis ger dig tillräckligt mycket för att dras tillbaka, hålla dig kvar, fortsätta hoppas.

Att han inte är genomrutten och aggressiv hela tiden är självklart, då hade han aldrig kunna attrahera dig och locka in dig i "fällan". Det bygger på just en kombination av komplimanger och överdriven "kärleksfullhet" (gåvor, sätta dig på en pedistal etc.) - det är själva giftet som fångar dig, lockar dig.

Sen trycker han ner dig, trampar på dig, får dig att känna dig värdelös, gaslightar (du tror verkligen det ÄR dig det är fel på och vågar inte lita på dina egna sinnen och känslor).
På något sjukt sätt tror du sedan att just HAN kan få dig att känna dig bättre, bli bättre. Du hoppas och tror att han kanske inte ska bli arg och förnedra dig om DU ändrar ditt beteende, ligger lågt, försöker göra honom till viljes. Om du bara kan bete dig på ett sätt som gör att han inte behöver bli arg och besviken på dig igen..

Detta är en fullständigt SJUK och farlig situation, den bryter ner dig och du kommer till slut inte ha någon egen vilja kvar.

Det FINNS INGET sätt att detta kan bli bättre i relationen, det kommer bara bli sämre. Acceptera att du behöver rädda dig själv, ditt framtida liv och ev. barn.

Ta hjälp, ta dig bort!

Det har verkligen eskalerat senaste åren. Initialt tror jag att jag nog nästan drogs lite till de narcissistiska dragen, han hade mycket inflytande i olika sammanhang och fick alltid sin vilja igenom. När han gjorde utspel mot mig blev jag rasande och kämpade emot. Jag kunde vara borta flera timmar och verkligen försöka få honom att förstå att vissa saker var oacceptabla. Han blev då väldigt ledsen, genuint ledsen, och sedan var det bättre ett tag. Men att hela tiden "uppfostra"/vara på min vakt tog mycket energi och var ganska tråkigt, så jag backade på det och han har nog utnyttjat det vakuum som bildades.

Men situationen gör mig just nu illamående, får fysiska symptom av att kastas runt känslomässigt. Och är så vilsen.

Anonym (?)

Thu 5 Oct 2023 16:57

#66

Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-05 16:38:32 följande:

Nej, det är klart, allt det positiva man får blir som ett klister. Jag tänker ofta att om jag träffat min man så som han är idag hade jag ju aldrig fallit för honom. Hade vi varit ogifta och han hade friat hade det varit svårt att säga "ja". Så varför är det då så svårt att lämna? Vi har ju inte ens några barn. Visst ekonomiskt kommer det bli en rejäl dipp men jag har även själv ett bra jobb med en skaplig lön, och livet är ju egentligen så mycket mer än pengar och yta....

Hur länge funderade du innan du orkade lämna? Och var det något specifikt som fick dig att våga fatta beslutet? När du hade bestämt dig, fanns det tvekan kvar?

Jag blir ofta ledsen och liksom helt tom inombords i samtal med min man. Ibland är det mest bara kyligt och känns falskt men ofta är det även mer explosiva bråk/skrik/svordomar/glåpord. Men det nöter mig så jag upplever att jag tappat riktningen, att jag inte längre vet vad jag vill eller värdesätter. När jag pratat med vänner och bekanta tycks de flesta ha någon form av bekymmer med sin relation. Nu vet jag ju vad jag har, om jag stänger av så är det hanterbart, det är bara det att jag inte heller kan känna någon genuin glädje heller.

Möjligt att många har problem med sina relationer, men grundtryggheten måste ju finnas där. Alltså, att genuint känna att man vill bli gamla tillsammans, att man vill leva tillsammans i 40 år till, att man vill komma hem till tryggheten igen när man varit borta och partnern är hemma. Även om man blir galen på att bilen parkeras snett, toalocket är uppfällt och det är skidbacke på osten. Ni tycks sakna grundtrygghet och vad ska man då bygg relationen på. Det är som att försöka bygga ett hus utan bottenplatta, det finns inget att bygga resten på.

Anonym (Hur vet man?) Trådstartaren

Thu 5 Oct 2023 17:03

#67

Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-03 10:27:28 följande:

Bra tillägg. Hur relationen och kommunikationen utvecklas beror givetvis på individ. Omständigheterna varierar och man har lite olika sätt att hantera situationen och då blir resultaten lite olika.

Den viktiga poängen för ts är att det inte kommer ändras till det bättre, en narcissist har inte den förmågan. Det är tveksamt om ens terapi hjälper, det är iaf svårt och ovanligt eftersom narcissisten nästan aldrig inser att han är problemet. Varför skulle han då ändra sig?

Bra synpunkter båda två! Jag tror att risken säkert är större om man är svag och konflikträdd, men att det kan drabba vem som helst. Jag ser mig själv inte som svag i andra sammanhang och jag räds inte konflikter men söker inte heller dem. Jag har till och med tänkt att dessa bråk har hållit mig på tå och gjort att förhållandet inte stagnerat. Men när jag tänker tillbaka på det så inser jag smärtsamt nog att jag jobbat förgäves. Man kan inte ändra på någon som inte vill ändra sig själv.

Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...

INNEHÅLL