• Anonym (Hur vet man?)

    Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...

    Som rubriken antyder är jag mitt uppe i grubblerier kring att stanna eller lämna min nuvarande relation. Tankarna snurrar i det oändliga och jag vet varken ut eller in. Hur ska man kunna välja och sedan känna sig trygg med sitt val? Situationen är så komplex och det känns som att vad jag än gör så kommer det bli överväldigande tungt....


     


    Min man och jag är i 35 årsåldern utan barn. Vi är välutbildade med bra jobb och en god ekonomi. Vi blev tillsammans för över 10 år sedan under studietiden och har varit gifta i ca 5 år. Gemensamt har vi ett intresse för resor och god mat och  har förmånen att kunna njuta av detta, livets goda. Vi jobbar mycket båda två och har olika arbetstider så vi ses inte jättemycket och så har det varit under flera år.


     


    Redan från början hade vi ett ganska stormigt förhållande med mycket passion men även en del gräl. Det sexuella dog tyvärr för mig något år in i relationen efter ett svek från min mans sida. Jag var dock så kär i honom att jag valde att stanna kvar och han har varit otroligt lojal mot mig efter det men jag har aldrig kunnat återfå mitt sexuella intresse för honom igen. Det har gått från dåligt till nu helt obefintligt sedan 1,5 år tillbaka. Min man är dock väldigt attraherad av mig och vill egentligen gärna ha sex. Det blir jobbigt och svårt att hela tiden ducka för detta. Jag blir såklart också rädd att kyssa honom eftersom jag inte vill ?locka? honom till det och känna mer krav. 


     


    Min man är väldigt intelligent, han kan vara otroligt rolig och är mycket uppskattad socialt och på arbetet. Han är van att få som han vill och det brukar ofta bli väldigt bra, han själv kan inte se att andra alternativ skulle kunna vara bättre. Detta leder till att han har ett kort tålamod och lätt kan häva ur sig ganska kränkande kommentarer om han inte får som han vill. När vi bråkar blir jag ofta kallad ?värdelös?, ?dum i huvudet?, ?idiot? etc? Det blir hårda personangrepp och det är svårt att deskalera situationen. Vid några tillfällen har han hindrat mig från att gå ut ur rummet när vi bråkar genom att ställa sig i vägen, trots att jag förklarat att det känns obehagligt. Han anser att allt som är fel är mitt fel.


     


    Under många år försökte jag förklara för honom hur detta sårade, hur jag inte kan leva i en relation där bråk (som sker flera ggr/vecka) leder till så hårda ord. Det öppnas liksom en spärr där han nästa gång har ännu lättare att säga något dräpande /underminerande. Han är hånfull, skrattar överlägset och använder sig av en mängd härskartekniker. I början blev jag ledsen, tog åt mig och vi pratade mycket om detta. Jag försökte motivera honom till att sluta, att hitta andra sätt att uttrycka sin frustration på. Han bad ibland om ursäkt men vägrade att vi skulle söka hjälp eftersom ?allt var bra och det var bara i mitt huvud som det var dåligt?. Jag har även dragit mig för att skaffa barn med honom då jag inte vill att de ska lära sig att det är så man hanterar konflikter. 


     


    Mellan bråken är han underbar, han är fantastiskt omtänksam, lyhörd, intresserad, stöttande. Han fixar romantiska resor, fina sms, kärleksförklaringar, blommor, middagar etc. Han är jämställd och tar stort ansvar för hem och hushåll. Han är en svärmorsdröm och alla i min familj älskar honom. Han överöser mig med kärlek men eftersom det svänger så mycket har jag svårt att ta den till mig längre. Jag kan inte bara välja att lyssna på det goda och sedan ignorera det elaka och eftersom det elaka dränerar mig har jag även valt bort att ta till mig de fina orden. Detta leder såklart till en tomhet. 


     


    Sedan ett tag tillbaka har jag blivit lite mer distanserad till vår relation, jag hittar på en del egna saker som jag tycker är kul såsom resor och utekvällar. Min man har blivit irriterad över detta och jag kan bitvis förstå honom, mina prioriteringar har ändrats och jag kämpar inte längre emot när han blir arg utan ?ger mig? för att inte ha bråk som pågår i timmar. På så sätt har han fått ?vinna? mer nu än tidigare.


