Skiljas eller inte? Ältandet konsumerar mig totalt...
Som rubriken antyder är jag mitt uppe i grubblerier kring att stanna eller lämna min nuvarande relation. Tankarna snurrar i det oändliga och jag vet varken ut eller in. Hur ska man kunna välja och sedan känna sig trygg med sitt val? Situationen är så komplex och det känns som att vad jag än gör så kommer det bli överväldigande tungt....
Min man och jag är i 35 årsåldern utan barn. Vi är välutbildade med bra jobb och en god ekonomi. Vi blev tillsammans för över 10 år sedan under studietiden och har varit gifta i ca 5 år. Gemensamt har vi ett intresse för resor och god mat och har förmånen att kunna njuta av detta, livets goda. Vi jobbar mycket båda två och har olika arbetstider så vi ses inte jättemycket och så har det varit under flera år.
Redan från början hade vi ett ganska stormigt förhållande med mycket passion men även en del gräl. Det sexuella dog tyvärr för mig något år in i relationen efter ett svek från min mans sida. Jag var dock så kär i honom att jag valde att stanna kvar och han har varit otroligt lojal mot mig efter det men jag har aldrig kunnat återfå mitt sexuella intresse för honom igen. Det har gått från dåligt till nu helt obefintligt sedan 1,5 år tillbaka. Min man är dock väldigt attraherad av mig och vill egentligen gärna ha sex. Det blir jobbigt och svårt att hela tiden ducka för detta. Jag blir såklart också rädd att kyssa honom eftersom jag inte vill ?locka? honom till det och känna mer krav.
Min man är väldigt intelligent, han kan vara otroligt rolig och är mycket uppskattad socialt och på arbetet. Han är van att få som han vill och det brukar ofta bli väldigt bra, han själv kan inte se att andra alternativ skulle kunna vara bättre. Detta leder till att han har ett kort tålamod och lätt kan häva ur sig ganska kränkande kommentarer om han inte får som han vill. När vi bråkar blir jag ofta kallad ?värdelös?, ?dum i huvudet?, ?idiot? etc? Det blir hårda personangrepp och det är svårt att deskalera situationen. Vid några tillfällen har han hindrat mig från att gå ut ur rummet när vi bråkar genom att ställa sig i vägen, trots att jag förklarat att det känns obehagligt. Han anser att allt som är fel är mitt fel.
Under många år försökte jag förklara för honom hur detta sårade, hur jag inte kan leva i en relation där bråk (som sker flera ggr/vecka) leder till så hårda ord. Det öppnas liksom en spärr där han nästa gång har ännu lättare att säga något dräpande /underminerande. Han är hånfull, skrattar överlägset och använder sig av en mängd härskartekniker. I början blev jag ledsen, tog åt mig och vi pratade mycket om detta. Jag försökte motivera honom till att sluta, att hitta andra sätt att uttrycka sin frustration på. Han bad ibland om ursäkt men vägrade att vi skulle söka hjälp eftersom ?allt var bra och det var bara i mitt huvud som det var dåligt?. Jag har även dragit mig för att skaffa barn med honom då jag inte vill att de ska lära sig att det är så man hanterar konflikter.
Mellan bråken är han underbar, han är fantastiskt omtänksam, lyhörd, intresserad, stöttande. Han fixar romantiska resor, fina sms, kärleksförklaringar, blommor, middagar etc. Han är jämställd och tar stort ansvar för hem och hushåll. Han är en svärmorsdröm och alla i min familj älskar honom. Han överöser mig med kärlek men eftersom det svänger så mycket har jag svårt att ta den till mig längre. Jag kan inte bara välja att lyssna på det goda och sedan ignorera det elaka och eftersom det elaka dränerar mig har jag även valt bort att ta till mig de fina orden. Detta leder såklart till en tomhet.
Sedan ett tag tillbaka har jag blivit lite mer distanserad till vår relation, jag hittar på en del egna saker som jag tycker är kul såsom resor och utekvällar. Min man har blivit irriterad över detta och jag kan bitvis förstå honom, mina prioriteringar har ändrats och jag kämpar inte längre emot när han blir arg utan ?ger mig? för att inte ha bråk som pågår i timmar. På så sätt har han fått ?vinna? mer nu än tidigare.
