Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 16:56

73 svar

Svårt att hantera sonen

Anonym (Orolig) skrev 2023-05-20 15:38:38 följande:

Hej!

Jag ser att det varit en del aktivitet i tråden :). Tack, alla som engagerar sig och kommer med idéer. Jag vet att adhd väcker känslor, vissa tycker att det överdiagnostiseras och andra tvärtom.
Angående uppmärksamhet till vår son. Han har som sagt fyra syskon så han får såklart dela den uppmärksamheten. Å andra sidan får han kärlek och uppmärksamhet från sina syskon. Allt är inte nattsvart :).
Han går på gymnastik, simning och gitarr (det sistnämnda är en utmaning eftersom koncentrationen är svår). Vi försöker så gott det går att göra saker med honom ensam, kortare och längre stunder ibland. Vi vet att han behöver det så väl. Men visst som förälder har man ständigt dåligt samvete för att inte räcka till.

Jag tror iofs inte att största problemet är uppmärksamheten för honom utan att han lätt tappar fokus och blir störd av yttre stimuli. Och yttre stimuli är det gott om i en större familj och inte minst skolan. I skolan har han hörselkåpor och ibland skärmar runt sig för att behålla fokus. Vi har en jättebra dialog med skolan men de har aldrig nämnt att vi borde söka hjälp så jag har egentligen avvaktat och tänkt att det är lugnt så länge vi inte får det rådet från skolan. Men situationen hemma är påfrestande och ibland funderar jag om det är normalt eller inte. Barn är ju barn och det är utmanande.
Men tack för all tips, input och råd!

Min son hade enorma koncentrationssvårigheter i skolan, det var ju inte konstigt alls. När jag besökte skolan när han var åtta år var det mer eller mindre kaos. Massor med barn hade diagnos. En pojke kröp mest runt på golven , betedde sig som en treåring. En flicka kunde plötsligt börja skrika rakt ut och springa iväg och gömma sig på toaletten, då fick en pedagog ägna sig helt åt henne. Denna flicka hade mycket svårt hemma och avreagerade sig i skolan där hon fick positiv uppmärksamhet En pojke hade svår diabetes och måste kollas hela tiden. Flera pojkar var mycket utåtagerande och det var en massa tjafs och bråk mellan flickorna på rasterna. De hade flera extra pedagoger från fritids plus extra elevresurs men det räckte inte.

Mitt i denna röra skulle min son försöka koncentrera sig och det kunde han inte. Han fick ingen extra hjälp. Däremot fick vi ofta meddelanden från pedagoger om att han misskött sig. Det verkade som att pedagogerna var dödströtta på alla diagnosbarn, dem kunde de inte säga till ansåg de. De hade ju diagnos.

Detta var i en skola i ett lugnt villaområde med huvudsakligen välbeställd svensk medelklass. Inga problem med integration eller socioekonomi.

Att vara lärare idag på lågstadiet är verkligen inte lätt. Jag känner flera utbildade lågstadielärare som vägrar arbeta som det. En jobbar på förskola, en på fritids, en på SFI och en har utbildat sig till specialpedagog för att slippa vara klasslärare.

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 17:48

#35

Anonym (123) skrev 2023-05-20 17:28:40 följande:

Bra, jag uppfattade det som att du var väldigt emot generellt.

Jag tror absolut att det kan finnas väldigt energiska barn som felaktigt får adhd-diagnos (tex de som senare "växer ifrån den") och jag tror absolut att mitt ena barn hade kunnat få en diagnos om hon hade utretts i 5-7 årsåldern även fast vi nu när hon är tonåring kan se att hon verkligen inte har en diagnos, bara sjukt mycket energi. Men vårt andra barn har en diagnos och helt ärligt har det varit en stor räddning att diagnosen har satts.

Dagens skola slår ut barn med npf-diagnoser och även om skolan är bra och gör vad de kan även utan diagnos (som vårt barns skola) så kan medicinen bli det som gör att barnet alls klarar av att gå utanför dörren. Och det finns mycket i det som ts beskriver som stämmer väl in på att ha en diagnos och inte bara är ett "vanligt vilt barn med mycket energi ". Och OM det skulle finnas en diagnos så är det bättre att få den så tidigt som möjligt och inte vänta till när barnet ligger i fosterställning och skakar av ångest för att alla intryck från världen utanför är mer än vad man klarar av.