     


    Jag har nog tänkt att ingen relation är perfekt och att man ska vara glad för det man har och jag anser mig själv lyckligt lottad som har ett liv som många skulle drömma om, i alla fall ?på pappret?. Tänkt att även om jag lämnar min man och skulle vara med någon annan kommer den relationen också ha sina brister och kanske att sexlivet skulle ebba ut där också så småningom och då är det kanske bättre att ha kvar ?drömlivet? och stå ut med att vi bråkar okonstruktivt och inte har någon intimitet. Och kanske är det inte helt onormalt att skrika och svära när man bråkar? Som jag ser det så saknar min man ingenting, han gör allt fint man kan tänka sig. Men alla bråk och hårda ord har gjort det omöjligt för mig att återfå attraktionen. Men är det en tillräcklig ursäkt för att lämna någon som är fantastisk på så många andra plan? Kommer jag ångra mig?


     


    Sedan ca 2,5 år tillbaka har jag börjat fundera på om vi kanske borde gå i sär, men det skrämmer mig. Tankar kring detta upptar allt mer av min vakna tid. Jag börjar få svårt att fokusera på annat och är orolig att det skall gå ut över mitt arbete. Dessutom börjar jag oroa mig över min hälsa, det känns som jag är på väg att rusa rakt in i väggen. Jag är livrädd för att välja fel och vrider och vänder på allt för att försöka kunna fatta rätt beslut, ett beslut jag kan leva med och hålla fast vid. 


     


    I vågskålen för att stanna ser jag:


    Fortsatt möjlighet till ett liv med otroliga resor och god mat, något som jag ser som mina största intressen egentligen oavsett partner. 

    Vidare har vi en fantastisk umgängeskrets med många viktiga relationer som jag kommer ha svårt att upprätthålla om vi skiljs eftersom de är mer kopplade till min man. 

    Vår ekonomi tillsammans är god och det kommer innebära möjligheter karriärmässigt för mig som jag drömt om länge. Min man är även väldigt stöttande i detta (men jag tror framförallt det beror på att han vill att vi ska dra in ännu mer pengar). 

    Jag kommer närmsta året behöva jobba väldigt mycket med att avsluta ett projekt jag haft i 8 år, jag behöver min energi till det och är rädd att en skilsmässa kommer förstöra allt.

    Han är en helt unik person, han har fantastiska sidor och en driftighet jag aldrig sett hos någon annan.

    Vi bor i ett hus som vi lagt ned enormt mycket tid, energi och pengar i som jag inte vill flytta ifrån men där det skulle bli tungt ekonomiskt för mig att behålla det själv (dock inte omöjligt). Det jämställda ansvaret för hem och hushåll väger också tungt. 

    Min man skulle även kunna bli en fantastisk pappa, han är otrolig med barn. 

    Mitt i allt är jag orolig för hur min man skulle klara sig utan mig, han skulle bli förkrossad.

    Alla tillkortakommanden till trots så älskar jag honom på något plan ändå.

    Ett litet hopp om att kunna hitta tillbaka till varandra

    Rädsla för att vara ensam, att ångra mig.

    Den sociala skammen i att skiljas (inte så mycket men det är klart det spelar in)

     


    I andra skålen ser jag:


    Avsaknad av attraktion och sexliv med sin partner redan vid vår ålder, det känns tråkigt.

    Det blir ju också svårare att skaffa barn utan samliv? Plus att det väl sällan är en god idé att skaffa familj med någon man är osäker på. 

    Risken finns att jag väntar för länge och inte kan få barn om några år alls? och jag vill ha en familj (men som det känns nu kan jag inte se det med min man).

    Sedan är det bråken, de hårda orden. Tröttheten det föder och känslan av att aldrig kunna slappna av helt. Att även när det är bra så kan det vända på någon sekund och jag får höra hur hopplöst korkad jag är.

    Möjligheten att kunna ändra mitt liv till något helt nytt, träffa någon annan och börja om, läskigt men spännande!

    Risken att bli bitter om några decennier för att jag tog det säkra kortet och stannade kvar trots att jag kände mig nedtryckt 

     


    Det finns fördelar och nackdelar med båda valen, det enda jag vet är att jag går under om jag ska grubbla vidare på det här sättet i flera år till. Kanske finns det kloka personer här som varit i liknande situationer och som kan berätta hur beslutsfattande gick till? Hur har det gått? Jag börjar känna mig desperat.

  • Svar på tråden Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...
  • Anonym (Hur vet man?)
    Anonym (-) skrev 2023-10-02 12:17:01 följande:

    Jag växte upp med en pappa som kallade min mamma såna saker, och oss barn. Det var ett helvete. Min mamma skilde sig till slut när vi var vuxna, men om du ännu har styrka i dig och inte skaffat några barn ännu så lämna innan det blir värre. Mamma har berättat att hon och pappa också hade det bra i början. Men vad jag minns av min barndom är en konstant spänd stämning, jag hade ångest varje idag i skolan inför att gå hem. Min pappa skulle aldrig haft barn. Att din man kan kalla dig värdelös när ni bråkar är ett tecken på att han kan gå över den där gränsen. Du är värd bättre! 
    Jag lever i en relation nu själv där vi också kan brukar och höja rösten, men vi kallar inte varandra för såna fula saker. Även  I stundens hetta har vi någon slags respekt kvar för varandra. 


