Inlägg från: Anonym (Mamma till två) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Mamma till två)

    Svårt att hantera sonen

    Ensam son med fyra systrar. Jag kan tala om vad som är fel. 


    Han söker negativ uppmärksamhet för att han får för lite uppmärksamhet.  Ge pojken mer av er tid, framför allt pappan borde börja ägna honom ett par timmar kvalitetstid per dag. Och se till att han får motion, vilka idrotter har ni sett till att han får ägna sig åt?


    Testa med att ge pojken mer tid, mer uppmärksamhet och idrottsträning två till tre gånger i veckan så lovar jag att han kommer att bli en ängel.
    Han påminner ganska mycket om min son i den åldern som du beskriver honom. Han går en avancerad högskoleutbildning  nu och är allmänt omtyckt,

    Ni som i tråden börjar skrika om BUP och ADHD borde skämmas. 

  • Anonym (Mamma till två)

    Inte konstigt att BUP är överlastat , en pojke som reagerar helt normalt nör han får för lite uppmärksamhet och stimulans, varför skulle det vara ADHD?

  • Anonym (Mamma till två)

    Hur mycket egen tid med en förälder får pojken?
    Vad får han för idrottströning?
    Energiska pojkar måste få gå i idrottsträning, När min pojke var i den åldern tränade han fotboll och simmade två gånger i veckan. Samt gick på pianorytmik. Ni måste sysselsätta honom. 

  • Anonym (Mamma till två)
    Anonym (Hellan) skrev 2023-05-19 22:45:40 följande:

    Mamma till två, varför ska vi skämmas för att vi tar upp ADHD?

    Det är väl snarare du som ska skämmas som skriver att ts inte ger sitt barn tillräcklig uppmärksamhet.


    Det är en kvalificerad gissning med tanke på att han är bråkig och har fyra syskon. Det är svårt att ge uppmärksamhet till så många barn. 


    Bråkiga pojkar beror oftast på att de söker negativ uppmärksamhet pga brist på positiv uppmärksamhet. 

  • Anonym (Mamma till två)
    Anonym (Ladybug) skrev 2023-05-19 22:44:23 följande:
    Jag ser inte att någon "skriker" i tråden, gör du? Nu förutsätter jag att barnet får kvalitetstid med vuxna, och att han får idrotta ett par gånger per vecka, eftersom det är steg ett när man har att göra med aktiva och bekräftelsesökande barn. Varför förutsätter du att han INTE får det?
    Låt TS svara om hur det ligger till. 
  • Anonym (Mamma till två)
    Anonym (Mamma) skrev 2023-05-20 09:34:20 följande:
    Man kan säkert argumentera för den saken hemma, men hur är det med skolan då? Jag upplever att skolor är bra på att ge uppmärksamhet till barn, särskilt vet de så klart just detta du skriver och skulle i så fall arbeta mer med att ge positivt uppmärksamhet till just denna pojke, skulle man tro. Ändå springer han in och ut ur klassrummet, stör sina vänner, pratar rakt ut, har dåligt fokus, bråkar och slåss. Är denna pojke "osynlig" för hela världen då, både hem, skola och vänner, eller skulle det kunna finnas någon annan förklaring? Ett barn som mår dåligt i en miljö visar ofta andra mönster i andra miljöer men den här pojken beter sig ju "illa" lite överallt.

    Jag tycker fortfarande att fokus borde vara på att bearbeta hur han har det hemma för där finns definitivt en hel del att förbättra, men jag undrar om det verkligen är så att den delen kan påverka honom så mycket att han beter sig som han gör i skolan. Vad har du för teorier?

    Normalt sett har ju skolan väldigt lite möjlighet att ge extra uppmärksamhet till barn som har behov av det, som inte får tillräckligt hemma. Ofta är det ju en lärare per klass på kanske 25 till 28 andra små barn. Hur skulle denna lärare kunna uppmärksamma en pojke med extra behov av uppmärksamhet så mycket att det kan kompensera? Det är inte möjligt. Det skolan brukar göra, enligt min erfarenhet, när det finns en pojke som stör för mycket, är att ta in en resurs som punktmarkerar denna kille. 


    Det kan ju också vara så att det finns andra pojkar som stör ännu mer i skolan och gör det svårt för TS son att koncentrera sig. Jag skulle rekommendera TS att ta ledigt en dag och vara med i skolan för att se hur det står still.

    Man måste också komma ihåg att pojkar mognar flera år senare än flickor, generellt. Att en liten pojke har spring i benen och inte har så lätt för att koncentrera sig är inget konstigt alls. Att han slåss är värre och tyder på att han inte mår så bra. Innan man drar in BUP bör man först prova om mer uppmärksamhet hemma och mer fysisk träning kan förbättra för pojken. Speciellt någon typ av organiserad idrott tror jag vore jättebra för denne lille kille. Simning, friidrott , karate, judo, tennis. Kanske inte i första hand en lagidrott om han inte visar särskilt intresse för detta. 


