Hur berättar man?

Var nyktra båda två när du berättar att du vill skiljas. 
Lämna ingen möjlighet till att du tvekar, inget som kan tas som en liten strimma hopp om att du kan ändra dig. Jag tror inte det finns ett bra tillfälle, alla är dåliga på olika sätt. 
Ja man ska inte ha barnen omkring sig men det förstår du säkert. 
Se till att ni är ensamma och gärna hela natten. Partnern kan behöva dra sig undan och kanske gråta, skrika eller bara sitta tyst. 
Se till att du har någonstans att sova om partnern ber dig lämna bostaden. Eller bara ett annat rum. 
Jag fick det serverat hux flux från min smålulliga gemål sedan 22 år. Den chocken och smärtan var hemsk även om jag tog mig igenom det och nu i efterhand vet att jag klarat mig fint.

Till barnen (11- 21) sa vi att kärleken övergått till vänskap och vi inte gjorde varandra lyckliga längre. Visst blev de ledsna men de tog det bra. De äldsta blev lite  mer ledsna  för min skull eftersom de kunde relatera till avslutade relationer, det kunde inte de yngre. Barnen  var medvetna om att det inte var jag som  var drivande men att det ä då var ett gemensamt beslut. Jobbig tid men det gick på något vis ändå. 

Nuförtiden måste man ju sälja först - innan man kan köpa nytt.  Prata med banken och fråga runt hos fadstighetsbyråer hur folk brkar göra - så kan du kanske få lite ideer.

För min del var det lättaste att säga det genom att avstyra gemensamma planer. Om ni tex brukar åka till någon stuga eller göra något speciellt tillsammans och din partner tar upp något kring de planerna så kan du säga att du inte kommer att följa med. Då kommer den givetvis undra varför och då är det lättare att svara för att ni inte ska vara ett par längre. Om man tycker att det är svårt att inleda samtalet och att man inte vill använda så hårda ord som skiljas och så. 

Men gör det vid ett väl valt tillfälle såklart. Med barnen och allt i åtanke. 

Har precis skiljt mig sedan någon månad tillbaka och det finns inga genvägar. Va bara ärlig och berätta hur du känner. Hade själv hus och har två barn. Det andra får liksom läsa sig senare. Annars finns risken att man blir ovänner till slut om man stannar.

Finns väl inga rätt eller fel, i sak... 

Mer än att man kan givetvis försöka vara så rak, ärlig, tydlig, och snäll och respektfull när man för saken på tal. Som en del ovan säger; sätt av tid, dvs säg det inte bara i "förbifarten" på väg ut ur dörren, eller när något annat händer, samtalas om. Se det som ett viktigt samtal mellan er vuxna, dvs se till att barnen inte är i den absoluta närheten, eller ens i närheten. Kanske behöver ni ta snacket utanför hemmet (i bilen, på en promenad, whatnot).

Var lite förberedd; varför? vad är det som triggar beslutet? Var öppen för en känslostorm, eller inte (!).

Ge varandra tid (!). Kanske behövs det lite tid innan ni börjar prata ihop er kring "hur berätta för barnen?!". Men det kanske inte får gå fööör lång tid (barn är smarta! och kan förstå att något är i görningen!).

Kanske behöver ni även ha kommit en bit i en framtida bodelning (bostad, bostäder) innan ni tar snacket med barnen... Så ni kan försöka besvara frågor som kan dyka upp (ska vi flytta??)

Gällande barnen. Även där, sätt av tid! Spontant man berättar inte för barnen en "tisdag-kväll" och skickar iväg de till skolan på onsdagsmorgonen. Berätta hellre till helgen, och var närvarande för barnen under helgen om det kommer känslor, frågor etc. Var ärlig, men undvik att hamna i för mycket detaljer. Barn är barn, och det är ni vuxna som skiljer er, och ni skiljer er inte från era barn (!).

Ju mer respektfulla ni kan vara gentemot varandra desto "lättare" (inget kommer vara lätt!) blir det att fortsätta prata ihop er kring hus, boende, ekonomi, barnen, etc.