Svårt att hantera sonen

Håller med "Mamma till två" här faktiskt. Han låter som ett skolboksexempel på ett barn som har blivit försummat i sina emotionella behov, förmodligen ganska tidigt. Att barn som har blivit försummade utåtagerar i skolan också är inte jättekonstigt, då det är den primära anknytningen - dvs den vi evolutionärt behöver för att kunna utvecklas ordentligt - som har rubbats. Det vi lär oss hemma tar vi också med oss överallt sedan, antar att ni har hört om barn som blir slagna hemma och själva börjar slåss i skolan. Det här kan mycket väl vara barnets försök att reparera den brustna anknytningen, eftersom att en sådan är djupt ångestframkallande för barn.

Kan tycka att psykiatrin har gjort det lite väl enkelt för föräldrar idag. Brister i föräldraskapet som man själv inte vill se är alldeles för lätta att bortförklara med att ens barn har en psykisk störning. Jag känner inte en, enda människa med diagnosticerad ADHD som inte har ett anknytningstrauma i botten och att kulturen  vi lever i - där små barn på löpande band diagnosticeras och medicineras med tung psykofarmaka måste få ett slut.

Jag tror ju dock inte att problemen ligger i skolan,  i första hand,  utan i samhället och framför allt hos familjerna. Det är inte skolan som är ansvarig för barnens mående, det är föräldrarna! Jag efterfrågar mer egenansvar från föräldrar. Många barn mår dåligt. BUP är helt chokat, barn skär sig,  barn svälter sig, barn är deprimerade .  Problemen kan ju inte bero på skolan i första hand. Skolan är typ åtta till två, måndag till fredag, resterande tid är föräldrarna ansvariga för sina barn. 

Om nu skolan är så traumatiserande borde ju föräldrarna lägga sin fritid på att coacha , krama och ta hand om sina barn. Alternativt försöka byta skola. När man skaffar barn måste barnen alltid komma först, före ens egna behov. Visst finns det barn som behöver en diagnos men inte alla dessa barn som mår dåligt. 

Det kan inte vara en klasslärares ansvar , med 25 till 30 barn, som hon skall UNDERVISA, att utöver det förvänta sig att hon skall vara en extramamma och bekräfta alla emotionellt försummade barn, det är att begära för mycket. 

Jo, jag känner till skolan, den är lite märklig idag , det får jag hålla med om. Våra barn hade också jättesvårt i skolan. 

Vår lösning var att jobba själva med barnen hemma. Alla läxor och inlämningsuppgifter gjorde vi alltid tillsammans med barnen, för det var nästan alltid för svårt . Plus extra träning i läsning, sonen läste långsamt ända till nian.  Vi gjorde alltså inte uppgifterna åt barnen utan tillsammans med dem. Vi lärde oss mycket själva, speciellt i svenskan var det mycket vi inte lärde oss på vår tid, med referat, recensioner och olika texttyper. 

När våra barn kom upp i åtta och  nian lossnade det lite grann och på gymnasiet gick det bättre, men vi hjälpte ju fortfarande till  väldigt mycket, . Jag och min man har lagt stor del av vår fritid på barnens skolarbete. Vi var lite förvånade, så var det ju inte när vi gick i skolan, men vi såg inget annat alternativ. Jag har antagit att de flesta föräldrar hjälper barnen för uppgifterna är ju ofta supersvåra. 

Min dotter var också väldigt känslig och blev trött av stimmet, Hon kollapsade om vi hämtade henne för set. Jag gick ner i arbetstid, min man hämtade någon dag och mormor och morfar några dagar, hon orkade inte längre än till Max 14:00. 

Om ni har 5 barn där 4 är systrar så behöver han mer uppmärksamhet av er föräldrar. 5 barn är många och han känner väl sig utanför. Ge honom mer uppmärksamhet men säg samtidigt till på skarpen om han uppför sig dåligt. Typiskt dagens föräldrar att hitta orsaker som diagnoser såsom Adhd och kontakta BUP. det Är klart han påverkas av att vara 1 av 5 och att vara enda pojken