Hur ge stöd till partner med psykisk ohälsa?

Psykisk ohälsa är svårt och som stående bredvid är man tyvärr rätt maktlös. Men några tankar då, efter många är som anhörig.

Försök vara lyhörd och känn in dagsformen, eller formen för en aktuell tidsperiod. Ofta går problem som i cykler och om man kan lära sig känna igen tidiga tecken kan man bidra till att så att säga vända skutan innan det blir ett allvarligt skov.

Försök uppmuntra till vårdkontakt. Den sjuke kanske inte själv uppfattar sig som sjuk och tycker att vårdkontakt och medicinering är onödigt. Min erfarenhet är dock att om en kontinuitet med vården kan upprätthållas så är det det bästa. Men som sagt svårt, beroende på sjukdomsbild och sjukdomsinsikt.

Gör saker tillsammans som är ?lätta?. Med det menar jag sånt som är lätt att få med den sjuke på. Att tjata sig till en utflykt är antagligen en dålig idé. Skuldbelägg inte, alltså som att säga men igår lovade du ju att idag skulle vi åka på X. Var istället beredd på att planer kastas omkull eller går om intet beroende på dagsform. Ha alltid en plan B.

Egentid. Beroende på typ av problem kan den sjuke behöva mycket egentid för återhämtning och vila. Respektera detta och bygg din egen tillvaro. Särbo kan vara det bästa med tanke på detta.

Hur går dina tankar TS?

jag led själv av depression och riktigt svårt panik ångest efter jag fick en utmattning.
I med jag blev sjukskriven behöver jag göra allt som fk sa ingen samtal mm hjälpte för mig . Det som hjälpt är att träna och va ute säger det kan hjälpa upp till 80% 
jag lärde känns min panikångest så kunde ? stoppa? den samt jag hade / har fortfarande alltid medecin men mig . Jag tar aldrig den men den är en trycket
Det min man inte förstod va hur jag kunde ha panik för enligt honom va konstiga saker
Han va inte alls stöttade är väl därför vi va skilda
det jag hade velat ha är när jag kände okej nu börja jag få ångest att någon säger men det är lugnt du klarar det jag är här håll handen .
är man deppig är det ibland svårt att orka göra något . Jag börja tvinga mig att att gå varje morgon jag fick stöd när jag sa jag orkar inte ja men du vet att det är bättre när du kommer hem
det sämsta är att pressa men att motiverat på ett fint sätt hjälper
jag kan bara tala från egna erfarheter . 

Jag försöker se hans signaler och ge honom tid när han vill och närhet när han vill. Behöver han sova halva dagen,  gör de. Inget tjat eller press. Försöker dock hjälpa honom inte glömma äta / dricka ordentligt.  Föreslå en promenad, lite luft är alltid bra. De svänger en del men de går bra.

Hej hej!
Ångest och depression uppkommer inte huxflux. Det finns orsaker.

Men bra råd att påminna honom om att dricka och äta tillräckligt och att gå ut lite varje dag, åtminstone en stund i naturen. 

Han kanske kan behöva kolla upp eventuella brister och/eller sjukdomar som kan ge psykisk ohälsa.

Att börja gå promenader och sedan successivt öka på takt och längd på promenaderna är väldigt bra för att må bättre.
Jag har själv gjort den resan.
Från att knappt gå ut alls (mer än till affären och soprummet typ) till att gå korta sträckor då och då, till att sedan till och med längta ut och gå ut lite varje dag! Gå snabbare ibland, jogga ibland.

Att vara ute i naturen, även om det bara är närmsta park/skogsparti i en stad, gör så mycket för hälsan!! Jag lovar. Det är den största skillnaden för mitt mående. Utevistelse i kombination med att kolla att jag faktiskt äter någorlunda.

Hej trådskaparen! Vad fin du är i din handling. Du är snäll och omtänksam. 

Min kära fru lider av varjerande depression och hon är generellt lätt att stressa och bli irriterad och arg. Jag stöttar henne på två sätt:

* kortsiktigt: säga snälla ord, peppa henne, säga att det hämska kommer att gå över och att det kommer bli bättre. Försöka att inte ta det personligt när hon skäller ut mig. Krama henne och visa förståelse (trots att hon kanske var precis taskig mot mig). Ta ut henne på en promenad eller kort biltur (efter jobbet). Överraska henne med något hon gillar. Ta över en del av hennes ansvar i hushållet, när det känns tungt för henne. Försöka hålla mig till enbart positiva kommentarer. 

* långsiktigt: att uppmuntra henne till det som gör att hon kommer ut ur den onda spiralen, så som arbete, motion, bra matvanor, bra vänner, ta emot professionell hjälp, jobba aktivt med sitt problem och förstå hur hon fungerar, lära sig undvika sånt som triggar henne, träffa folk, mfl. 

Jag är åt det introverta hållet, och det gör det extra tufft för mig att ta hand om min extroverta fru. Hon trivs dessutom bäst av att inte vara hemma. Vara på aktiviteter, vilket inte alls gör mig utvild, för jag behöver lugnet och att vara hemma. 