    Usch ja, det är ju en stor anledning till att jag inte gått vidare med "nästa steg" i livet. Är själv uppvuxen med föräldrar som bråkat mycket (nu skilda) men kanske inte haft riktigt lika hårda ordalag som jag lever i idag. Dock kan jag också minnas känslan av att man hela tiden är på tå för att det kan bli konflikt så enkelt och förstöra en hel kväll. Och att föra över det till ett barn bär mig emot, vilket jag tidigare även påpekat för min man. 

    Det är såklart rimligt att två vuxna individer bråkar och kan höja rösten något men att bibehålla en grundrespekt är något jag verkligen längtar efter men som jag tyvärr tror är svårt att återfå efter så lång tid. Det har ju blivit så urholkat nu att jag själv inte heller känner någon större respekt för min man. 

    Känner att det är lätt att tappa bort sig, det är så svårt att veta vad som är "normalt". Hur ofta kan man bråka? Hur ofta kan man svära/skrika/kasta hur sig kränkningar och ändå kalla det kärlek? De allra flesta skulle nog tro att vi har en finfin relation eftersom allt ser bra ut på ytan. Och så är det nog för ganska många. 
  • Anonym (Hur vet man?)
    Anonym (ta hjälp, fly) skrev 2023-10-02 12:33:07 följande:

    TS, du är ganska djupt ner i ett slags bedövat tillstånd där du ursäktar hans helt oacceptabla beteende (narcissism) och överdriver de stunder då han uppför sig normalt.


    Det mesta av det du upplever som positivt i relationen kan du lätt få tillbaka om du lämnar och bygger ett nytt liv - och mer därtill.
    De negativa sidorna kommer bli värre om du stannar, att skaffa barn med honom är det absolut värsta scenariot. Då kommer ett barn drabbas av samma psykiska våld som du utsätts för.


    I ditt läge är det rimligt att du inte klarar att se detta just nu, han har brutit ner och manipulerat dig så illa att du tror det är normalt, man får ta det onda med det goda etc.


    ETT råd som kan rädda dig och ge dig ett normalt/fint liv:
    - Gå till en psykolog och prata (själv). Berätta om hur du har det och lyssna noga till de svar du får. 


    Det bästa vore om du orkar bryta med honom direkt.
    Har du någon nära vän du litar på? Familj?


    Ett vanligt vapen för narcissisten är nämligen att försöka isolera sitt offer, se till att dina egna, nära relationer inte får utrymme. Kanske uttrycka att den eller den inte är bra för dig.
    Det skulle kunna vara anledningen till att ni mest umgås med "hans" vänner..


    Lämna så snart du kan!
    Skaffa INTE barn med honom!


    Tack för stöd.

    Det är absolut så att jag känner mig bedövad, ibland nästan som att jag ser på mig själv utifrån när det är som värst. Men sen plötsligt vänder det och vi har en fin dag och gör normala saker som åker till tippen och tar en fika med god glass (som han såklart alltid vet exakt vilken jag tycker mest om).

    Jag har haft möte med en sexolog på egen hand för att försöka få bukt med min bristande attraktion till maken. Hon är även psykolog och senaste gången gled vi mer in på hur jag egentligen mår i relationen. Hon var ganska tydlig med att jag måste bestämma mig för hur länge till jag ska tillåta mig att må så här. Det var bra med en rakhet men känns skrämmande att tänka på att jag skulle ta mig igenom en sådan förändring. 

    Jag har jättefina vänner som stöttar mig oavsett hur jag väljer att göra (men de tycker också att relationen som den är nu är destruktiv och inget jag bör vara kvar i om det inte mirakulöst ändras). Familjen kommer också stötta men det känns svårt att "misslyckas" framför dem, även om den pressen inte alls kommer från dem egentligen utan är ett spöke i mitt eget huvud. 
  • linani
    Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-02 13:24:39 följande:
    Känner att det är lätt att tappa bort sig, det är så svårt att veta vad som är "normalt". Hur ofta kan man bråka? Hur ofta kan man svära/skrika/kasta hur sig kränkningar och ändå kalla det kärlek? 
    Det är inte "normalt" alls att kränka och säga elaka saker mot sin partner. Kalla det kärlek kan man såklart göra ändå, man kan vara både kär och elak samtidigt.