Jag tror ju dock inte att problemen ligger i skolan, i första hand, utan i samhället och framför allt hos familjerna. Det är inte skolan som är ansvarig för barnens mående, det är föräldrarna! Jag efterfrågar mer egenansvar från föräldrar. Många barn mår dåligt. BUP är helt chokat, barn skär sig, barn svälter sig, barn är deprimerade . Problemen kan ju inte bero på skolan i första hand. Skolan är typ åtta till två, måndag till fredag, resterande tid är föräldrarna ansvariga för sina barn.

Om nu skolan är så traumatiserande borde ju föräldrarna lägga sin fritid på att coacha , krama och ta hand om sina barn. Alternativt försöka byta skola. När man skaffar barn måste barnen alltid komma först, före ens egna behov. Visst finns det barn som behöver en diagnos men inte alla dessa barn som mår dåligt.

Det kan inte vara en klasslärares ansvar , med 25 till 30 barn, som hon skall UNDERVISA, att utöver det förvänta sig att hon skall vara en extramamma och bekräfta alla emotionellt försummade barn, det är att begära för mycket.

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 21:08

#37

Anonym (123) skrev 2023-05-20 20:32:51 följande:

Om du fick tillbringa en vecka i ett genomsnittshem där det finns ett barn med nfp-diagnos så skulle du se att de barnen antagligen får oerhört mycket mer tid, engagemang, kärlek, struktur mm än övriga barn och det funkar ändå inte.

Skolan är ett stort problem. Och det handlar inte om dåliga lärare (mitt barn har fantastiska lärare) utan snarare att systemet i sig inte funkar. Det är ständiga grupparbeten, barnen sitter i grupper som ska uppmuntra till samarbete, men det uppmuntrar lika mycket till prat (och menar inte att barnen med diagnos blir uppmuntrade till att prata istället för att arbeta utan att barnen med diagnos blir nedbrutna av att det är ett ständigt surrande i klassrummet). Istället för som förut när man satt på rad och tittade framåt mot katedern, tyst och lyssnande.

Man hoppar över grunderna för att istället gå direkt på analyser och problematiserande, man ska ut och leta fakta på hela internet istället för att arbeta begränsat i en bok. Precis det är supersvårt för barn med npf.

Efter att ha tillbringat hela dagen i en miljö som är som uppbyggd för att bryta ned barn med npf så kommer de hem trasiga och lägger sig i en hög och bara gråter och skriker för hjärnan klarar inte mer när skoldagen tar slut. Helgen går åt till att ha ångest inför kommande måndag och innan man är 10 är man utbränd. Och det finns inget hemmet kan göra för att kompensera skolsystemets brister. Tro mig, jag och många andra kämpar och försöker. Och helt ärligt kan inte skolan heller kompensera eftersom att hela skolplanen och pedagogiken som är så fel för de här barnen.

Jo, jag känner till skolan, den är lite märklig idag , det får jag hålla med om. Våra barn hade också jättesvårt i skolan.

Vår lösning var att jobba själva med barnen hemma. Alla läxor och inlämningsuppgifter gjorde vi alltid tillsammans med barnen, för det var nästan alltid för svårt . Plus extra träning i läsning, sonen läste långsamt ända till nian. Vi gjorde alltså inte uppgifterna åt barnen utan tillsammans med dem. Vi lärde oss mycket själva, speciellt i svenskan var det mycket vi inte lärde oss på vår tid, med referat, recensioner och olika texttyper.

När våra barn kom upp i åtta och nian lossnade det lite grann och på gymnasiet gick det bättre, men vi hjälpte ju fortfarande till väldigt mycket, . Jag och min man har lagt stor del av vår fritid på barnens skolarbete. Vi var lite förvånade, så var det ju inte när vi gick i skolan, men vi såg inget annat alternativ. Jag har antagit att de flesta föräldrar hjälper barnen för uppgifterna är ju ofta supersvåra.

Min dotter var också väldigt känslig och blev trött av stimmet, Hon kollapsade om vi hämtade henne för set. Jag gick ner i arbetstid, min man hämtade någon dag och mormor och morfar några dagar, hon orkade inte längre än till Max 14:00.

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 21:09

#38

Jag var också med i skolan ofta, minst en dag per termin, för att förstå vad de gjorde och lära mig hur jag kunde hjälpa dem. När de var små alltså, på högstadiet var man ju inte så välkommen, av barnen.

