Rituella inlägg och subliminala budskap

Och så en liten reflektion och evighet och oändlighet. Vad är evighet och oändlighet annat än matematiska konstruktioner? Jag vet inte. Jag vet däremot att ändlighet kan vara större än oändlighet. Exempelvis är 1,9999...ad infinitum oändligt, men mindre än 2 som är ändligt. Ja, jag erkänner att jag är ganska nördig, jag erkänner också att jag är ganska enkelspårig och inte den skarpaste kniven i lådan. Ta hand om er och mot nya äventyr och regniga dagar!

Att skriva med endast siffror är ofullständigt i sådana här sammanhang, dessutom är jag ingen matematiker, men att använda siffror som förstärkare eller stöd kan underlätta ibland. Evighetstalet ser större ut än tvåan då det tar upp mer fysisk plats, kanske att det kan påverka. Tack så väldigt mycket! Jag har oftast sett mig som lite oskarp då jag liksom inte lyckats med något mer bestående och är mycket dålig på flera företeelse och ämnen. Men ibland får jag till det lite, det ska inte tolkas som skryt dock.

Nä alltså, inte har jag förväntat mig något åt ena eller andra hållet, jag inte vill inte styra svaren, det är desto mer intressant att ta del av andras perspektiv och synsätt. Här är högt i tak, så även långa får rum, annars är det väl kanske snarare en kortis som jag som inte når upp till de nivåer som skapas haha!

Höstregn är något visst med.🌧️

Ja, kanske är den inte helt ovälkommen om upplevelser tar mer än de ger, jag vet inte. Det stämmer, jag hade en vän, vi besökte ett område nära ryska gränsen, sedan tog vi tåget hem och från centralstationen blev det som lite bråttom och det blev inget ordentligt avsked. Sedan sågs vi inte mer eftersom hon inte fanns så länge till.

Döden är upphörandet av metabolismen, förmodligen av jag-upplevelsen med. Å andra sidan, jag-upplevelsen upphör även vid medvetandeförlust och vid djup drömlös sömn. Upplevelser är det enda vi har. Jag-upplevelsen kan också ge oss infallsvinkeln att jaget är en utomstående betraktare av omvärlden, fast vi egentligen är en del av den, lika integrerad som solen, bergen eller haven. Och, här är ju mina små tankar som jag funderar på till och från, att medvetandet möjligen är det som egentligen skapar alltet och i så fall är en avgörande del av existensen. Som stöd har jag bland annat dubbelspaltexperimentet och en del olika kloka personer, som jag på intet vis försöker att jämföra mig med. Mot mig har jag större delen av materialismen.

Ja, det kan vara så! Å andra sidan, även om vi utgår från materialism och påståendet att universum är oändligt, så uppstår möjligheten att vi kan uppstå oändligt många gånger, säg jr35j4, den är en kombination som kommer att uppstå oändligt många gånger om vi genererar olika kombinationer i en evighet. Om det går att applicera eller översätta till jag-upplevelser vet jag inte. Däremot tror jag faktiskt att vi uppgår i potentialer och möjligheter, varur vi väl stammar. Fast jag erkänner, jag är väldigt okunnig inom detta området!

En fin upplevelse mitt i det tråkiga, tack för den! Den innehåller många delar som bildar ett kontinuum. Dels samhörigheten med omgivningen, dels tidens avslöjande om att ingenting är statiskt, dels att sorg och glädje kan uppstå ur samma händelse beroende på infallsvinkel. Precis, din vän blev hem för mindre organismer, din vän har avgett cellulosa till vattnet, som i sin tur kanske har blivit näring åt vattenväxter eller alger då det omvandlats till koldioxid. Som i sin tur, och så vidare. Fjärilen är ett ägg, en larv, en puppa och en fjäril, olika stadier som bildar en kontinuitet och existens, efter stadiet som fjäril, något annat, precis som din vän trädet.

Nå ja, kanske blev lite artistaktig kommentar i slutet, men annars passar väl ljudfilen med kedjans namn. Kom kanske med lite som inte skulle ha varit med, så den riktiga inspelningen börjar 15 sekunder in. Lite gitarr alltså, fast jag är inte något bra på det. soundcloud.com/nea-389633030/nat-litet

Nä sori, skulle ha skrivit ut det från början, låter heter Into Infinite Obscurity och gjordes av ett svenskt black metal-band som hette Dissection någon gång under 1990-talets första hälft. Som tillägg så är det inte musik jag lyssnar på, men jag hittade den låten då jag sökte efter något. Hur man tolkar musik är nog väldigt personligt, liksom hur man upplever den. Jag kan instämma i att det finns något lättsamt i den och kanske inte är helt lätt att associera till titeln, trots att jag valde att stämma ner strängarna ett halvt tonsteg. Jag tycker det låter lite som underhållningsmusik från några hundra år tillbaka, på någon uteterass kanske, fast då möjligen framförd på luta. Jag börjad spela förra våren med en del uppehåll under tiden. Men tack verkligen för det! 