Jag tar upp det här för att påpeka att vi närstående får inte glömma oss själva, att vi behöver ta pauser och att vila. Det finns en stor risk att vi själva smittas av depressionen eller bli utmattade.

Det krävs mycket tålamod. 
Ta hand om dig och din kille! 

Kram! 

Tänkte förtydliga lite.
Med orsaker menar jag både fysiska och emotionella orsaker. Till exempel: vantrivas på jobb, ha upplevt traumatiska saker i livet som man inte bearbetat, för lite motion... och så brister på mineraler och vitaminer. (T.ex.)

Så att både försöka bearbeta det man vantrivs med i vardagen, och kanske även jobbiga minnen, samtidigt som man försöker äta bättre, motionera osv. Det är det som jag själv märkt hjälpt.

Många pratar gott om styrketräning, och det är bra att styrketräna enligt forskning, men jag personligen tycker att utevistelse i park/skog är väldigt viktigt för mitt välmående. Både promenader och jogging i naturen är jättebra för hälsan.

Det låter bra TS. Glöm inte bort dig själv bara. Att vara nära någon med psykisk ohälsa tar energi, sätt gränser för dig själv, ge dig själv egentid, återhämtning, umgänge med släkt och vänner. Umgås med partnern när det känns bra men behåll ditt egna liv, bostad, vänner, familj. Hur nu ditt liv ser ut. Var realistisk med relationen. Det låter kanske överdrivet, men alltför många som står nära någon med problem hamnar i medberoende och lever till slut sitt liv helt för den personen. 

Det viktigaste är att ni gör fysiska saker tillsammans. Gå ut med er. Ut i naturen. Gå, spring, hoppa. Gör vad som helst men sitt inte inne och deppa.

Herre gud. Hur står du ut?

Jag har själv lidit av svår psykisk ohälsa i perioder, men också fått vara stöd åt personer i min omgivning - både föräldrar, partners, kompisar och ibland även folk jag knappt känner - som lidit av det. Och i efterhand har jag insett att en stor del av min egna psykiska ohälsa har grundat sig just i att ända sedan barndomen bära alla andras sorger, vara en oavlönad terapeut och fixare åt hela min omgivning. Det är ganska få av mina problem som verkligen var mina egna från början.

Mitt bästa råd till dig är därför att i första hand ta hand om dig själv.

Det kan vara fruktansvärt svårt att vara "lagom" stöttande. Speciellt när man är en omtänksam person och det handlar om människor man älskar. Kanske är man också sådan att man får en boost och bekräftelse av att känna sig behövd.

Men man måste lära sig att begränsa sin omsorg, om man inte själv ska gå sönder eller låta hela ens liv uppslukas av andras problem. 

Det är såklart väldigt olika från fall till fall, men utan att veta mer om vad som plågar just din partner tycker jag att du ska lyssna och ge råd på ungefär samma nivå som ifall han hade varit frisk och velat bolla mer vanliga och vardagliga problem, eller bara ventilerat efter en dålig dag. Långvarig psykisk ohälsa består av allvarliga sjukdomar och det ska ett proffs behandla, inte du. Lika lite som att du skulle försöka laga ett benbrott. Uppmana honom att gå i terapi i första hand. Hemma kan du i första hand erbjuda mentalt stöd i form av kramar, att han får gråta ut en stund utan att dömas och att du frågar hur det känns just idag. I övrigt tror jag att du gör störst nytta genom att vara som vanligt och se till att ni gör roliga och mysiga saker tillsammans. Sånt som gör att livet går vidare och han inte stannar kvar i att alltid må dåligt.

Att vara bekymrad över sin partners hälsa är naturligtvis helt normalt och naturligt. Men når det den nivå att din egen hälsa blir markant sämre under en längre tid och du bryts ned av att leva tillsammans med honom, MÅSTE ni antingen byta strategi för hur du ska hantera hans problem eller så får ni gå isär. Det är ditt liv det handlar om och du har bara ett, vad vi vet. Det tog mig 40 år att börja leva för mig själv i första hand.

Lycka till!

Mycket bra skrivet. Jag håller med dig.

Min fru mår dåligt delvis pga att hon ägnar så mycket fokus på andra och deras problem. Hon börjar fatta det och justerar sig sakta med säkert. 

Än så länge så orkar jag. Att jag är något introvert betyder att jag kan ha en avkopplande och uppladdande stund utan henne. Med min hobby eller i naturen.

Sen älskar hon mig så mycket och uppskattar det jag gör, och vi har barn ihop. Så man lämnar inte bara sådär (även om vi diskuterat det någon gång).

Ok, ni har barn. Bra jobbat, håll i! Dina barn kan skatta sig lyckliga som har en så bra far.

Som någon sa. Vem som helst kan vara bra när allt rullar på utan bekymmer. Det är när något händer, när ens fru eller en barn börjar bete sig konstigt som man ser vad någon går för. 

Jag uppskattar din uppmuntran min vän <3

Jaaa, vår kära son var under en period det enda som höll ihop oss under ett och samma tak. Nu tycker jag att vi har det mycket bättre än då.