    Förutom idrott behöver en livlig liten kille också nedvarvning, tex att mamma eller pappa läser högt i en spännande bok en stund varje dag. En lugn stund ensam med mamma eller pappa, helst pappa om det är möjligt. 

  • Anonym (Mamma till två)
    Anonym (acdc) skrev 2023-05-20 10:55:31 följande:

    Håller med "Mamma till två" här faktiskt. Han låter som ett skolboksexempel på ett barn som har blivit försummat i sina emotionella behov, förmodligen ganska tidigt. Att barn som har blivit försummade utåtagerar i skolan också är inte jättekonstigt, då det är den primära anknytningen - dvs den vi evolutionärt behöver för att kunna utvecklas ordentligt - som har rubbats. Det vi lär oss hemma tar vi också med oss överallt sedan, antar att ni har hört om barn som blir slagna hemma och själva börjar slåss i skolan. Det här kan mycket väl vara barnets försök att reparera den brustna anknytningen, eftersom att en sådan är djupt ångestframkallande för barn.

    Kan tycka att psykiatrin har gjort det lite väl enkelt för föräldrar idag. Brister i föräldraskapet som man själv inte vill se är alldeles för lätta att bortförklara med att ens barn har en psykisk störning. Jag känner inte en, enda människa med diagnosticerad ADHD som inte har ett anknytningstrauma i botten och att kulturen  vi lever i - där små barn på löpande band diagnosticeras och medicineras med tung psykofarmaka måste få ett slut.


    Ja, vi fick ju tex nyligen kritik från FN för vår mycket stora förskrivning av antidepressiv medicin till barn, flerfaldigt högre än i våra nordiska grannländer. 
  • Anonym (Mamma till två)
    Anonym (Mamma) skrev 2023-05-20 10:24:43 följande:
    Som lärare som har just sådana elever skulle jag säga att det är väldigt lätt. Det tar inte mer än någon sekund att ge några snälla ord, en vänlig blick, ett leende. Man skapar en relation, bekräftar och "ser" eleven. I år har jag bara fem sådana elever, fyra av dem i en klass (jag jobbar deltid, annars hade jag garanterat haft fler). Jag har lyckats vända samtliga ur deras olika negativa attityder och har en mycket fin relation till dem. En av de fem kommer jag att ha i två år till, han kommer att ha lugnat ner sig rejält till hösten och jag är glad för hans skull :) Om man inte jobbar inom skolan kanske man tror att det är enorma insatser som behövs men det är faktiskt väldigt "lätt", men det kan ta lång tid om man träffar någon som mår riktigt dåligt eller som har fått ett dåligt bemötande från vuxna tidigare.

    Det låter som en bra idé att ts följer med en dag som tyst åskådare. Då vet hon hur sonen beter sig, hur dynamiken i klassen fungerar, relationen med läraren och vad hon då kan prata med sonen om efteråt, var krutet ska läggas. Det behöver ju inte bara vara fritiden som påverkar, så klart.

    Jo jag föreslog något liknande i min första kommentar, om än inte lika tydligt. Fysisk aktivitet är ett måste för rörliga barn, men också lugna stunder och kvalitetstid med föräldrarna. Läsning är bra, jag förespråkar också kreativa aktiviteter som balans där.
    Du låter engagerad och talangfull men långt ifrån alla lärare har den förmågan och orken. 
  • Anonym (Mamma till två)
    Anonym (123) skrev 2023-05-20 15:30:23 följande:
    Visst, man ska inte skänga diagnoser till höger och vänster. Men man ska inte heller avfärda det så som du och Mamma till två gör. 

    Och att skylla på föräldrarna att det skulle vara anknytningstrauma känns helt befängt och faktiskt rätt vidrigt. Föräldrar till barn med adhd lägger antagligen oerhört mycket mer tid och kärlek på sina npf-barn än vad som normalt läggs på barn utan diagnoser. 

    Det ts beskriver låter till stor del som ett skolboksexempel på ett barn som mycket väl kan ha adhd och ingen mår bättre av att få vänta på diagnos. 
    Jag avfärdar inte ADHD diagnoser och jag ser ingen skam i att ha ADHD diagnos!
    Det jag inte gillat är att man börjar prata om diagnos så snabbt, innan man går till BUP bör man ju göra allt man kan själv först. Med tanke på att BUP Idag knappt har tid med ens de barn som är självmordsbenögna är det ju ännu viktigare att inte söka i onödan. 
  • Anonym (Mamma till två)
    Tow2Mater skrev 2023-05-20 15:59:45 följande:
    Då borde det ju vara lika lätt hemma att gora samma sak.
    Ja , det borde ju vara lättare, man har ju inte 25 barn hemma.
Svar på tråden Svårt att hantera sonen