Jag har nog tänkt att ingen relation är perfekt och att man ska vara glad för det man har och jag anser mig själv lyckligt lottad som har ett liv som många skulle drömma om, i alla fall ?på pappret?. Tänkt att även om jag lämnar min man och skulle vara med någon annan kommer den relationen också ha sina brister och kanske att sexlivet skulle ebba ut där också så småningom och då är det kanske bättre att ha kvar ?drömlivet? och stå ut med att vi bråkar okonstruktivt och inte har någon intimitet. Och kanske är det inte helt onormalt att skrika och svära när man bråkar? Som jag ser det så saknar min man ingenting, han gör allt fint man kan tänka sig. Men alla bråk och hårda ord har gjort det omöjligt för mig att återfå attraktionen. Men är det en tillräcklig ursäkt för att lämna någon som är fantastisk på så många andra plan? Kommer jag ångra mig?
Sedan ca 2,5 år tillbaka har jag börjat fundera på om vi kanske borde gå i sär, men det skrämmer mig. Tankar kring detta upptar allt mer av min vakna tid. Jag börjar få svårt att fokusera på annat och är orolig att det skall gå ut över mitt arbete. Dessutom börjar jag oroa mig över min hälsa, det känns som jag är på väg att rusa rakt in i väggen. Jag är livrädd för att välja fel och vrider och vänder på allt för att försöka kunna fatta rätt beslut, ett beslut jag kan leva med och hålla fast vid.
I vågskålen för att stanna ser jag:
Fortsatt möjlighet till ett liv med otroliga resor och god mat, något som jag ser som mina största intressen egentligen oavsett partner.
Vidare har vi en fantastisk umgängeskrets med många viktiga relationer som jag kommer ha svårt att upprätthålla om vi skiljs eftersom de är mer kopplade till min man.
Vår ekonomi tillsammans är god och det kommer innebära möjligheter karriärmässigt för mig som jag drömt om länge. Min man är även väldigt stöttande i detta (men jag tror framförallt det beror på att han vill att vi ska dra in ännu mer pengar).
Jag kommer närmsta året behöva jobba väldigt mycket med att avsluta ett projekt jag haft i 8 år, jag behöver min energi till det och är rädd att en skilsmässa kommer förstöra allt.
Han är en helt unik person, han har fantastiska sidor och en driftighet jag aldrig sett hos någon annan.
Vi bor i ett hus som vi lagt ned enormt mycket tid, energi och pengar i som jag inte vill flytta ifrån men där det skulle bli tungt ekonomiskt för mig att behålla det själv (dock inte omöjligt). Det jämställda ansvaret för hem och hushåll väger också tungt.
Min man skulle även kunna bli en fantastisk pappa, han är otrolig med barn.
Mitt i allt är jag orolig för hur min man skulle klara sig utan mig, han skulle bli förkrossad.
Alla tillkortakommanden till trots så älskar jag honom på något plan ändå.
Ett litet hopp om att kunna hitta tillbaka till varandra
Rädsla för att vara ensam, att ångra mig.
Den sociala skammen i att skiljas (inte så mycket men det är klart det spelar in)
I andra skålen ser jag:
Avsaknad av attraktion och sexliv med sin partner redan vid vår ålder, det känns tråkigt.
Det blir ju också svårare att skaffa barn utan samliv? Plus att det väl sällan är en god idé att skaffa familj med någon man är osäker på.
Risken finns att jag väntar för länge och inte kan få barn om några år alls? och jag vill ha en familj (men som det känns nu kan jag inte se det med min man).
Sedan är det bråken, de hårda orden. Tröttheten det föder och känslan av att aldrig kunna slappna av helt. Att även när det är bra så kan det vända på någon sekund och jag får höra hur hopplöst korkad jag är.
Möjligheten att kunna ändra mitt liv till något helt nytt, träffa någon annan och börja om, läskigt men spännande!
Risken att bli bitter om några decennier för att jag tog det säkra kortet och stannade kvar trots att jag kände mig nedtryckt
Det finns fördelar och nackdelar med båda valen, det enda jag vet är att jag går under om jag ska grubbla vidare på det här sättet i flera år till. Kanske finns det kloka personer här som varit i liknande situationer och som kan berätta hur beslutsfattande gick till? Hur har det gått? Jag börjar känna mig desperat.