    Frågan är inte om du och din partner är kära i varandra. Frågan är om du ska fortsätta acceptera en partner som behandlar dig illa. 
  • Anonym (Hur vet man?)
    Anonym (L) skrev 2023-10-02 12:54:02 följande:

    Får igenkänning av din text ts. Den där anspänningen eftersom man inte vet vad som kan komma när som helst. För mig ofta vid fina tillfällen, grova nålstick från ingenstans. Förvirringen där man börjar ifrågasätta sin egen magkänsla, var det egentligen så farligt det som sades? Och dom goda stunderna upplever man som väldigt bra. Även min var väldigt charmig och självsäker, speciellt i sällskap med andra.

    Det som gör att man inte ska vara runt människor som gör så är att det skadar en på djupet. En partner ska vara en säker zon, inte nån som kan vara illvillig. Skaffa inte barn med honom, det blir svårt att skydda dom när du inte är där. 

    Kärlek ska innebära att partnern vill ditt bästa, hur du känner ska vara något viktigt. Har en ny efter det här exet, skillnaden är milsvid. Jag blir numera förvånad ibland över att bli behandlad väl, det är inte så det ska vara. Det var väldigt svårt att lämna just det exet men jag kände hur jag blev mer och mer nedstämd och faktiskt rädd. Inte fysiskt men för mitt emotionella välmående. Jag ser mig som psykiskt stark men till slut tröttade det ut mig på ett konstigt sätt. Jag förlorade respekten för personen som kallade mig fula saker och kritiserade min personlighet frikostigt för småsaker.

    Lämna, speciellt om du vill ha barn.


    Tack för att du berättar om dina erfarenheter, det skänker stöd!

    Den förvirring jag ständigt går runt med, som liksom gör att jag inte kan se klart blir som ett gift. Det är fantastiskt mycket värme och kärlek, som jag ändå tolkar som genuin, som gör det svårt att se ett liv utan honom. Tankar som "kommer jag få uppleva en sådan omtänksamhet igen" och "är det inte värt lite dalar för att komma upp på de höga topparna" snurrar. Detta trots att när vi nu är "på de höga topparna" så känner jag mig ändå inte helt bekväm. Jag känner att jag måste förställa mig och vara "perfekt" hela tiden för att inte rasera det. 

    Det glädje mig att du hittade styrkan att lämna och jag förstår förvåningen över att småsaker i vardagen där det tidigare garanterat hade blivit konflikt numer kan passera obemärkt förbi.
  • exandthecity
    Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-02 13:31:10 följande:
    Jag har haft möte med en sexolog på egen hand för att försöka få bukt med min bristande attraktion till maken. 
    Din bristande attraktion är ju det sundaste i hela det här. Det behöver du inte alls söka stöd för.
  • Anonym (L)
    Anonym (Hur vet man?) skrev 2023-10-02 13:39:40 följande:
    Tack för att du berättar om dina erfarenheter, det skänker stöd!

    Den förvirring jag ständigt går runt med, som liksom gör att jag inte kan se klart blir som ett gift. Det är fantastiskt mycket värme och kärlek, som jag ändå tolkar som genuin, som gör det svårt att se ett liv utan honom. Tankar som "kommer jag få uppleva en sådan omtänksamhet igen" och "är det inte värt lite dalar för att komma upp på de höga topparna" snurrar. Detta trots att när vi nu är "på de höga topparna" så känner jag mig ändå inte helt bekväm. Jag känner att jag måste förställa mig och vara "perfekt" hela tiden för att inte rasera det. 

    Det glädje mig att du hittade styrkan att lämna och jag förstår förvåningen över att småsaker i vardagen där det tidigare garanterat hade blivit konflikt numer kan passera obemärkt förbi.
    Np. Jag var liksom i ett läge av passion/dålig känsla, det var svårt att se klart vad som var vad. Det som fick mig att till slut lämna var en upprepning av ett beteende jag sagt att det är en deal breaker, då var jag färdig. Men då hade jag låtit det upprepas för många gånger. Hade exet varit aningen trevligare så hade jag säkert varit kvar än, olycklig.

    Har såhär i efterhand tänkt hur jag borde ha hanterat relationen. Det jag väl tror på är att veta vad man behöver, exakt vilka gränser man har och se till att vara beredd att lämna om/när dom överträds. Man kan varna en gång beroende på vad det gäller och så går man om det sker ändå och man lämnar för gott. Då tror jag att det kan vara ok att vara med människor med dom här dragen, finns ju många grader. Men det blir ju en konstig tillvaro om livet tillsammans präglas av ständig gränssättning, det gjorde mig riktigt trött, jag kunde oftast inte slappna av.