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 23:22

#43

Anonym (Orolig) skrev 2023-05-20 23:20:13 följande:

Du har säkert dina anledningar att dra slutsatser som du inte ha en aning om. Men det är ganska trist och icke konstruktivt. Du känner inte till vår familj och kan omöjligt veta huruvida min son får tillräckligt med uppmärksamhet eller inte.
I en stor familj kan det finnas två föräldrar som ägnar 100 % av all sin tid till barnen - både kvalitet och kvantitet.

Arbetar ni inte någon av er?

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 23:35

#45

Anonym (123) skrev 2023-05-20 21:50:13 följande:

Och det där är inte ens hälften av vad npf-föräldrar kämpar med och för sina barn. Jag har arbetat hemifrån i fyra år. De fåtal dagar jag inte kan göra det så är min man hemma.

Sluta förutsett att det här är något som man kan lösa hemmavid. Bara det faktum att dina barn klarar av att fortsätta göra läxor och arbeta hemma efter skolan visar ju att de inte lider på samma sätt som barn med npf.

Ärligt talat så blir jag väldigt illa berörd av dina inlägg som speglar en så nedlåtande syn på de föräldrar som kämpar allra mest för sina barn och som allra mest ger upp sina egna liv för att stötta barnen.

Vad är lösningen då? Vad hjälper ditt barn? Vad skulle kunna hjälpa ditt barn?

Anonym (Mamma till två)

Sat 20 May 2023 23:38

#46

AndreaBD skrev 2023-05-20 23:34:06 följande:

Det är inget fel på det. Förutom att du bara utgår ifrån att de här föräldrarna inte redan har gjort det. Du säger att pojken behöver röra på sig och gå på aktiviteter. Du antar alltså att han inte gör det. Jag antar motsatsen. Och enligt mamman är det faktiskt så att han har aktiviteter, även fysiska och får uppmärksamhet.

Om ett barn riskerar att hamna utanför redan under första året i skolan, då söker man verkligen inte i onödan! Plus att det ju inte är något som föräldrarna avgöra slutligen. Jag menar - de skulle ju inte utreda barnet om de skulle få intrycket, efter ett första samtal, att det inte är nödvändigt. Det är inte så att man får en utredning per automatik.

Borde inte läraren se om det finns ADHD problematik? Lärare har ju stor erfarenhet av barn.

Anonym (Mamma till två)

Sun 21 May 2023 13:31

#53

Anonym (Orolig) skrev 2023-05-21 12:23:15 följande:

Känns viktigt att förtydliga att detta inte är något som vi kommit på nyligen. Redan vid 2 årsåldern började vi fundera över om det var normalt. På BVC sa de att han är en typisk pojke med pojkbeteende. På förskolan såg de inte heller tecken på något annorlunda, även om det var vissa problem på förskolan. Tycker att det sedan blev ännu mer uttalat när han började skolan. Trodde att det skulle bli bättre med tiden men det har inte blivit det i skolan heller. Han har en väldigt bra och engagerad lärare vilket jag är så tacksam för. Hon ser verkligen vår son och gör allt för att hjälpa honom. Vi har en tät kontakt, kommer med idéer tillsammans osv. Senaste är att hon infört en bra-bok där både hon och vår son skriver positiva saker från skolan och vi gör det hemma.

Vi lägger ned mycket tid på att fundera ut hur vi kan underlätta livet för honom, begränsa det negativa och uppmuntra positiva saker. Varje kväll lägger Pappan Sonen, läser sagor, pratar och stannar till han somnat - vilket ofta tar 2 timmar. Att ha aktiviteter är inte heller självklart eftersom det tar mycket tid innan han kommer iväg. Efteråt tycker han alltid att det är roligt men sträckan dit är svår för honom. Han är social och har lätt att få kompisar. Men hans lärare säger att han hamnar i negativa mönster då han ?spelar apa? och förstör för kompisarna. Han har inga inlärningssvårigheter och han har de svåraste böckerna i skolan, dock får han allt oftare ta hem böckerna eftersom han helt enkelt vägrat göra uppgifterna eller går ut från klassrummet utan att komma tillbaka osv. Han är våghalsig, slår sig ofta, hänger på och gör dumma saker som andra drivit honom till. Tex kissa ute på skolgården, åka hissar han inte får eller drar från skolan osv. Däremellan är han en mycket klok och rolig kille. Det är kul att umgås med honom och han är väldigt påhittig. Kan mycket om många saker osv. Han har ett stort hjärta och bryr sig verkligen om andra.

