Ok. Ser att alla tyckte de var fel. Får börja komma på ursäkter kanske då till andra veckor. Eller va rak mot mamman säga att hon inte vill???
Oj! Vilka svar du fått. Jag tycker inte ALLS att det kan jämföras med att som vuxna "tvingas" umgås. Jag ser flera problem med den frågeställningen. JAG som vuxen har redan gått igenom en barndom och ungdom där jag lärt mig tolerera fler personer än mina bästisar, så OM en annan vuxen person, trots att den också gått igenom en hel barndom och ungdom - ändå är så outhärdlig för mig att umgås med att jag inte klarar av det, ja det är en helt annan sak. Finns ännu fler orsaker men -
Jag hade kunnat göra precis som du, TS. Tycker det verkar som en fin idé att låta barnet som har svårt att komma in i gruppen leka hos er, medan du erbjuder nånslags aktivitet och finns nära till hands. Blir det totalknas och du märker att det inte funkar är det väl bara att avbryta och förklara för den andra föräldern att tyvärr, det funkade inte. Lycka till, och berätta gärna hur det går, om du genomför det :)
Jag kan hålla med dig om det handlar om en ny bekantskap, att inte tvinga men uppmuntra, till lek just för att det kan visa sig bli en jättefin vänskap, så absolut. Men i detta fallet när barnet redan gott och väl vet att det inte är så kul att leka med just den här klasskompisen, ja då bör man lite och lyssna på sitt barn.
Det är absolut i hemmet den allra största och viktigaste delen av uppfostran sker, men det är ofrånkomligt att den största delen av det sociala umgänget med andra barn sker i just de miljöer jag nämnde. Att om och om igen tvinga sitt barn att leka med någon den inte vill kommer inte lära barnet acceptera olikheter, utan kommer snarare att resultera i motsatsen.