Ja, det man är som van vid associerar man till de trygga vardagsrutinerna, det som fungerar, det enkla och det invanda. Att inte heller göra en stor sak av det innebär inte att man förminskar det, vilket är viktigt att tänka på ibland. Som du så riktigt påpekade kan det uppstå olika dilemman om man kanske skulle få veta, sedan är det nog lätt att vara efterklok också. Det är ett tungt ämne hursom.

Ingen av oss vet vad medvetande grundar sig på, eller hur det kan uppstå, så på den fronten är vi nog lika okunniga, eller kunniga, beroende på synvinkel. Vi kan bara argumentera på olika vis och lägga fram våra tankar och idéer om det. Ibland har jag prövat mina idéer mot andras och fått både mothugg och medhåll och märkt att det finns mycket kvar att utveckla, om det nu är något att satsa på. Jag är övertygad om att du är kunnigare än jag på matlagning, relationer av olika slag och konst, bland annat, vilket dels är uppskattat, dels viktigt. Speciellt jämfört med de här lösa funderingarna om medvetandets natur, som i och för sig kanske kan bli lite mer konkreta. Nu med de här tillkomna besvären, att jag inte är så stark och rörlig och förändrad känsel här och där, med mera, så kanske man får göra något annat än sådant som kräver något fysiskt av en. Det är ledsamt, men man får försöka, lite att engagera sig i på något vis är nog bra som hobby och intresse.

Din tankegång och idé där är riktigt inspirerande och kreativ. Jag blev fascinerad av att läsa den! Och du är inne på ett intressant spår dessutom. Ett geni som hette Wheeler kom på att man väntar tills spalten är passerad och därefter bestämmer man vad man ska mäta, banan genom spalt 1 eller spalt 2, det så kallade delayed choice-experimentet. Om vi då applicerar Wheelers experiment i kosmisk skala börjar det bli riktigt spännande. Speciellt ur ett medvetandeperspektiv. Fast jag är ju ingen fysiker, kvantfysiker eller matematiker heller, på sin höjd en hobbyfilosof, men lite förstår jag nog. 

Haha! Tycker du om träd och skog och så där? En gång då jag gick över ett ställe som heter Skillnaden drömde jag på natten att jag gick över där igen, en påtaglig dröm med stora likheter den den faktiska promenaden. Med hjälp av några detaljer kunde jag skilja dem åt. Det var annars ett intressant namn på ett träd, man härleder det till en lund, och lite grand en lind, så klart enbart baserat på ordet.

Skulle åtminstone en del av medvetandet kunna beskrivas som ett informationsflöde? Informationsflöden skulle kunna beskrivas med hjälp av en funktion f(x)=y, där x representerar något som med hjälp av funktionen ger informationen, som representeras av y. Fast innehållet beskrivs ju inte. Innehållet i den här informationen är att jag har en neurologisk åkomma, relativt nytillkommen, som förkortas med två bokstäver. Det innebär att det inte alltid blir som man vill. Men jag är beredd att försöka. Tack! 

Vi har olika fallenheter och svårigheter. Jag är exempelvis dålig på konst, samhällsvetenskap och historia, dessutom hopplöst obildad vad gäller film och kultur och med stora kunskapsluckor vad gäller trender. Utöver det dålig på romantiska förhållanden. Förmodligen är jag avvikande på flertalet sätt, jag har aldrig dansat med någon, aldrig varit på någon hemmafest eller disco heller. Nördig och enkelspårig är två egenskaper som stämmer ganska bra in på mig, skulle du kalla mig lite dum kommer jag inte att protestera speciellt. Men något litet kan jag med, ett par jolletävlingar vann jag som liten, mest för att de arrangerades och för att jag blev uppmuntrad till det. I skolan, inklusive gymnasiet hade jag lätt för matematik även i den avancerade gruppen, fast jag svävade ut i ämnet för mycket och bra på det är jag inte, trots att jag har eftergymnasiala kunskaper i det i någon mån i form av fristående kurs. Logik har jag lite koll på och bägge de här ämnena har jag använt mig av som verktyg på andra ämnen jag funnit intressanta. Bägge de här ämnena är egentligen språk, även de tre andra språk jag läste gick okej. Samhällskunskap och historia och lagsporter gick betydligt sämre.