    Javisst! Att partnern tar upp saker som den funderat över på ett normalt sätt och så diskuterar man med respekt. Visst kan man ha temperament men det funkar med välvilja och just respekt.
  • Anonym

    Din kropp vill inte ha honom.
    Din kropp säger nej  till samlag med honom. Den vill inte bli gravid eller bära ert gemensamma barn.

    Lyssna på din kropps nej till denna man. 

  • Anonym (Förvirrat)

    Att ständigt behöva gå omkring och fundera på om man ska vara kvar eller lämna är fruktansvärt. Om det ligger där och skaver är det verkligen nägot som inte stämmer. Har varit där och kan inte påstå att jag kommit över allt än. Det tar tid efter ett långt förhållande.
    Det exet slutade ta känslomässigt ansvar mer och mer med tiden. De sista åren var han så fruktansvärt nonchalant. Vi var särbos. Han slutade helt och hållet att höra av sig, ringde inte, svarade knappt på sms och kunde gå under jorden gång på gång veckovis, men gjorde ändå inte slut. En fruktansvärd lögnare och hycklare och en otroligt feg människa.
    Om jag ville diskutera dessa problem, antingen flydde han eller låste in sig i ett rum hemma hos sig och tjurade som en barnrumpa. Ett helt otroligt omoget och barnsligt beteende. 
    Det sjukaste av allt var att han tyckte inte att han gjorde nåt fel, att han var jättebra och att han brydde sig massor. Så otroligt skrattretande av en ?vuxen? människa. 
    Jag är verkligen jätteglad att vi aldrig flyttade ihop, fast jag är ingen särbomänniska. 


     


     


     

  • Anonym (ta hjälp, fly)

    Alla tankar på att/om han kanske ändrar sig, glöm det.
    Han kan inte ändra sig även om han ville och försökte, det ligger i hans destruktiva natur att trycka ner och trampa på. 

    Det är inte säkert att det ens är illvilja, han tror verkligen att han har rätt och att han gör rätt. Han kanske till och med tror att han hjälper dig genom att härda dig och visa dig rätt väg..


    Ta hjälp och ta dig bort från honom.
    Läs på, lär dig mer, ta stöd och planera allt i detalj innan du släpper bomben och flyttar. Annars hittar han på något sätt att fånga in dig och hålla dig kvar, eller blir farlig.

  • Anonym (Hur vet man?)
    Anonym (L) skrev 2023-10-02 15:59:47 följande:
    Np. Jag var liksom i ett läge av passion/dålig känsla, det var svårt att se klart vad som var vad. Det som fick mig att till slut lämna var en upprepning av ett beteende jag sagt att det är en deal breaker, då var jag färdig. Men då hade jag låtit det upprepas för många gånger. Hade exet varit aningen trevligare så hade jag säkert varit kvar än, olycklig.

    Har såhär i efterhand tänkt hur jag borde ha hanterat relationen. Det jag väl tror på är att veta vad man behöver, exakt vilka gränser man har och se till att vara beredd att lämna om/när dom överträds. Man kan varna en gång beroende på vad det gäller och så går man om det sker ändå och man lämnar för gott. Då tror jag att det kan vara ok att vara med människor med dom här dragen, finns ju många grader. Men det blir ju en konstig tillvaro om livet tillsammans präglas av ständig gränssättning, det gjorde mig riktigt trött, jag kunde oftast inte slappna av.

    Javisst! Att partnern tar upp saker som den funderat över på ett normalt sätt och så diskuterar man med respekt. Visst kan man ha temperament men det funkar med välvilja och just respekt.
    Ja, när man upplevt åratal av bråk med personangrepp och fula ord så är det svårt att "stå upp" och säga att gör du så igen så lämnar jag dig. Det blir liksom lite trubbigt med det bagaget. Jag har tidigare försökt, vid några tillfällen gått ut från tidigare bostad och varit borta i timmar. Det blev bättre för stunden, kanske några veckor på sin höjd. Men de håra orden har alltid kommit åter och ofta för allt mer triviala gnabb i vardagen. 

    Den ständiga gränssättningen du beskriver tär enormt på krafterna, jag höll på med det i 8 år. Sen gav jag upp och satsade på mig själv lite mer parallellt. Först för att hitta kraft, och kanske hitta mig själv igen. Men nu, när han fått mer fritt spelrum så är det svårt att "vinna mark" på nytt igen. 
Svar på tråden Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...