Jag oroar mig därför att jag upplever att det blir allt svårare för honom att klara av skolmiljön och det kommer att bli tuffare och mer skolarbete. Läxorna är en pärs nu och jag vet inte hur det ska gå när det blir ännu mer läxor. Hur vi ska kunna lösa vardagen här hemma. Han blir dessutom större och starkare och hans känsloutbrott blir svårare att rå på.

Jag tycker ni skall gå till en psykolog och göra ett IQ test, det låter som att han kan vara särbegåvad. Särbegåvade , dvs med ovanligt högt IQ blir ofta understimulerade i skolan och blir därför ofta utåtagerande, särskilt killar. Ett annat problem är att debile utanför ofta i skolan, eftersom de avviker socialt. De är ofta lite mindre socialt mogna och deras höga iq gör också att de är annorlunda och oftast inte passar in i en vanlig skolklass.

Anonym (Mamma till två)

Sun 21 May 2023 13:33

#54

Läs gärna på om särbegåvning på Mensas hemsida.

Anonym (Mamma till två)

Sun 21 May 2023 14:16

#56

Barn med mycket hög begåvning mognar ofta två till tre år senare än barn med normal intelligens. Det finns många studier som visar detta. Sök tex på children with high iq mature later Om du vill veta mer.

Min son hade beteendeproblem både på förskola och lågstadiet. Det var alltid massor av klagomål. Jag tänkte hela tiden att det var för att han är så begåvad. Vi har en hel del hög begåvning i min släkt så det kändes nära till hands om man säger så. Jag har alltid behandlat honom som om han var högt begåvad och tagit hänsyn till att han socialt legat två till tre år efter. Vid sjutton år så mognade han helt plötsligt och både kom ikapp och gick om de flesta. Idag läser han med framgång på läkarprogrammet. På all praktik och sommarjobb får han extremt fina referenser och betyg av cheferna.
Jag tror att många särbegåvade barn felaktigt får diagnoser, de är inte funktionsnedsatta, de är begåvade.

Sen finns det naturligtvis bar som har ADHD och autism också. Men knappast så många som får diagnos idag på löpande band.

Anonym (Mamma till två)

Sun 21 May 2023 14:19

#57

Så om han är högbegåvad och sju år är hans mognadsgrad troligen kring fyra till fem år.

Anonym (Mamma till två)

Sun 21 May 2023 16:44

#62

AndreaBD skrev 2023-05-21 14:36:14 följande:

Man brukar börja med ett WISC-test oavsett! Så det får man veta först. Skulle det visa sig vara som du tror, så skulle man nog inte ens utreda för ADHD. Det kan skolpsykologen göra, det hjälper också ibland att komma vidare om man sedan vill utreda för ADHD. Så gjorde de med min son.

Är det genomgående hög IQ så kommer man nog inte att utreda vidare. Är det däremot ojämn begåvning så är det ett tecken på att det kan vara ADHD/NPF.

På nästa 30 år som lärare har jag inte sett många högbegåvade barn. Kanske 6 stycken. Dvs. så vanligt är det inte. Och det är sant, de har ADHD-liknande symptom. Men det kommer ett test att visa.

Enligt Skolverket räknas fem procent av Sveriges elever som särskilt begåvade, så begåvade att de behöver särskild stimulans för att trivas och utvecklas i skolan. Så det är en till två i varje klass. Du borde ha mött många av dem om du jobbat trettio år i skolans värld. Men lärare ser oftast inte deras begåvning. I väldigt många fall blir de utstötta och mobbade och mår jättedåligt , då är det inte så lätt att lyckas i skolan. De har också svårt att koncentrera sig när de inte blir tillräckligt stimulerade. Speciellt pojkar blir bråkiga och utåtagerande. Flickor brukar ofta anpassa sig och tona ner sin begåvning för att passa in.

Det gjorde jag. Jag kommer ihåg när jag gick på högstadiet och satt och räknade mekaniskt, det var ju ganska trist. Typfall och sen skulle man härma typtalen. Det fanns inget stimulerande alls i denna matte för mig trots att jag gick särskild matte. Läraren kom fram en dag till mig och frågade om det var för lätt för mig. Nej, nej, det är inga problem sa jag, livrädd för att på något sätt avvika från gruppen. Jag räckte sällan upp handen, fast jag alltid kunde svaren. Men jag gjorde allt för att passa in och därför blev jag heller aldrig mobbad under mina år i grundskolan.

Svårt att hantera sonen

INNEHÅLL