Lättskrämd är jag och något hände för inte länge sedan. Flera dagars konstant rädsla mynnade ut i något. Jag skakar. Rädslan, ångesten, kanske paniken, skär genom hela psyket. Hjärtat slår för fort, för hårt. Lägger mig ner på golvet, det gör man inte om man är normal och kontrollerad och tanken är, liksom allt annat skrämmande.

Då man var liten och ens årtal gick att räkna med en siffra, meddelande man omgivningen om man skadade sig eller blev ledsen. Sedan började man bita ihop, inte gråta eller vara barnslig. Nu tåras ögonen ändå och det känns som att jag håller på att bli galen och sedan kanske jag inte behöver bry mig om något mer. Jag börjar gråta högt och förtvivlat, något brister och går sönder. Framtiden har kommit och jag har inte vad som krävs för att möta den och det börjar isa i fingrarna, händerna. Börjar hyperventilera och en tanke far genom huvudet, jag måste utöva mental hjärt- och lungräddning på mig själv. Andas in djupt genom näsan och räkna en två tre fyr, andas ut genom munnen och räkna en två tre fyr fem sex. Igen och igen och ännu en gång. Nyper mig själv med ena handen i den andra, hårt med naglarna. Fortsätter andas så. Visst börjar det lätta? Ja, jag fortsätter så ännu en stund och reser mig till sist.

Riktigt vågar jag inte slappna av, för gör jag det kanske jag övermannas nästa gång lika plötsligt. Kanske är det bara en naiv tanke att det skulle kunna gå att vara förberedd. Nu är jag här, med en känsla av skam över det som hände, med rädslan att det kan komma tillbaka igen. Men också med den fantastiska lättnaden att det gick över.

Eftersom jag är enkelspårig har jag tyckt om att leva i stundens fascination, se stjärnfall och förundras över en blodröd måne som målar en ljusgata på isen. Eftersom jag är nördig tycker jag om att prova olika idéer, göra fel, göra rätt och allt man behöver ta med i planeringarna och vad som kan optimeras. Men nu är framtiden här och EP och MS skrämmer mig. Obehandlad kan jag inte gå, så jag kommer att behöva ta min medicin och biverkningarna skrämmer mig med. Det gör ont att ha förlorat så mycket, något som känts som en given plats i tillvaron och som nu kanske faller sönder. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. 

Man är en stigande stjärna och framtiden är långt borta. Nu är man en dalande stjärna och framtiden är här. Det gör ont ont ont att blicka in i de sidor man inte riktigt visste fanns. Kanske ska man bara vara glad då det känns bra och det som förut var normalt nu är bra.

Var och en svarar på det den vill, när eller om den vill! Visst är det något visst i skog och mark, ja vindens sus, kanske dalar några löv långsamt ner till marken och doften av fuktig mylla, några kvardröjande dimstråk som drar över en tjärn som är alldeles stilla sånär som på ett par fiskar som hoppar vid ytan en gång. Storm innebär ju mer rörelse, mer oförutsedda händelser och mer risker, så din association är inte långsökt, utan helt rimlig. Nä faktiskt inte, Skillnaden är för mig inte någon speciell plats eller som förknippas med något speciellt. Kanske var det en del för psyket att bearbeta då och så fick det stället agera substrat för bearbetandet kanske. Haha, ja det är sant! Extra skarpt där. Värdena kan motsvaras av något helt annat och på så vis ändras associationerna med.

Tack för ditt svar, jag uppskattar skarpsinnigheten och insikterna! Det hela föregicks av flera dagar med kraftig oro och ångest och knappt någon mat heller. Samt en oförmåga att tänka och resonera klart och så småningom smittade det av sig till mer existentiell ångest, och rädsla att ha fått någon hjärnskada av något anfall kanske då jag kände mig som jag gjorde.

Det blåser upp och man måste läsa av vågorna och vinden, känna båten, se efter om annan trafik finns i närheten, och där ute finns ingen hjälp att få. Det viner i riggen, kanske piskar regnet och mörkret faller. Paradoxalt nog kan ett sorts koncentrerat lugn uppstå, där bara där och då finns. Läsa av, tänka och agera. 

En av mina svaga sidor, bland många andra, är att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Kanske handlar det om att ändra inställning. Att inte värdera så mycket, men värderar man inte är det värdelöst och det leder in på djupa filosofiska och existentiella tankebanor. Inte mig emot, men jag tror att förmågan att kunna värdera, tycka om och älska är viktig. En värdering om värderingar. Kanske snarare genom att försöka komma runt det och gå med på att förlora något. Ber om ursäkt för mitt utbrott och delande av de tråkiga tankarna.